X (2022)

Jag vill gärna tänka mig att Ti Wests hjärna spann loss första gången han såg The Cabin in the Woods och började fundera på alla andra val som kidsen i den filmen kunde ha gjort för att möta sin predestinerade undergång. Som att hyra stugan av äldre paret Howard och Pearl exempelvis.

Nu träffar Wayne, Maxine och de andra förvisso inte Pearl med en gång när de kommer till den ensligt belägna gården. Howard hänvisar till att hans fru är sjuklig och ber ungdomarna sköta sig för att inte störa henne. Sannolikt hade han inte ens i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig att de tänkt sig att använda hans gårdslänga och ladugård för att typ guerillafilma porrfilmen The Farmer’s Daughters (japp, pluralis på den). Wayne tror stenhårt på den knoppande videomarknadens köpkraft och Maxine… Tja, hon vill bara vara en ”fucking sexsymbol” och bli känd. Hell, hon är ung, snygg och sexig – varför skulle hon inte vara förtjänt av lite ära, berömmelse och cash?

Hennes medskådisar Bobby-Lynne och Jackson Hole har ungefär samma inställning till livet – lika bra att passa på medan man är ung och har hälsan! En som definitivt inte längre är särskilt ung och som känner sig avgjort bitter över detta faktum är emellertid Howards fru Pearl. Snart smyger hon omkring på filminspelningen för att tjuvkika på vad hyresgästerna egentligen har för sig. Och kanske gör hon lite mer än bara tjuvkikar…

Ti West har med sin X förflyttat sig några år bakåt i filmhistorien jämfört med genombrottsfilmen The House of the Devil. Tidpunkten sätts med all önskvärd tydlighet till 1979 (presenterat i siffror färgade som den amerikanska flaggan). Och eftersom den geografiska platsen nästintill lika övertydligt är någon Texas-håla en bra bit utanför Huston går tankarna relativt omgående till Tobe Hoopers ikoniska The Texas Chain Saw Massacre (och, till viss del, den inte riktigt lika ikoniska Eaten Alive).

Utan att vara alltför intittad på den typen av tidiga slashers, pre-Friday the 13th, sommarläger och Michael Myers, tycker jag att West lyckats bra med att nagla både stil och stämning från den tiden. Sedan är innehåll och framställning avgjort mer moderna, med lika explicita sex- som dödsscener. Vi får moneyshots av bägge varianterna, om vi säger så. Om än avgjort mer av den senare, blodiga, varianten.

X’s budskap levereras också klart mer explicit än i TCM. I praktiken får rollfigurerna i dialogen artikulera den motsättning mellan ungdom och åldrande som tycks ha varit Wests främsta syfte med X (förutom att göra en slasher-pastish samt ställa en del frågor om parallellerna som går att dra mellan skräck- och porrfilm). Den yngre filmgänget pratar förvisso om att passa på medan man är ung, men det märks att åldrande och ålderdom för dem ändå är ett rent hypotetiskt tillstånd. Något de kanske är medvetna om, men absolut inte har någon möjlighet att föreställa sig. Jag uppfattar att denna attityd signaleras genom att de kallar Howard för ”oldtimer” eller ”pops” men mer sällan för just ”Howard”. Den gamle mannen är inte en person för dem, bara en gubbe, till förvillelse lik alla andra gubbar.

En attityd att då kontrastera med Pearl som tydligt saknar ungdomens skönhet och känslan av att vara speciell och åtrådd. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att West dessutom varit ute efter poängen att det är den förhållandevis egocentriska och ytliga ungdom som filmgänget ger uttryck för, som kan korrumperas och förvridas till en slutprodukt som Pearl.

Med detta fokus på åldrande är det förstås inte så märkligt att X fått utstå en del kritik för sin porträttering av äldre personer som genuint läskiga (en subgenre som tydligen kan benämnas ”psycho-biddy” (Wikipedia, once again I bow to thee)). Jag måste erkänna att jag hade större problem med det faktum att både Pearl och Howard ser avgjort märkliga ut. Alltså inte märkliga på ett sätt som blir läskigt utan bara…märkligt. Vilket förstås får sin förklaring bara man slänger ett getöga på rollistan, men jag vet inte om jag tycker att det var ett så jäkla smart val av West. Nå, det ska om inte annat blir intressant med den redan inspelade prequel-filmen för att se om den kan få mig att ändra perspektiv.

Utöver det det tydliga ålderstemat känns det som om regissören och manusförfattaren eventuellt också velat säga något om film och filmad ”verklighet” men det blir för mig något luddigare. Är det verkligen så att ”the camera changes everything” och vi därmed är fullt berättigade i vår uppskattning av underhållningsvåld i och med att det ju inte är på riktigt? Samtidigt finns det något avgjort hycklande i reaktionen från regissören till The Farmer’s Daughter (som vill bevisa att det går att göra en ”good dirty movie”) när hans flickvän plötsligt blir lite nyfiken på att agera framför hans kamera. Han plockade ju inte med sig fina flickan Lorraine för att hon skulle bli ”balled by a manwhore”!

Jag gillade Ti Wests retro-slasher. Den må kännas tryggare än Tobe Hoopers föregångare, men det finns utan tvekan också en charm i välbekanta slasher-troper och Tjechovska förebådanden högt och lågt.