Heavenly Creatures (1994)

alt. titel: Svarta änglar

Hur bra nu än Braindead var i förhållande till det som Peter Jackson klämt ur sig tidigare är det nog inte för lite sagt att Heavenly Creatures slog ned som en bomb i stora delar av filmvärlden. Här hade vi en regissör, vars tidigare filmer handlat psykopatiska utomjordingar, perverterade muppar och femtiotalszombies, som helt plötsligt smäller upp en vacker, stark och drabbande film om vänskap och ond, bråd död.

Jackson kan tyvärr inte låta bli att utnyttja BOATS-knepet och redan inledningsvis statuera att Heavenly Creatures bygger på verkliga händelser. Å andra sidan var det i mitten på 90-talet inte lika överutnyttjat som det är idag och det går inte att komma ifrån att man annars möjligen hade avfärdat historien om Juliet och Pauline som osannolik.

Juliet Hulme kommer ny till Christchurch och de övriga flickorna i klassen slås omedelbart av hur självsäker och respektlös den resvana flickan är. Hon tvekar inte att rätta lärare som gör fel och går gärna sin egen väg på teckningslektionerna. Pauline Rieper fascineras omedelbart av Juliet men skulle kanske aldrig ha skapat några band med den betydligt mer karismatiska flickan om det inte vore för att de bägge är undantagna från skolgymnastiken. Över sina respektive sjukdomar (Juliet tuberkulos och Pauline osteomyelit) bondar de två och hittar snart fler gemensamma beröringspunkter.

Pauline tjusas omåttligt av allt som rör Juliet, från hennes storartade fantasi, till hennes vackra hus och mondäna föräldrar. Mr Hulme är rektor vid Canterbury College, en klassikt disträ professorstyp, medan Mrs Hulme snart vinner Paulines hjärta genom att vara betydligt mer entusiastisk inför flickornas lekar än Paulines prosaiska och jordnära egna föräldrar. Pauline skäms till och med lite för sina obildade dagars upphov, inför det faktum att hennes pappa bara jobbar i en fiskeaffär och att familjen är beroende av inneboende för sin inkomst. Snart är Julie och Paul dock oskiljaktiga och ägnar bland annat dagarna åt att befolka den låtsasvärld som bara de kan se och uppleva.

Allt eftersom den trista verkligheten gör sig påmind (och hotande) söker sig flickorna närmare och närmare varandra samt längre och längre in i denna låtsasvärld som de döpt till Borovnia. De börjar identifiera sig med sina karaktärer i denna värld, Deborah och Gina, snarare än med Juliet och Pauline. Och eftersom flickornas vänskap utspelar sig på mitten av 50-talet, när man knappast hade en mer tillåtande attityd mot homosexualitet än man har idag, är deras relation något som åses med stigande nervositet av deras föräldrar. Men alla försök att hålla Juliet och Pauline åtskilda bekämpas med näbbar och klor av flickorna och de inser tills slut att det bara finns en lösning på deras problem.

Peter Jackson och Fran Walsh gjorde helt rätt när de valde att låta sitt manus fokusera på Juliet och Paulines relation, Melanie Lynskey och Kate Winslet (båda i sina första filmroller, vilket är imponerande bara det) lyckas med stor känslighet och precision porträttera två unga personer som blir allt mer alienerade av vuxenvärldens smutsiga hemligheter, lögner och svek. Lite orättvist blir det väl i sammanhanget att jämföra de bägge skådespelerskorna eftersom det är Winslet som ska spela den mer översvallande och sprudlande av de två och som ju senare gått vidare till ännu större och mer välkända sammanhang.

Men jag kan inte låta bli att dras till Lynskeys rultiga och truliga Pauline just för att hon är så hjärtskärande vanlig och för att hennes känsla av utvaldhet i den avsevärt mycket tjusigare kompisens sällskap är så lätt att identifiera sig med. Även om man kanske inte utseendemässigt blir riktigt övertygad av nittonåriga Kate och den sjuttonåriga Melanie lyckas de i sitt skådespeleri utan problem frammana den lätt hysteriska intensitet som blott fjortonåringar tycks besitta. Deras övertygelse om att omvärlden inte förstår deras geni är smittande.

Lika fenomenal som Heavenly Creatures är när det gäller sin historia, lika andlöst vacker är den. Jackson har lyckats växa ytterligare sedan Braindead och bjuder på gudomliga bilder, foto, ljus och kameraåkningar. Rymden i Juliets hus kontrasteras ypperligt mot den lätt instängda känslan hos Pauline. Svindlande vyer (vilka förebådar Rohans grässlätter) varvas med täta närbilder. Särskilt effektiva är dessa när äcklade och våtläppade munnar med lätt anfrätta tänder uttalar det fruktade ordet ”homosexuality”.

Men Peter Jackson skulle inte vara den filmskapare han är utan att ta Pauline och Juliets historia ett steg vidare och levandegöra deras egna flyktvärld. Fiffiga perspektivförskjutningar låter tittaren följa med in i flickornas sandslott som snart befolkas med en uppsjö av olika plastilinfigurer. Deras skapelser får sedan allt större möjligheter att sudda ut gränsen mellan påhitt och verklighet och ställa saker och ting till rätta, inte minst genom att de kan omhänderta misshagliga personer.

Det man möjligen skulle kunna invända är att effekterna mestadels tyvärr inte åldrats med värdighet men av någon anledning tycker i alla fall jag att det inte stör nämnvärt i sammanhanget – även här låter man sig övertygas av flickornas övertygelse. Med tanke på tidigare meriter visar Jackson dessutom en imponerande stramhet när det gäller äckeleffekter, det finns egentligen inga sådana. Han har tagit sig långt bortom humoristiskt Raimi-våld och när våldet förekommer sätter det sig djupt i hjärnbarken av obehag. Framförallt är det också våldets inramning, snarare än blodet i sig, som är olustigt och scenen där Pauline (nästan med gråten i halsen) trugar på sin mamma en sista kaka med uppmaningen ”Treat yourself”, är både tragisk och frånstötande.

Heavenly Creatures är kanske den film som jag tycker mest orättvist har hamnat i skymundan för LOTR. Historien om två unga personer som på alla vis försöker skaffa sig lite makt över sina egna liv är inget mindre än ett mästerverk.