Död snöalt titel: Död snö, Dead Snow

Vad är mer skräckinjagande än zombies? Man skulle kanske kunna tro att det är korkade och ölfulla studenter i en liten fjällstuga, men det är förstås nazist-zombies!

För faktum är att dagens kanonmat till studenter för en gångs skull varken är särskilt korkade eller osympatiska. Förutom lite inledande grabbsnack i bilen som skulle kunna kvalificera sig till vilken amerikansk standardslasher som helst, överraskar de tappra sju (nej, vänta sex…, nej, fem förresten…, ja, ni fattar…) med att (under rådande zombieomständigheter) vara någorlunda rationella och trovärdiga.

Egentligen är det mest upptakten som har problem i detta avseende, där man gärna hade kunnat önska lite bättre genomarbetning av manuset. Varningsklockan, i form av Bjørn Sundquist, passar med sin tjuriga uppenbarelse aldrig in. Istället kommer han, berättar sin egentligen helt ovidkommande historia och försvinner på ett sätt som känns både konstigt och frustrerande oförklarligt.

Den annars till synes mildsinnade Martins försök att ”skämtsamt” kuddkväva flickvännen Hanna samt Chris kåta dassöverfall på filmnörden Erlend får räknas till samma kategori. Själva upphovet till nazistzombiesarna blir aldrig tydligt uttalat (de är nazister!).

Men egentligen är det inte så mycket att hänga upp sig på för snart är (de påtagligt snabba och högfungerande) nazistzombiesarna i antågande och de är ute efter sitt guld. Død snø är en film som i mångt och mycket vilar på ren och skär filmglädje och med den kommer man förvånansvärt långt även om den som synes inte är lika klurig som den efterföljande Trolljegeren.

Død snø lyckas förmedla en känsla av att alla inblandade hade kul på inspelningen och tar därmed sig själv på inte allt för stort allvar. Eftersom den i grund och botten är en skräckkomedi kan man heller egentligen inte klaga på att den inte är läskig på någon fläck. Däremot ganska rolig för oss som gillar blinkningar åt Sam Raimi, Bruce Campbell och George A. Romero.

Inspelningsplatser i Nordnorge borgar för en genuin känsla (riktiga norrmän använder ingen fejksnö) och tillsammans med hyfsade effekter ett helt ok produktionsvärde. Man kan konstatera att det antagligen är både enklare och mindre kostsamt att skapa realistiska inälvor än avsågade lemmar, stora sår eller brutna ben. Rejäla mängder blod såg man förstås till att släpa med sig till fjälls.

Som så många andra lyckades manusförfattare och regissör Tommy Wirkola halvbra med att ta steget ut i den stora dammen. Efter ett halvljumt mottagande av Hansel and Gretel: Witch Hunters sägs han därför nu gå tillbaka till välbekanta jaktmarker för att göra en uppföljare till genombrottet.

Annonser