You are currently browsing the tag archive for the ‘Misär’ tag.

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

I fokus hamnar den unge Kimmie, en kille som till synes försöker värja sig från det kriminella familjearvet. Tyvärr är alternativen deprimerande fåtaliga i ett samhälle tapetserat med till intet förpliktigande politiska floskler om ”fler jobb till många”. Mamma Carina har fibromyalgi och småsyskonen Kevin och Sara är fortfarande för små för att kunna ta hand om sig själva. Handlingsutrymmet smalnar till ett krampaktigt nålsöga när pappa Rolle får besked om att han ska in på kåken i 16 månader. Vem ska nu försörja familjen? Varken Rolle eller Carina är glada åt situationen men realistiskt krassa nog att acceptera det oundvikliga och utse äldste sonen till pappas efterträdare. Alltså får Kimmie börja hänga med på knarkköp och fulspritlangning.

I likhet med Tjuvheder är Goliat knappast en film som får en att känna sig upplyft. Däremot känner i alla fall jag mig upplyst eftersom jag är övertygad om att den beskriver en avsevärt brutalare realitet än jag någonsin behövt konfronteras med. Peter Grönlunds Sverige är ett Sverige med fuktig höstkyla, nedlagda bruk, barn som oroar sig för att banken ska ta deras hus, att soc ska ta dem, ärrade knogar, slitna mammor, vardagsvåld och fylla.

De några pinnhål högre upp kan kosta på sig att kalla de under sig för ”fylltrattar” medan de själva reduceras till ”luffare” i andras ögon. För hur nedslående det ändå är med kriminalitet så finns alltid lockelsen att befinna sig på toppen, att likt en svensk Don Corleone med en handviftning kunna bestämma över liv, död och miljontals dollar. Men inte ens i den lilla lokala dammen är bröderna Henebro de största fiskarna.

Snarare är de ett gäng män som förvisso i mångt och mycket blivit utestängda från det allmänna samhället men som, möjligen som en slags skyddsmekanism, också aktivt fjärmar sig från det. Visst, de är förfördelade men har heller ingen tanke på att ta för sig på något annat sätt än genom kriminalitet. Att gå till soc är inte att tänka på, försäkringskassan är ytterligare en fiende och när polisen knackar på för att det (än en gång) blivit bråk med grannarna hälsar de bekant på Kimmie.

Jämsides det politiska eller sociala perspektivet förmedlar Goliat dessutom en dyster bild av en manlighet som enbart stänger in och begränsar. Bara idioter har ett vanligt jobb eftersom lönen aldrig är tillräcklig. Det finns ju ändå inga kvar. Att plugga är rent löjeväckande alternativ i sin absurditet. Rolle blir ifrågasatt eftersom Kimmie i sina farbröders ögon kan skyllas för att vara såväl ”kärring” som ”fitta”. Trots att Rolle i vissa lägen faktiskt inte framstår som en genomusel farsa kan han bara förmedla och överföra ett enda arv – hur man i brist på annat måste vara en ”jobbig jävel” och aldrig ”rygga ihop”. Fallerar allt annat – ”bit dem i ansiktet!” Står sonen och trycker en kylklamp mot en begynnande blåtira ser han åtminstone ut som en ”äkta Henebro”.

Återigen skapar Grönlund realismmagi med sina skådespelare som den här gången uteslutande tycks bestå av amatörer. Jag fattar tamejfan inte hur karln lyckas, men bra blir det. Psykologiskt subtilt och nyanserat. Det gör ont att se hur filmen blottlägger avgrunderna mellan de som har och de som inte har, i alla dess olika bemärkelser. Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie är en David som inte bara fråntagits både sten och slunga utan också är bunden till händer och fötter i kampen mot ett otal Goliats. Det fantastiska med Goliat är att filmen i Peter Grönlunds händer ändå får mig att hoppas för Kimmies skull. Det hemska med Goliat är känslan av att det trots allt är ett ytterst fåfängt hopp.

Det är alltid lättare att se filmer som Goliat med lite draghjälp och stöd. Nere i Malmö hjälptes jag och Fiffi åt med den saken. Även Johan plockade åt sig lite från misärbordet.

Annonser

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana. Läs hela inlägget här »

moonlightDet är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Läs hela inlägget här »

Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

EfterskalvRunt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Läs hela inlägget här »

TjuvhederKriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaArbogas sista Bio Kontrast-film för säsongen var den ryska Левиафан (Leviatan, Leviathan) från 2014. Som av en lycklig slump passade den som ett välfyllt magasin i kalashnikoven för filmspanarnas maj-tema – ”det går åt helvete”.

LeviathanVid kusten vid Barents hav har Koljas familj bott och fiskat i generationer, i ett hus som han nu bor i tillsammans med sonen Roma och hustrun Lilja. Men nu verkar det vara slut med det. Inte bara för att Kolja själv gått över till att vara traktens bilmekaniker istället för att fiska utan för att kommunen, med borgmästaren Vadim i spetsen, beslutat sig för att expropriera Koljas mark för att kunna bygga ett kommunikationscenter. En anledning som den desillusionerade Kolja inte ger ett ruttet lingon för, han är övertygad om att den genomkorrumperade folkvalde ska bygga ett palats till sig själv.

Läs hela inlägget här »

Mig äger ingenMalmö avslutade sina Filmdagar med en, surprise, surprise, biografifilm! Eventet invigdes med en problemfylld jazzsångerska plus två Formel 1-förare och avslutades alltså med lite klassisk svensk arbetarångest.

Mig äger ingen bygger förstås på Åsa Linderborgs självbiografi med samma namn, även om flickan i filmen tydligen ska kallas för ”Lisa”. När Lisa är fem år drar mamma Tanja hemifrån eftersom hon har träffat en annan och det blir pappa Hasse som i sann Kramer vs. Kramer-anda får dra hela familjelasset. Nu finns i och för sig mamma fortfarande kvar i samma stad, men Lisa föredrar att bo hos sin pappa.

Läs hela inlägget här »

Och återigen är det Filmmedia.se som sett till att jag fått tummen ur med följande inlägg.

Travis Bickle kan inte sova. Som det praktiske man han är tar han jobb som taxichaffis för att åtminstone kunna tjäna lite pengar på sin sömnlöshet. Fast med tanke på hans mentala hälsa hade det kanske varit smartare med ett annat jobb — Travis ser ett New York som är fullt av knarkare, kriminella, hallickar och horor samt har en sysselsättning som gör att han efter varje pass måste torka både blod och sperma från baksätet. Någon borde städa upp i skiten, tycker Travis.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser