Det är riskabelt att skriva om klassiker. Texten om Dawn… blev så oheligt lång att jag delar upp den. Fortsättning följer imorgon!

***

dawn-of-the-dead-1978Man får väl ändå beundra chefen på TV-stationen WGON — han är fullt övertygad om att ifall det inte ständigt rullar information från just deras utsändning kommer folk att stänga av. Kaos och varningar om kommande apokalyps be damned, att stänga av TV:n är det sista en Riktig Amerikan gör! Francine Parker som arbetar på samma TV-station är något mer samvetsöm, hon vill inte sända direkt felaktig information till det ärade publikum. Snart behöver hon dock inte bekymra sin moral med sådana funderingar, stationen är beordrad att stänga ned sina sändningar vid midnatt. Som kamerakillen påpekar: “our responsibility is finished”.

Ja, vad har varje enskild person för ansvar i den krissituation som är en hotande zombieepidemi? George A. Romero visade redan i debuten Night of the Living Dead att han var minst lika intresserad att undersöka samhällsklimat och relationsdynamik som han var att visa upp läskiga zombiehorder som gnagde på ben och slet i inälvor.

Franny övertalas alltså av pojkvännen, tillika helikopterpiloten, Stephen att det är dags att överge den sjunkande TV-stationen och dra till förhoppningsvis mindre infesterade trakter i stationens helikopter. Med på färden finns också SWAT-soldaterna Roger och Peter som hade den tvivelaktiga förmånen att rensa ett lägenhetshus på döda, zombies och halvt hysteriska anhöriga innan de kunde sticka tillsammans med Stephen och Franny.

Efter en lång flygtur kommer de fram till en byggnad vars benämning minst lika tydligt som alla skäggiga TV-stationsanställda och Frannys polotröja markerar att detta är en historia som inte utspelar sig i modern tid: “a shopping centre, one of those indoor-malls”. Och det ska visa sig att detta indoor-mall är en zombieapokalypsflyktings våta dröm — här finns ett överflöd av el, mat, kläder och vapen (vilket indoor-mall är komplett utan en rejält utrustad vapenbutik?!). Det gäller bara att spärra av ingångarna, gömma sig bakom en fejkvägg och ta hand om de ivriga konsumenterna de kringhasande zombiesarna först.

Dawn of the Dead, George A. Romeros egen uppföljare till Night…, är om möjligt ännu mer känd än originalet. Och i likhet med sagda original är det fortfarande inte den rena skräcken som är det mest intressanta för mr. Romero. Visst finns det en hel del äckeleffekter, signerade Tom Savini (som innan Dawn… jobbade tillsammans med Romero på vampyrrullen Martin), som ärligt talat har hållit sådär halvbra (detta gäller särskilt den närmast orangea fejkblodet).

Men det är som sagt äckeleffekter, snarare än någon slags skräck- eller thrillerstämning. Romero tenderar också att visa lite väl många och långa tagningar på ätande, krafsande och gnagande zombies. Enda gången jag tycker att filmen når tidigare nämnda stämning är precis i början, vid TV-stationskaoset och det ljudisolerade rummet med sin heltäckande röda matta så man inte vet vad som är vare sig upp eller ner. Detta till tonerna av Goblins speciella score som sällan misslyckas med att skapa en obehaglig atmosfär.

Däremot är Romeros tankar om den moderna konsumenten knappast subtila där zombiesarna lufsar fram med gråa ansikten och död blick bland pråliga skyltfönster och en muzak som är så påfluget klämkäck att den utgör filmens verkliga skräckmoment. Här finns dessutom en icke föraktlig melankoli och känslosamhet gentemot “monstren”. De är så långsamma att de inte utgör något direkt hot så länge man kan undvika närkamp med dem. När de är en och en, vill säga. Samtidigt planterar Romero en blandning av äckel, melankoli och humor som gör att man undrar om han egentligen är sydkorean när stelbenta zombies får snubbla i rulltrapporna och blir tårtade av ett okänsligt MC-gäng.

Nej, de verkliga monstren utgörs istället av detta vulgära och rovgiriga MC-gäng som i filmens sista akt får krascha Franny, Stephen, Roger och Peters lilla köp-paradis där de ändå uppnått någon slags symbios eller vapenvila i förhållande till de odöda horderna. Överhuvudtaget upplever jag Romeros dom över de som förhåller sig respektlöst gentemot zombiesarna genom att exempelvis göra narr av dem eller prickskjuta på dem för skojs skull som hård. De som utför sådana handlingar är inga trevliga människor.

Ett sådant beteende är alltså inget som vår huvudsakliga fyrklöver ägnar sig åt. Förutom det ovan nämnda är Romero förstås också fortfarande intresserad av att utforska mänsklig relationsdynamik. Som här blir lätt i obalans eftersom vi har tre män och en kvinna. Bägge soldaterna är rätt hyvens killar men Roger visar redan under lägenhetsräden att han inte är gjord av lika tufft virke som Peter. Att det blir han som i slutänden gör upphetsade och dumma misstag kommer alltså knappast som någon större överraskning. Detsamma gäller piloten Steve som inte heller är någon dålig kille men som gång efter annan visat att han har taskig hämningskontroll (samt skjuter som en kratta), vilket han får sota för.

To be continued…

Annonser