Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.
Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.
Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!
Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.
För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.
Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.
Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.
Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.
The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ja, The girl with all the gifts är helt klart en bättre och mer intressant film. Mer verklig på något sätt. Tycker Glenn Close är bättre där också.
Visst spelar Close sin Joan ganska bra ändå, hennes återhållna vrede och förtvivlan och vad det kan vara. Men vem är hon arg på? Sig själv? Att hon lät det gå så lång? Eller är hon arg på sin idiot till make, den banale och usle författaren som agerar exakt så som hon kunnat förutspå att han skulle bete sig? Eller är hon arg på akademin för att de gav priset till honom och inte henne? Eller är hon arg på journalisten som har börjat misstänka att det är hon och inte Joe som skrivit böckerna?
Eller är hon arg på det patriarkaliska samhället som tvingat henne att leva den livslögn hon levt? Och är det i så fall en berättigad vrede? 🙂
Jag uppfattar att hon främst är arg på sin situation, där det finns många bidragande faktorer. Både hon själv för att hon inte vågade där i ungdomen och för en struktur som (då) inte lyfte fram manliga och kvinnliga författare på samma sätt. Däremot tror jag att akademin och Christian Slaters biografiskrivar-wannabe kommit in lite för sent i matchen för att hon ska uppröras över dem per se. Däremot sätter de ju fingrarna på alla triggerpunkter.