You are currently browsing the tag archive for the ‘Daredevil’ tag.

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Men vi ska kanske ta det från början? Terzi-institutet bedriver, enligt egen utsago, häpnadsväckande och banbrytande forskning, bland annat kring personer som tack vare en XYY-kromosomuppsättning löper risk att vara ”abnormally aggressive”. Under Dr. Fulvio Terzi jobbar inte bara hans dotter Anna utan också fyra konkurrerande forskare: Dr. Braun, Dr. Casoni, Dr. Esson och Dr. Mombelli.

När en av institutets läkare till synes har tagit sitt eget liv genom att kasta sig framför ett tåg får journalisten Carlo Giordani ett tips från Franco Arno som gör att de bägge börjar nysta i den allt vidare spiralen av dödsfall. Ska de kunna hugga någon av de nio ledtrådarna i svansen och kommer de i så fall att upptäcka att det snarare är en bamsig tiger i andra änden?

En hel del i The Cat O’Nine Tails känns förstås igen från Argentos tidigare film. Polisen är som vanligt överraskande tillmötesgående vad gäller information om både brott och vittnen. Vi har återigen ett relativt vanligt Rom som skådeplats för berättelsen: järnvägsstationer, tidningsredaktioner och lägenheter. Även om förstås Carlo Giordani har mer av en swingin’ bachelor pad där han kan lägra Anna Terzi efter vad som utan tvekan är detta temas hittills mest obekväma sexscen. Inte ens handen som kramar en bit soffkudde ser ut att ha det särskilt skönt.

Och även om jag saknade de bildmässiga åkallandena av fåglar från The Bird… är det helt uppenbart att Argento vet hur han vill hantera en kamera. Åkningar och vinklar är både påhittiga och ambitiösa, även om själva upptakten var betydligt mer ordinär än i The Bird… Återigen slår fascinationen för vindlade trappuppgångar till medan skarpslipade knivar lyser med sin frånvaro. Den här mördaren är en garrott-typ, vilken mest som en eftertanke kommer sig för att karva lite i ett redan dött offer med vad som råkar finnas till hands. Och så närbilderna på kroppsdelar, förstås. Ibland kan det bli lite fånigt övertydligt (som när vittnet Bianca inte kan sluta fingra på sin berlock), ibland bara fånigt (som hur Anna Terzis slanka ben bara råkar hamna i bild varje gång hon lägger i en ny växel i Giordanis bil) men som helhet skapar de här närbilderna en rätt skön atmosfär.

Icke att förglömma sekunderna av ett mördaröga vilket oftast dyker upp i samband med att vi bjuds på generösa mängder killer-o-vision. Det är nästan så jag vill våga mig på att kalla det ett Hulk-ögonblick, eftersom vi snart åtminstone kan gissa oss till att mördaren är en av dessa abnormt aggressiva XYY-personer. Samtidigt gör inte The Cat… det helt uppenbart om mördaren alltid är lika aggressiv eller om han likt Bruce Banner bara ibland tappar kontrollen över sina inre demoner.

The Cat… känns faktiskt ganska lättsam, det är en hel del rema småprats-scener exempelvis mellan de utredande poliserna. Filmen innehåller också inslag av närmast comic relief, vilken överraskande nog fungerar riktigt bra. Särskilt i fallet med inbrottstjuven Gigi the Loser med hans minutiösa noggrannhet att inte vidröra något med händerna. Han spelas av en viss Ugo Fangareggi, vars underkäke får Bruce Campbells dito att framstå som direkt flyende. Extra ironiskt blir det faktum att Fangareggi ska ha arbetat som tandtekniker när han upptäcktes av filmbranschen eftersom hans garnityr närmast liknar ett fallfärdigt staket.

Jag hängde förvisso med Argento hela vägen men så här i backspegeln tycker jag nog att katt-filmen blev onödigt utdragen. Det blev lite för många personer som med dödsångest i blicken väser ”Jag vet vem som gjorde det och varför men jag kan inte berätta det nu”. Samtidigt går en del händelseutvecklingar antingen väldigt fort eller så hänger de inte ihop.

Inledningsvis får jag en känsla av att Argento försöker antyda att Franco Arno skulle ha några slags ESP-krafter eller möjligtvis bara den övernaturligt goda hörsel som alla blinda personer givetvis är utrustade med (Lex Daredevil, superhjältereferens #2!). Oavsett vilket, är det ett perspektiv som släpps helt när Carlo Giordani tar över huvudpersonshatten.

Nej, med två Argento-filmer innanför tema-bältet så här långt vinner nog fågeln över katten.

Annonser

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »

Sara på Glory Box listade sex fiktiva kärlekar och skickade samtidigt utmaningen vidare ut i bloggosfären. Jag hade faktiskt väldiga problem med att komma på sex kärlekar och listan är därför något kaosartad rent mediemässigt. Av någon anledning tycks jag ha svårt att fastna i det där förälskeleläget, oavsett om det gäller fiktiva eller reella personer. Men en lista blev det hur som haver.

#1 Josh Macahan (How the West was Won aka Familjen Macahan)

Första TV-serien som jag kan påminna mig att jag följde. Ok, denna listetta är den största skämskuddevarningen och det är i sin tur antagligen också anledningen till att jag minns honom bäst, för så jäkla kär kan jag inte påminna mig att jag var. Men medan alla andra fastnade för storebror Bruce Boxleitner som var lite så där lagom snäll-farlig eller farbror James Arness, vars ansikte var lika läderartat som hans ständiga outfit, satt jag där med…William Kirby Cullen. Lillebror Josh. Jag kan inte ens riktigt förklara varför, det var länge sedan, moving on. Jag kunde i alla fall förena mig med resten av mina kompisar i fnissattacker över namnet Fionulla Flanagan, alltid något.

#2 Danny Amatullo (Fame)

Faktiskt den andra TV-serien som jag minns att jag följde (lättpåverkad? Who, me?). Återigen har jag en känsla av att jag stack ut lite, vill minnas att de flesta andra körde hårt på Leroy (svart, arg och vig; vad mer kan man begära?). Men jag har alltid (och är fortfarande) svag för roliga killar, so there you have it. Särskilt snygg har jag nämligen aldrig tyckt att Carlo Impetaro varit.

#3 Udo Brinkmann (Die Schwartzwald Klinik aka Kliniken)

Ni som inte är födda på 70-talet kanske inte riktigt förstår hur magert TV-utbudet var på den tiden (familjen skaffade heller aldrig satellit eller video så länge jag bodde hemma). Det här torde ge en fingervisning. Jag skulle väl misstänka att det var min mamma som började titta men jag blev under en period rätt hooked på de äventyr (med ibland minimal sjukvårdsanknytning) som utspelade sig i det idylliska Tyskland. När det gäller Sascha Hehn som Dr. Udo Brinkmann är det dock på gränsen för vad utmaningen omfattar för vad jag kan påminna mig var det egentligen främst de blonda lockarna och den bestämda hakan som attraherade mig, inte så mycket den sviniga personligheten (se #2).

#4 Johnny Castle (Dirty Dancing)

Ujuj, vem hade inte velat vara i timida Babys kläder när denne dansande adonis äntrade scenen? Jag såg den på bio och vad jag kan påminna mig är kärleksscenen mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey första gången det blev ett sådant där riktigt förälskelsemagpirr av en film. ”Nobody puts Baby in a corner”? Amen, var lite schyssta nu, ingen hade kunnat fixa den repliken…

#5 Iceman (Top Gun)

Den här såg jag på video ett par år efter premiären och därför fanns det ju två män som tävlade om förstaplatsen. Tompa var ju så snygg, så snygg i Rain Man men jag hade hunnit se både Willow och möjligen också både Top Secret och Real Genious så i det läget fanns bara Val. Dessutom var han mycket coolare än hestiga Maverick, det hörs ju på namnet.

#6 Daredevil

Det var aldrig särskilt mycket serietidningar hemma och hur välmenande (för att inte tala om vänster) Bamse än var hade jag svårt att finna någon särskilt attraktion bland björnar, kaniner eller sköldpaddor (nä, inte ens bad guy-vargar). Betänk då påverkan av att direkt få en bunt tidningar i händerna som beskriver en på ett sätt svag (funktionsnedsatt i alla fall) hjälte som görs ännu svagare, på gränsen till totalt sammanbrott, av sin fiende. Mötet med Marvel och tidningarna som berättar ”Daredevil: Born Again” gör att Daredevil alltid har en särskild plats i mitt hjärta, till och med efter att Ben Affleck gjorde sitt bästa för att utplåna den.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser