The War of the Worlds (1898)

Millenierädsla kan ta sig många uttryck. Inför 2000 var det totalt och globalt datorhaveri som utbasunerades. Inför 1900 drämde Herbert George Wells i med en invasion från Mars.

Under tio dagar i sträck observerar brittiska astronomer en slags flammande eruption från vår röda grannplanet. Himlafenomenet röner ett visst intresse men det är inte förrän gigantiska utomjordiska cylindrar börjar falla i sydvästra England som man kopplar ihop de två. Kopplar gör man emellertid ganska snabbt, så det är aldrig någon tveksamhet om att föremålen, vad de nu än månde vara, kommer från just Mars.

Nyfikenheten är stor och de vetenskapsmän som är på plats känner sig nödgade att till och med telegrafera efter militärt understöd för att skydda de värdefulla meteoriterna från vandaler. Och militär kommer snart att behövas, men inte på det sätt man först tänkte sig. När den första cylindern öppnar sig förväntar sig den samlade hopen att en människoliknande gestalt ska framträda. Istället släpar sig något fram i dagsljuset som är fuktigt, brunfärgat, storögt och tentakligt och (den första av många) paniken är total.

När man har hämtat sig en smula inser man emellertid att marsianerna faktiskt inte kan hjälpa hur de ser ut, men att de verkar vara intelligenta varelser som bör förstå signaler från andra intelligenta varelser. Alltså skickas en Delegation fram som medelst en vit flagga ska kommunicera med de små gynnarna. Marsianerna är tyvärr lika vänligt sinnade som en amerikansk separatist när IRS kommer på besök och gör processen kort genom att demonstrera sin fruktansvärda värmestråle.

Det finns många intressanta perspektiv att ta fasta på och det är antagligen därför boken The War of the Worlds och dess berättelse har kunna bibehålla sin popularitet i över 100 år.

Wells utgick i mångt och mycket från det vetenskapliga nuläget i slutet av 1800-talet. Den italienske astronomen Giovanni Schiaparellis upptäckt av ”kanaler” (egentligen en felöversättning från italienskans ”canali”) på Mars 1878 bara ökade fascinationen för den röda planeten. En mycket populär teori byggde på att Mars en gång varit en blomstrande planet men att den nu var på utdöende. Och intelligenta varelser stannar inte på en döende planet, de ser till att ta sig vidare till nästa.

Författaren utnyttjade inte bara existerande vetenskaplig kunskap utan har också fått cred för att ha förutspått eller åtminstone i förtid beskrivit både kemisk krigföring (den svarta röken) och laser (värmestrålen). Det ”totala kring” som marsianerna ägnar sig åt realiserades inte i verkligheten förrän under andra världskriget.

The War of the Worlds är också extremt relativiserande när det kommer till relationen mellan mänskligheten och marsianerna, Wells har oräkneliga jämförelser med och liknelser för hur mänskligheten beter sig mot andra arter eller hur ”civiliserade” raser beter sig mot andra. Redan i de första meningarna målas bilden upp av en kravlande mänsklighet, iakttagen från ovan, lika omedveten om sin underlägsenhet som hödjuren i petriskålen under mikroskopet (Wells hade studerat biologi under T.H. Huxley).

Men det är inte bara vår relativa underlägsenhet som jämförs med andra arters, Wells ser också till att påpeka att även om marsianernas handlingar kan verka frånstötande för oss torde exempelvis vårt köttätande verka lika frånstötande för en ”intelligent kanin”. Utomjordingarnas utrotningskrig av mänskligheten är varken mer obegripligt eller avskyvärt än när man förstör en myrstack eller den utrotning i kolonialismen och imperialismens namn som skedde av den tasmanska ursprungsbefolkningen. Wells frågar retoriskt ”Are we such apostles of mercy as to complain if the Martians warred in the same spirit?”

Att amerikanerna under det kalla kriget fruktade en sovjetisk invasion var kanske inte så konstigt men jag funderade länge på vad Wells, vid det Brittiska imperiets middagshöjd, egentligen försökte formulera med The War of the Worlds. Det kunde väl knappast handla om att man var orolig för den brittiska övärlden, oinvaderad i århundraden? Men där hade jag fel för boken passar nämligen alldeles utmärkt väl in i den brittiska invasionslitteraturgenre som hade börjat röna ett visst intresse på 1870-talet och som höll i sin ända fram till första världskriget, när man fick annat att tänka på. Det Wells gjorde nytt var att byta ut invaderande hunner mot marsianer.

Men The War of the Worlds skulle naturligtvis inte ha haft en så lång hållbarhet om det bara handlat om en berättelse som utgick från korrekta vetenskapliga teorier och noggranna beskrivningar av ett totalt invasionskrig – den är också en riktigt bra bok.

Bokens berättare förblir namnlös men använder sig av en mängd olika narrativ för att sätta ihop sin berättelse. På så sätt får man intrycket av att han varit med överallt, när hans främsta insats egentligen består i att bli instängd i ett hus i fjorton dagar med en rätt olidlig medfånge. Han är förvisso med när den första cylindern öppnas i närheten av nuvarande Londonförstaden Woking men får sedan underrättelser från militärer som varit inblandade i strider med marsianerna. Hans bror får i ångestladdad detalj beskriva massflykten från London när utomjordingarna närmar sig (Wells verkar har intresserat sig för Gustave Le Bons skriverier om massans psykologi).

Stilen är konkret och deskriptiv, som ett tidningsreportage, och en trevlig bonus är att man får en bra känsla för Wells sena 1800-talsEngland, ett England där det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall är att tågen slutar gå. En smart vinkling är att skriva som om läsaren levde i samma värld som berättaren, alltså en post-invasionsvärld. Särskilt tydligt blir det när Wells liksom i förbigående låter sin berättare prata om de trycksaker som publicerats för att beskriva händelseförloppet med den marsianska invasionen: ”I mention them here simply to warn the reader against the impression they may have created”. Det förutsätts alltså att läsaren ska ha sett dessa trycksaker.

Men en konkret Wells är definitivt ingen tråkig Wells, actionsekvenser är andlösa och mycket spännande och frågan är om han var den förste att så tydligt och effektivt kontrastera ett inledande lugn och trygghet med det efterföljande kaoset. För kaos blir det och författaren är helt inne på linjen att oavsett hur civiliserad och intelligent en enskild individ kan vara, är Massan som tidigare nämnts stor, dum och livsfarlig (något som otaliga skräckfilmer tagit fasta på). Beskrivningarna av hur en man blir nedtrampad är kraftfullt otrevlig, likaså bilden av hur det enda som lyser upp den varma sommarnatten är de mänskliga facklor som skapats att marsianernas värmestrålar.

The War of the Worlds är en klassiker som förtjänar att hålla i minst 100 år till, både för sitt innehåll och sin stil.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Det finns inga ursäkter!

Annons

7 reaktioner till “The War of the Worlds (1898)”

  1. Vilken fantastisk fin bild, tänk att göra en fototapet av den! Mums!
    Och som vanligt, en lika fantastisk recension. Tack 🙂

  2. Jamen visst var den! De där gamla sci-fi omslagen är ganska sköna och en sådan fototapet skulle stava respekt. Och tack för berömmet, det värmer gott i vinterkylan 😀

  3. Jag läste boken som nybliven tonåring och kommer ihåg att jag redan från början kände att obehagskänslor och en sorglig uppgivenhet verkligen strömmade ut från texten…så den berörde nog rätt ordentligt när man tänker på det så här i efterhand…

    Jag håller med Fiffi; mycket trevlig text! 🙂

  4. @Steffo: Vad kul att du tycker det. Den här tillsammans med The Invisible Man är de bästa Wells (som jag läst ska väl tilläggas) men som du säger, den här är betydligt obehagligare. The Invisible Man är ju lite putslustig på sina ställen.

  5. Bra text om en bra bok 🙂 Bilden är väl från den gamla härliga serietidningen Illustrerade klassiker som oftast hade snyggare omslag än innehåll. Har ett par ex kvar hemma som b.la innehåller en mycket underhållande och inkorrekt beskrivning av evolutionen och livets utveckling på jorden.

  6. Tyckte 50-tals filmatiseringen var ok och Spielbergs nyinspelning tråkig. Men utifrån din recension verkar originalhistorien vara mer nyanserad och komplex, vilket lär göra den mer intressant. Ska nog försöka att läsa den någon dag. I bokform är det inte mycket som slår en riktigt klassiker som fortfarande fungerar i vår samtid. Det blir både ett historiskt och fiktivt dokument på en och samma gång.

    Bra text, Sofia 🙂

  7. @filmitch: Tack, kul att du tycker det! Och klassiker är bäst illustrerade…

    @Martin: Ojoj, så mycket beröm det blev här en helt vanlig lördag – tack! Och visst är det så att en klassiker som håller språk- såväl som ämnesmässigt är riktigt stark.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: