Stan & Ollie (2018)

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Alan Partridge: Alpha Papa (2013)

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare?

X 5: The Wind in the Willows (1949-2006)

Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.

***

The Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa.

2013 års tio bästa filmer

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Philomena (2013)

Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.

Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.

Hot Fuzz (2007)

Tre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.

The Other Guys (2010)

Ascoola poliser som tror sig vara odödliga är sällan det. Det gäller även för New York-poliserna Danson och Highsmith, även om deras frånfälle hade kunnat vara mindre förnedrande. De blev varken nedskjutna av bankrånare eller knivskurna av en galen seriemördare. Istället hoppade de mot sin egen död fullt övertygade om att tas emot av ett dämpande busksnår. Det finns inte så många buskar på New York-gatorna…

Nu är den stora frågan vem som ska ta över den fallna kronan efter New Yorks best and brightest (även om det där sista som sagt kan ifrågasättas). Kandidaterna Martin och Fosse ligger bra till men frågan är om de har samma brinnande längtan efter upprättelse som Terry Hoitz. Efter att Hoitz lyckats skjuta baseballstjärnan Derek Jeter har han satts på undantag tillsammans med den försynte ekobrottspolisen Allen Gamble.

Tristram Shandy (1759 och 2005)

Två till priset av en! Eftersom jag orkade läsa långtifrån hela boken, blir det liksom ärligare med en sammanvägd recension.

The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman (1759-1767)

Ok, det här gick bara inte… En knapp femtedel in i volym ett av tre inser jag att det helt enkelt inte är värt en hjärnblödning orsakad av total uttråkning att slå pannbenet blodigt mot boken bara för att sanningsenligt kunna hävda att jag har läst den. Jag förstår mycket väl att det är en av bokens poänger att Tristram själv, när han egentligen ska berätta om sitt eget liv, far iväg i så många utvikningar att det egna livet är vad som avhandlas minst av allt. Det gör den inte intressantare.