Braindead (1992)

alt. titel: Dead Alive

Ett av de filmprojekt som fick läggas på hyllan när Peter Jackson gick över till att göra bitterrullen Meet the Feebles vad en obskyr liten sak vid namn Braindead. Den lyckades emellertid realiseras bara ett par år senare.

Wellington sent 50-tal: Lionel Cosgrove bor i ett stort gammalt hus med sin mamma. Vera Cosgrove är en kvinna som skulle få mrs Bates att framstå en gullig liten mormorstant. Hon har skuldtrippat sin son till att göra allt hemma, inklusive shoppingen. Så är det då så konstigt att han faller som ett Sequoia-träd när den vackra handelsdottern Paquita bestämmer sig för att Lionel är mannen i hennes liv? Hon har nämligen blivit tarotspådd av sin mormor och alla tecknen pekar på att Lionel är Mr. Right.

Lionel är i alla fall inte mer under toffeln än att han mot lilla mammas uttryckliga vilja bjuder ut Paquita, och vad är väl mer romantiskt än att gå och titta på djur i små burar? Men Vera Cosgrove är inte sämre än att hon förbehåller sig rätten att förfölja sin son och hans dejt. I djurparken råkar hon emellertid bli biten av en sumatransk råttapa (hon ser däremot till att ta en gruvlig hämnd på den lilla besten) och dejten slutar med att Lionel får frakta hem sin mor för lite TLC.

Men något står inte rätt till för Vera blir inte bättre utan börjar liksom…falla sönder i levande tillstånd. Snart är hon så dålig att Lionel måste kalla på syster McTavish men innan de hinner få Lionels mamma till sjukhus har hon dött. Eller det var i alla fall vad Lionel och syster Mctavish trodde innan Vera vaknar till liv igen och (nästan) sliter skallen av sköterskan. Den hängivne sonen har inga som helst planer på att varken lämna eller utlämna sin mor till ödets nycker utan fortsätter att ta hand om zombiesarna i källaren. Ett värv som ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Exakt vilket år det var kommer jag inte ihåg, men det bör ändå ha varit tidigt 90-tal när jag helt oförberedd såg Braindead på Umeås eminenta men nu saligen avsomnade filmfestival. Den gjorde ett outplånligt intryck, för trots att jag inte har sett om den särskilt många gånger sedan dess inser jag att jag kommer ihåg inte bara historien i sig, utan också förvånansvärt mycket detaljer. Det jag inte kom ihåg och det jag slås av vid denna omtitt är vilken otrolig kvalitetshöjning Jackson genomgått på bara två filmer.

Ett svunnet Wellington är omsorgsfullt återskapat i ett fåtal scener med tidstypiska kläder, bilar och hela faderullan i en lätt sepiaton. Standarden på både foto och kameraåkningar är betydligt högre än vad både Bad Taste och Meet the Feebles antydde. Plotten är tajt och utgör så här tolv år innan Shaun of the Dead en innovativ omtagning på de klassiska zombiefilmerna där Lionel istället för att försöka hålla zombiesarna ute istället gör sitt yttersta för att se till att de ska vara kvar i huset. Dock utan det senare exemplets övermått av popkulturella referenser.

Skådespeleriet är mer än acceptabelt och det är inte utan att jag tycker att det är lite synd att Tim Balme inte har synts till så mycket mer utanför nya zeeländska TV-produktioner. Hans lätt pressade Lionel har precis lagom mycket slapstick i sin nervösa kropp och skapar i alla fall för min del klara Bruce Campbell-vibbar (sans bisarrt överdimensionerad haka). Som motsats till hans genuint trevliga uppenbarelse i skjorta och stickad slipover är Elizabeth Moodys moderskaraktär underbart vidrig i sin egoism och härsklystenhet. Karaktärsmässigt måste det vara något som går i familjen att döma av Lionels ytterst sliskige morbror Les (riktigt bra porträtterad av Ian Watkins).

Har man sett Bad Taste och Meet the Feebles är det inte heller så överraskande att stilen definitivt lutar mer åt Raimi än Romero – det är mycket av den halsbrytande och makrabra humor som de två första Evil Dead-filmerna visade prov på. Dialogen bjuder på en hel del charmanta one-liners där förstapriset otvetydigt går till Fader McGruder: ”I kick ass for the Lord!”.

Men Jackson visar att han kan lära sig och har här (åtminstone inledningsvis) stramat upp äckeleffekterna så att de blir riktigt underfundiga istället för bara göra en Mr. Creosote. Favoriten den här titten blev nog när Vera i sitt på-väg-mot-zombie-tillstånd skedar in det öra som hon nyss tappat i maten in i munnen och halv förstulet, halvt frånvarande spottar ut ett pärlörhänge. Fast lite äckel kunde Jackson naturligtvis inte stå emot – är man sugen på rinniga vaniljefterrätter efter att ha sett Braindead har man en stark mage.

Även effektmässigt har Jackson mognat i oanat mått även om allt naturligtvis inte är toppkvalitet. Framförallt den sumatranska råttapan och den mordiska zombie-batting som dyker upp efter ett tag är väl mer charmiga än bra. Men när Lionel i den lika obligatoriska som utdragna slutscenen bokstavligen vadar i blod, inälvor och kroppsdelar är det bara att erkänna sig besegrad. Råttapans gift är så potent (särskilt om det får lite kemisk hjälp på vägen) att till och med ett fristående hjärt-lungslag med tillhörande tarmar inte är att leka med.