The Girl With All the Gifts (2016)

Aldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Har vi lärt oss någonting av naturen är det att hur läskiga saker som det mänskliga psyket än kan hitta på finns det typ tusen företeelser som är klart läskigare i verkligheten. I found footage-rullen The Bay var det muterade fiskparasiter som kröp in i munnen på folk. I The Girl With All the Gifts är det en parasitisk svamp som övergett sina tidigare insektsvärdar för att skaffa sig lite lebensraum i den mänskliga hjärnan istället. Infektionen reducerar de smittade till något som påminner om (surprise, suprise) zombies. Militären har sökt skydd i landets förläggningar och man söker nu febrilt efter ett botemedel.

En lösning till det mysteriet ligger kanske hos Melanie och de andra barnen som hålls inspärrade på en av dessa förläggningar. Men innan forskaren Dr. Caldwell hinner slutföra sina experiment har hela stället översvämmats av hungriga zombiehorder och Caldwell, (tillsammans med bland andra Melanie, sergeanten Parks och psykologen Helen Justineau) tvingas fly. Nu gäller det att försöka ta sig till huvudkvarteret The Beacon men som vanligt är det förenat med viss livsfara att färdas genom zombieterritorium.

Satan, så bra det här var! Och helt underbart att jag efter en viss zombieutmattning fick påtagliga bevis för att det faktiskt går att nytända till och med den här genren. The Girl… kombinerar så många fina element att jag inte kunde hålla mig från att småhoppa av glädje när filmen var klar.

I grunden ligger förstås Careys enormt smarta historia men innan vi kommer dit måste jag lyfta ett par delar som tillkommer i en filmisk adaption. Dels ger regissören Colm McCarthy (mest TV-jobb hittills) och fotografen Simon Dennis (står inte bakom något jag känner igen) sin publik ett riktigt fint bildspråk. Det är smart, effektivt och snyggt utan att för den skull bli pretentiöst.

Ett litet förbehåll från min sida för halvdan CGI, men då den primärt används för statiska panoramabilder i syfte att ge intryck av ett postapokalyptiskt London är det inget som stör särskilt mycket. Lyckligtvis har man valt en klassisk gröt-makeup till zombiehorderna.

Dels toppenfina rollprestationer från såväl veteranerna som nykomlingen Sennia Nanua som spelar Melanie. Ibland tycker jag kanske att hon känns lite uttryckslös men det är samtidigt något som ligger i linje med rollen (en uppväxt i källaren på en militärförläggning torde påverka det mest härdiga psyke) så i likhet med CGI:n inget som störde överhövan.

Särskilt inte som hon flankeras av Paddy Considine som Sgt. Parks och Glenn Close som Dr. Caldwell. Considine ger med små, små medel sin reservofficer ett stort känslomässigt djup och Close är lika badass som när hon spelade markisinnan de Merteuil, minus extravaganta krinolinklänningar. Mellan de två för Gemma Artertons Helen Justineau en mer undanskymd tillvaro men står ändå för en fullt respektabel insats.

Zombieberättelsen för dagen har inkorporerat ett biologiskt spännande men ändå realistiskt ursprung till smittan samtidigt som den otroligt framgångsrikt har lånat influenser från Day of the Dead, War of the Worlds och inte minst I Am Legend. Till det har lagts inte allt för övertydliga religiösa och mytologiska element och det hela utgör en fantastiskt smaklig anrättning. Det vi ser i The Girl… är nästa steg i zombieevolutionen, där Monstret på en och samma gång både blir lättare att relatera till och mer främmande än någonsin.

Liknelsen av Melanie till Pandora som tillhandahåller något slags Hopp i form av utbildning, sammanvävt med I Am Legend-temat invaderar min hjärna lika effektivt som zombiesvampen. Bara lite mer njutbart. Det enda som står i vägen för ett högsta betyg från The Girl… är barngänget som i all sin Lord of the Flies–Road Warrior-prakt tyvärr blir mer skrattretande än skrämmande.

Zombietyp
Normalrörliga zombies vad det verkar. Svampen låter alltså sina offer behålla alla kroppsliga fakulteter. Smittan sprids via sporer i blod och kroppsvätskor med utrymme för ytterligare mutationer (you’ll see what I mean…). De orienterar sig främst via lukt och därefter ljud. Inga särskilda födopreferenser vad det verkar så länge det är färskt kött och blod.

Omfattning
Begränsat till England. Kanske. Än så länge.

Vapen
Svampen sätter sig i hjärnan så massivt huvudtrauma gäller som vanligt. Och eftersom vi har att göra med militärer föredrar de så klart skjutvapen.

Fristad
Militärförläggningen är klockren så länge stängslen håller men efter det är den för stor för att kunna försvaras med någon större framgång. Då tillhandahåller Carey ett bepansrat och soldrivet fordon med luftslussar istället. Jag tror inte att Max Brooks skulle ha några större problem med att godkänna den lösningen.

***

Förhoppningsvis är mina skräckkollegor lika nöjda med sina filmer för dagen: Filmitch har blivit lite besatt medan Fiffis filmtajm bryter sig in hos hjälplösa.

***

Hela gänget såg denna fantastiska film under Malmö filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer