The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

Fredagszombies

Kanske är det dags att utropa en ny tradition på bloggen? För andra året i rad rymmer Rörliga bilder och tryckta ord en enda fredagsfemma och den skapas givetvis för att hedra skräckfilmsveckan, samarbetet med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch. Förra året var det fem gånger fem vampyrrelaterade fenomen som fick stå i rampljuset, i år kan jag givetvis inte överge mina zombies. Därför kommer här fem olika zombiefilmundergenrer, en ingång som givetvis inte är det minsta krystad eller konstruerad för att kunna behålla ett zombiefokus.

#5. Humorzombies
Redan Romero var medveten om den humoristiska potentialen i odöda kroppar med taskig koordinationsförmåga. Det är dock en undergenre som blivit allt mer populär under senare år, sannolikt på grund av att det alltid är lättare att charma tittare när man driver med ett redan etablerat fenomen (VSB: Zombeavers och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse).

The Return of the Living Dead (1985)

Vad kan vi lära oss av skräckfilmer? En hel massa saker förstås, bland annat att det är rätt korkat att uttryckligen förklara att det är din värsta mardröm att bli biten och uppäten levande av en massa gamla gubbar. För är det något man kan vara säker på i fortsättningen så är det att det kommer att förekomma en massa bitska farbröder.

1992 års tio bästa filmer

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.

ALIMo:1992-1993

1992
Året levererar inte bara en, utan två, riktigt trevliga svenska filmer. Änglagård, där Colin Nutley bytte småstadsångest mot lantlig idyll, och Svart Lucia, något så ovanligt som en bra svensk thriller. Tyckte jag då i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig vågat se om den för rädsla att få den bilden krossad.

Peter Jackson: En filmkarriär (1987-1996)

Ja, nu var ju inte meningen att jag skulle försöka sammanfatta allt Jackson har gjort fram till dags dato utan bara summera intrycket av hans första sex långfilmer. Själv tycker jag nog att man utifrån den portfolion aldrig någonsin hade kunnat förvänta sig något så magnifikt som LOTR nu ändå blev. Alla filmerna är underhållande (med ett litet undantag för Meet the Feebles) och varierar från charmiga (Bad Taste) till fantastiskt bra (Heavenly Creatures) men som sagt, den prestation som presenterades med start fem år efter The Frighteners ligger bortom och utöver.

Heavenly Creatures (1994)

alt. titel: Svarta änglar

Hur bra nu än Braindead var i förhållande till det som Peter Jackson klämt ur sig tidigare är det nog inte för lite sagt att Heavenly Creatures slog ned som en bomb i stora delar av filmvärlden. Här hade vi en regissör, vars tidigare filmer handlat psykopatiska utomjordingar, perverterade muppar och femtiotalszombies, som helt plötsligt smäller upp en vacker, stark och drabbande film om vänskap och ond, bråd död.