Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Jag skulle nog säga att zombiegenren gått samma väg som vampyrgenren i så måtto att bägge har breddats under de senaste åren  — det är inte bara hasande och klägg för zombiesarna. Mer melankoli och sorg än panik. Däremot är kanske utvecklingen av historier som utforskar relationen mellan zombies och deras levande anhöriga i någon mån inspirerad av vampyrmotsvarighetens framgångar? Å andra sidan upplever jag att det än så länge är vanligare att historier berättas ur vampyrens perspektiv jämfört med zombiens. Där är det fortfarande oftast de levande som står i centrum.

Det genrerna däremot tyvärr har gemensamt är att deras respektive popularitet tycks ge carte blanche åt vem som än kan lägga vantarna på en digitalkamera att skita ur sig en i bästa fall halvdan film som hamnar på en DVD-skiva. I vissa fall går det lite bättre om filmmakarna adderat humorelement (VSB: Zombieland) men även det kan slå fel: inte helt sällan används humorn i sig som ett carte blanche att skita i allt vad ansträngning och kvalitet heter (VSB: Gangsters, Guns & Zombies).

De zombiefilmer som enligt min mening generellt lyckas bäst är föga förvånande de som försöker skapa något utöver kläggig make up och en händelseutveckling enligt mallen: utbrott-skrik-panik-flykt. Den med otvetydigt störst ambition i det här avseendet är förstås Romero. Särskilt i den första trilogin skulle jag vilja påstå att hans främsta syfte är att använda monstren för att sätta ljus på Monstret i Människan. Han tycks mest intresserad av mänsklighetens villkor; hur agerar och resonerar människor under press? Vem är självisk och vem är solidarisk? Inte minst i det avseendet är det spännande att se original-Dawn of the Dead mot Zack Snyders remake, där det är uppenbart att Romeros zombies mest av allt får bli en metafor, vilket inte alls görs lika tydligt i 00-talsversionen.

day-of-the-dead-pic2

Men om man nu tänker sig att Romero hämtade inspiration från Richard Matheson är det kanske inte så förvånande att det elementet finns med redan 1954. I Am Legend är mer än “bara” en skräckberättelse, det är också en granskning av en människa och en mänsklighet under stor press. Här blir det också spännande att fundera på om Romero dessutom lyckats slänga ett getöga på Mathesons novell (även den publicerad 1954) “Dance of the Dead”. Här möter läsaren nämligen en renodlad zombie (Mathesons monster i I Am Legend var ju egentligen vampyrer), men det är ett monster som totalt kontrolleras av människan. Zombiens utsatthet speglas tydligt i huvudpersonens egen, en ung flicka som är ute på dåligheter.

Danny Boyle plockade i sin tur upp mänsklighet-mot-monster-facklan i 28 Days Later… På samma sätt som för Romeros skapelser har emellertid det främsta arvet från den filmen givetvis inte blivit reflektioner över mänsklighetens villkor utan konceptet med snabba zombies. Själv är jag helt på det klara med vad jag finner mest skrämmande som koncept (hey, ingen springer lika snabbt som snabba rage-zombies) men som Lucio Fulci visade i Zombi 2 kommer man långt med stämning, gore, make up och ett bra score.

28-days-later-pic2

Av filmerna från de senaste åren som på ett positivt sätt avviker från den trista mallen är förstås de som försöker göra något eget eller i alla fall leka med genrens inneboende regler. Inom det här temat tänker jag då främst på Wyrmwood, Maggie och The Girl With All the Gifts. Nu var jag  i och för sig inte helsåld på Maggies mer melankoliska framtoning, men det går inte att argumentera mot att filmen knappast följer den sedvanliga mallen för en zombierulle.

Hur gick det då för temats olika kategorier kan man fråga sig (jamen, jag vet ju att ni vrider era händer — hur, åh HUR?!)? När det gäller zombietyp står det klart att efter Romeros insats är det ingen tvekan om att en riktig zombie ska ha kannibalistiska tendenser och sprida sin zombiefiering, snabb eller långsam är av mindre betydelse. I sann pandemianda blir därmed omfattningen förstås också av avsevärt mer apokalyptiska proportioner.

the-girl-with-all-the-gifts-pic

När det gäller vapen finns det en viss fantasifullhet, men på det hela taget väger skjutvapnen tungt när zombiejägaren själv får välja. Trots att Max Brooks avråder från dem. When will they learn…? När det gäller fristäder kan vi helt enkelt konstatera att det inte finns något i zombievärlden som heter ”okränkbar vägg”. På det hela taget blir det också tydligt att det än så länge (i filmvärlden) inte finns den beredskap som både Max Brooks och Herman Geijer rekommenderar. Zombieapokalypsen kommer alltid som en ovälkommen överraskning för alla inblandade.

Förra året fick jag önskemål om en vampyrtopplista, den här gången är jag lite bättre förberedd. Nedan följer en slags tio-i-topp-zombies som både består av filmer som jag sett inom ramen för det här halloweentemat och sådana som jag sett innan. Annars hade urvalet blivit alltför magert — vi snackar om ett medelbetyg för alla temafilmerna på 2,5!

zombie-pic-3

Men först måste vi förstås ha med ett par hedersomnämnanden. Generellt har voodoo-zombien svårt att stå sig mot de moderna varianterna men är man nyfiken kan jag varmt rekommendera White Zombie (1932) och I Walked With a Zombie (1943). White Zombie har förvisso inte de senare filmens visuella finess men klarar sig å andra sidan bra med Béla Lugosis ögon och det faktum att den är pre-code.

Listan nedan saknar också helt nordiska inslag och bara därför vill jag särskilt lyfta de bägge norska Død snø-filmerna (från 2009 och 2014). Och eftersom gammal är äldst kan jag inte nog framhålla att läsning av Richard Mathesons I Am Legend är i det närmaste obligatorisk. Hell, allt Richard Matheson har skrivit är i det närmaste obligatorisk läsning.

Alltnog, pang på listan!

10. Zombieland (2009)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
9. Wyrmwood (2014)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
8. Braindead (1992)

star_full 2star_full 2star_full 2 star_half_full
7. Dawn of the Dead (2004)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
6. Night of the Living Dead (1968)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
5. [REC] (2007)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
4. 28 Days Later… (2002)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
3. Zombi 2 (1979)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
2. Shaun of the Dead (2004)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
1. The Girl With All the Gifts (2016)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

There you have it folks! En av de absolut bästa zombiefilmerna är också en av de nyaste (jag törs inte lita på att Asylum inte kräkts ur sig något zombieskräp sedan premiären). Nu tar bloggen lite välbehövlig post-Halloweensemester. På onsdag den 9 november är vi tillbaka fit for fight. Mina partners in crime Fiffis filmtajm och Filmitch har givetvis sett varsin film för avrunda denna enimenta uppfinning som är skräckfilmsveckan. Filmitch tycker tydligen inte att det är kallt nog hemma i Svedala medan Fiffi nästan har sett en zombie-film.

 

Annonser