Ghostbusters: Afterlife (2021)

alt. titel: SOS fantômes: L’au-delà, S.O.S. fantômes: L’héritage, Cazafantasmas: Más allá, Ghostbusters: Legacy, Ghostbusters: Rise, Ghostbusters 3 – Afterlife

Callie hade skäl nog att vara besviken på sin frånvarande far när han levde, men frågan är om hennes besvikelse inte blir ännu större när han väl dör i en hjärtinfarkt? Hon har nämligen släpat iväg kidsen Phoebe och Trevor till djupaste Oklahoma-bystan i hopp om att fadersarvet (en gård med tillhörande hus) ska inbringa lite välbehövlig kosing. Och så får hon istället beskedet att det enda hon ärvt är skulder.

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Orca (2020)

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Maze Runner: The Death Cure (2018)

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

Härliga Halloween!

Så var det återigen dags för det andra, tredje…faktiskt sjätte Halloweentemat på bloggen! Under oktober månad har det alltså blivit brukligt att jag under mer eller mindre fasta ramar postar inlägg som uteslutande rör sig inom skräckens hank och stör. Sort of…

Förra året ägnades även en försvarlig del av november åt slängkappor och huggtänder. Och när man tagit itu med en klassisk form av odödhet, varför inte kasta sig rakt över nästa? Årets halloweentema kommer alltså att låta vampyrerna slippa pålarna och istället  fixa några huvudskott för de på senare tid så populära zombiesarna.

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Sedan vi lämnade en nymornad apkoloni utanför San Francisco i Rise of the Planet of the Apes för tre år sedan har det hänt saker, såväl för människor som för apor. Caesars samhälle har växt till sig, aporna har skaffat sig riddjur (inte helt säker på hur de håller sig kvar på hästryggen med sina förhållandevis korta ben. Eller hur hästarna fixar en fullvuxen gorillahanne som kan väga upp till 180 kg. Eller nitpickar jag nu?), byggt en skyddande palissad (så att honorna ska kunna sköta sitt födande, vad annars?) och skapat en liten skola med den kloke Maurice som lärare.

Stake Land (2010)

Jag kanske inte skulle ha varit så snabb med att klanka ned på regissören Jim Mickle när jag skrev om boken The Anatomy of Fear. Inte kollade jag upp att han (och medmanusförfattaren Nick Damici) gått vidare från den halvdana debuten Mulberry St och sedan gjort de mer omtalade Stake Land, We Are What We Are (amerikansk remake) och Cold in July.