Är du beredd på invasionen? Har du förberett dig fysiskt och mentalt, tränat varje dag, vant dig av med lyxiga onödigheter som snabbmat och mikrovågsugnar, provianterat och byggt upp ett adekvat vapenförråd? Kan du med bara timmars förvarning förskansa dig i din förberedda fristad och sedan försvara denna fristad mot fiender, vilka de än månde vara? Att kunna uthärda en belägring som kan vara i minst fem år, kanske så länge som tjugo?

Om inte kanske du skulle ta lärdom av Max Brooks och se till att få tummen ur. Man vet aldrig när de levande döda blir tillräckligt många för att kunna ta över.

I och med blockbusterfilmen med Brad Pitt torde de som vid det här laget inte i alla fall hört talas om Brooks böcker The Zombie Survival Guide: Complete Protection from the Living Dead och World War Z: An Oral History of the Zombie War vara betydligt färre.

Zombie Survival GuideThe Zombie Survival Guide är precis vad titeln antyder: en överlevnadshandbok. Men inte en som talar om vad man ska göra om Ryssen kommer, utan hur man hanterar zombies. I sju olika kapitel beskriver författaren utförligt inte bara hur zombies fungerar utan också hur man bäst tar kål på dem. Goda råd, uppmaningar och tips lämnas om allt från optimala vapen beroende på situation och terräng till hur man sätter samman en överlevnadsgrupp och vilka byggnader som kan vara lämpliga att söka skydd i (skolor ok, sjukhus och köpcenter katastrofala).

De riktlinjer som dras upp i den första boken avseende de levande döda och hur de funkar följs sedan till punkt och pricka i hans World War Z, vilken lagts upp i en berättarhistorisk stil. I inledningen får vi veta att författaren på uppdrag av FN:s efterkrigskommission fått i uppdrag att samla information till en rapport om zombiekriget. Många av redogörelserna har emellertid fått stryka på foten i den slutgiltiga rapporten eftersom de upplevs som alltför känslosamma, alltför subjektiva. FN är bara intresserad av objektiva siffror och data. I World War Z samlas dessa enskilda historier till ett intrikat lapptäcke om en värld i krig.

Om The Zombie… finns egentligen inte så mycket att säga. Det är ett kul koncept och boken är avundsvärt noggrann med att följa ett sedvanligt upplägg för den här typen av litteratur. Det är uppräkningar, förmaningar och listor galore. Den är tillräckligt realistisk för att man nästan ska bli lite orolig över att det sannolikt kommer att finnas åtminstone några psykon som tar den på allvar.

Men hur kul idén nu än är, är inte The Zombie… roligare att ta sig igenom än vilken annan överlevnadshandbok som helst. Det blir helt enkelt lite tradigt efter ett tag trots att boken avslutas med ett kapitel om ”Recorded Attacks” som är lite underfundigt eftersom Brooks bland annat kopplar det klassiska försvinnandet av kolonisterna från Roanoke till ett zombieutbrott.

World War ZStor skillnad då mot World War Z. Författaren kan här förstås använda sig av den säkert inte föraktliga mängd research som han gjorde inför den första boken men har ökat på realismen till en imponerande omfattning. Det känns inte som det är många aspekter kring både uppkomst och spridning av själva smittan och den efterföljande krigssituationen som har missats. Genom föredömligt korta inledningar till varje historia hinner han dessutom ge glimtar av en efterkrigsvärld som har genomgått stora förändringar.

Orsaken till zombiernas tillstånd fastslås i överlevnadshandboken till viruset Solanum och Brooks har nog plöjt en hel del pandemilitteratur när hans alter ego kartlägger hur en kinesisk läkare sannolikt hittat ”Patient Zero” och hur smittan sedan sprids i en global värld av rädda människor som försöker rädda sitt och sina anhörigas skinn. Den illegala organhandeln visar sig i det här sammanhanget exempelvis bli till ett avsevärt problemområde.

Sedan följer berättelser om skrupelfria affärsmän som försökt utnyttja situationen för egen vinnings skull, politiker som försökt undvika panik genom att mörka sakernas tillstånd, helt vanliga människor som tvingats till omänskliga handlingar för att överleva, soldater som blivit beordrade att skjuta sina kamrater eller civila för att kontrollera en befolkning i kaos, soldater som förgäves försökt slå tillbaka mot de invaderande horderna och regeringar vilka inte sett någon annan utväg för överlevnad än att sålla hårt bland sina egna medborgare. Vilka behövs för samhällets upprätthållande och vilka kan offras på zombiealtaret?

I likhet med pandemiperspektivet visas i alla dessa berättelser olika aspekter på en värld i krig som i alla fall jag aldrig tidigare funderat över – personliga som politiska och militära. Vad händer med klimatet när det enda som återstår är fossila bränslen? Vad händer med miljön när alla träd är nedhuggna och uppeldade? Hur upprätthåller man lag och ordning? Vilket värde får kompetenser som företagsledare eller kommunalpolitiker? Hur hanterar man psykisk ohälsa i form av depressioner, självmord eller posttraumatiskt stressyndrom? Och vad händer egentligen med astronauterna uppe på den internationella rymdstationen när alla kommunikationer nere på jorden brutit samman?

Men det är inte bara noggrannheten, trovärdigheten och realismen som är styrkan i World War Z. Brooks har också lyckats bra med att ge alla sina olika informanter en egen, speciell röst. Vissa är hoppfulla, andra trasiga bortom all räddning. För vissa har priset de varit tvungna att betala varit allt för högt. Genom de skiftande perspektiven får han med både de rent personliga historierna samt en nationell och global utveckling.

Hur förhåller sig då Brads film till sin förlaga? Tja, det lär väl knappast ha undgått någon att man tagit sig försvarliga friheter – i strikt mening är det ju (nästan) bara titeln som håller ihop dem. Jag tycker det känns bra att jag såg filmen först, för jag hade nog varit betydligt mer tveksam med Max Brooks i ryggen. Med zombietänderna mot ankeln skulle jag säga att de två största skillnaderna är det faktum att man i filmen frångått Brooks (och Romeros, givetvis) klassiska ”slow zombies” och att stämningen blir helt annorlunda.

En liten och trist men icke desto mindre viktig invändning måste dock göras på genusmässiga grunder. I The Zombie… vänder sig Brooks i texten inte specifikt till manliga eller kvinnliga läsare. Däremot är i princip alla avbildade människor män eller i alla fall utan någon form av kvinnliga attribut. I World War Z går det sju manliga informanter för varje kvinnlig sådan. Och av de fem kvinnorna är två soldater medan de resterande tre får ge en uteslutande personligt orienterad beskrivning. Slapp eller mycket medveten rollbesättning är svårt att avgöra men som sagt, ändå ett litet virus i zombiebägaren.

The Zombie Survival Guide (2003)

World War Z (2006)