Maggie (2015)

Ok, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.

Det innebär att smittade personer sätts i karantän, men eftersom det finns ett fönster på några veckor från smitta till fullfjädrad zombie tillåts familjer ta hand om sina nära och kära i hemmet så länge det är säkert. En av dem är jordbrukaren Wade Vogel som lagt två veckor på att försöka hitta dottern Maggie som rymde när hon blev smittad för att skydda sin familj. Några sådana dumheter vill Wade inte veta av – hon är ju hans dotter för tusan!

Så nu är Maggie tillbaka i barndomshemmet på bystan medan småsyskonen skeppas iväg till en släkting. Wade har inga mer konkreta planer än att behålla dottern hos sig så länge det bara går, allt som följer därpå är ointressant.

Det kändes närmast obligatoriskt att försöka hinna med en av 2015 års favoritfilm hos många. Och då inte bara i zombiegenren, utan på det hela taget, vilket väl får ses som relativt ovanligt. Vilket sannolikt beror på att Maggie är en relativt ovanlig (men inte unik skulle jag vilja påstå) zombiefilm. Både Wikipedia och IMDb har slängt på Maggie en ”Horror”-stämpel, men det är rent nys. Temat till trots är detta en renodlad dramafilm om Döden och Familjen, med fokus på zombiegenrens känslomässiga konsekvenser.

Jag tänker att om Maggie hade gjorts på 80-talet hade AIDS-kopplingarna suttit som ett par zombiekäftar runt armen. Det känns inte helt osannolikt att det i den paniken till och med fanns folk som trodde att smittade i något läge kunde bli farliga och medvetet försöka bloda ned friska personer. För Maggie spelar förstås både på förtvivlan och bestörtningen över att flickan med samma namn blivit smittad och skräcken för vad hon kan komma att göra när sjukdomen helt och fullt invaderat hennes kropp.

I närområdet finns andra smittade och deras förtvivlade familjer. Ska man lämna ifrån sig en sjuk person till de rätta myndigheterna (som naturligtvis håller koll på vilka som bör hämtas till karantän och inte) eller behålla hen hemma tills allt går åt pipsvängen av sig självt? Med risk för att den sjuke då smittar andra. Är det ok att se familjen som en fristående enhet från resten av omgivningen?

Wade, i Arnold Schwarzeneggers skepnad, har som synes sin agenda klar. Han framstår som en tyst men principfast man som är kapabel till mycket kärlek även om han kanske inte alltid kan uttrycka den i ord. Att lämna ifrån sig Maggie, spelad av Abigail Breslin, är otänkbart, en far gör inte så i hans värld.

Schwarzenegger presterar på det hela taget en fint porträtt av en man vars livsgrund utgörs av en stor portion självtillit. Han varken kräver eller ber någon annan om hjälp. Så en rätt klassisk amerikansk frontier-man med andra ord. Maggie är en film om zombieapokalyps men det är inte den globala undergången som står i fokus utan en apokalyps i det lilla formatet, en familjens domedag.

Stämningen befästs av grådaskiga färger, ett softat ljus och skakig handkamera i valda delar. Jag skulle nästan säga att atmosfären är drömsk eller också är tanken att tittaren ska ges en känsla av avstängdhet och alienering (så där är det förstås helt rimligt att filmens musik är komponerad av David Wingo som annars är regissören Jeff Nichols lilla musiktomte). Maggie ger oss inte så mycket mer än sorg och tragedi och i början köper jag det.

Men när Abigail för femtielfte gången tar något mer eller mindre symboliskt avsked mot en uppgående sol, ackompanjerad av den speciella ljudbilden, börjar filmen kännas mer ansträngd än finstämd. Ja, vi fattar att det som händer är sorgligt, det lyckades Maggie sälja in redan under de första fem minutrarna. Filmens fortsatt idoga försök skapar tyvärr ett allt för tjockt lager av tragedi. Jag blir inte mer engagerad, utan börjar istället känna mig mätt och avtrubbad. Men det är kanske bara zombieviruset som börjar sätta in?

Zombietyp
Svårt att säga eftersom vi inte får se särskilt många fullgångna zombies. Typ långsamma skulle jag nog säga… Men till skillnad från klassiska Romero-zombies dröjer det som synes ett bra tag innan de smittade når fullt zombie-mode.

Omfattning
Åtminstone hela USA tycks vara drabbat, men trots detta står samhället fortfarande kvar, om än något urholkat. Funktioner som polis finns fortfarande kvar. Telefonerna funkar, däremot är det värre med elen.

Vapen
Det sägs inte uttryckligen men det verkar fortfarande vara huvudtrauma som gäller. Schwarzenegger får i ett skede bryta nacken av en zombie och det verkar funka. För filmens upplägg tycker jag också att man skapat en smart lösning – det finns ett sätt att ta död på zombies med hjälp av en injektion men förloppet är extremt smärtsamt. En kula i skallen är snabbare men kanske inte lika enkelt när det gäller den egna dottern.

Fristad
Inte aktuellt. Om man nu inte ska se se the old homestead som en fristad för Maggie och Wade från samhällets inblandning.

Fiffis filmtajm har idag besökt något betydligt mer exotiskt än amerikanska landsbygden medan Filmitch val får bli en total överraskning.