Spring (2014)

Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.

Det är dock ingen förklaringsmodell som Louise skulle köpa då hon är strikt vetenskapstroende och studerar evolutionär genetik. Inte för att någotdera spelar någon större roll för Evan, han vet bara att han är tillräckligt förälskad för att på vinst och förlust stanna kvar i den pittoreska turiststaden (oklart exakt vilken, men det kryllar ju av dem mellan, säg, Sorrento och Salerno). Frågan är dock om Louise hyser samma känslor för Evan och om hennes förflutna i slutänden kommer att kunna tillåta att de är tillsammans?

Justin Benson och Aaron Moorheads andra långfilm Spring har kallats för en ”Before Sunrise with a twist”. Om man noterar att filmen, förutom ”romance”, också klassas som ”body horror” och ”sci-fi” är det förstås inte särskilt svårt att gissa sig till vad denna ”twist” består av. Själv hade jag aldrig hittat fram till Spring om det inte vore för att titten på debuten Resolution från 2012 och ”uppföljaren” The Endless från 2017 gjorde mig sugen på mer Benson & Moorhead.

Tonvikten på kärleksrelationen mellan Evan och Louise, spelade av Lou Taylor Pucci och Nadia Hilker, gör att Spring avviker en smula från de andra två filmerna som innehöll mer av kompis- och brödrarelationer mellan två män. Men annat känns igen: den lätta och lediga dialogen, sympatiska rollfigurer, indie-känslan i både framställning och foto. Teman som tidsbegränsningar, cyklicitet, fri vilja, öde samt oförståelse inför, och en påföljande vilja att kontrollera, det oändliga, obegränsade, ogripbara.

Titeln ”Spring” kan tolkas på flera olika sätt. Våren får ju inte sällan symbolisera pånyttfödelse, vilket i sig signalerar en rundgång av årstider och, i slutänden, liv och död. Jag tänker mig att det i alla fall är en association som Benson & Moorhead vill förmedla till sin publik genom bilder på utspruckna och vissnande blommor, insekter och fruktträd. Men jag har samtidigt svårt att ignorera frasen ”hope springs eternal” från Alexander Popes diktverk An Essay on Man. Ett verk som bland annat menar på att vetenskap gett mänskligheten en sådan känsla av kontroll att hon tror sig förstå och kanske till och med imitera Gud. Med tanke på diskussionerna som Louise och Evan för om vetenskap, religion och tidens ändlighet känns det rimligt att Pope faktiskt ligger någonstans i botten och skramlar i tunnan som är Spring.

Filmen är utan tvekan intressant och lyckas med konststycket att få mig att hålla tummarna för Evan och Louise som par – de är skönt avslappnade tillsammans på samma sätt som Mike och Chris (minus den romantiska aspekten). Men i slutänden landar min känsla för Spring på ungefär samma nivåer som Resolution och The Endless; konceptet och upptakten är bättre än upplösningen. Historien går nu och då på tomgång. Indie-känslan tenderar till att ta över lite för mycket ibland. Det är i och för sig heller inte århundradets överraskning att jag undgår att bli bergtagen av en kärlekshistoria.

P.S. Roligt värdelöst vetande: i min text till Resolution nämnde jag Evil Dead-remaken från 2013 och frågan är om Benson & Moorhead gjorde samma koppling? Ety filmen Lou Taylor Pucci jobbade med innan Spring var just…Evil Dead!

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Men en abstinent och självmordsbenägen crackpundare är inte det mest oroande som Mike måste handskas med under de sju dagar han bestämt sig för att det ska få ta för Chris att bli ren.

Jag ramlade över filmskaparduon Justin Benson och Aaron Moorheads The Endless från 2017 mest av en slump, efter att den snackades upp av podden The Evolution of Horror. Efter lite påläsning förstod jag att The Endless knöt an ganska tajt till duons debut, Resolution. Och nu har jag som synes kommit fram till den också (tack för det, Cineasterna!).

Det som naturligtvis är lite synd med att ta filmerna i fel ordning är att jag i någon mån är spoilad på Resolutions upplösning. Samtidigt är Benson & Moorheads universum så pass flytande att det räcker med känslan av överhängande bävan för att det ändå ska bli ganska obehagligt. Jag gillade greppet att lite nu och då lägga in missfärgningar och skrap på filmen för att på så sätt skapa en antydan till både found footage och metaberättande. Vem eller vad är det egentligen som iakttar Mike och Chris?

Men den frågan ställs inte bara så subtilt – det är också något som Mike och Chris undan för undan måste fundera över. I likhet med The Endless skulle jag vilja påstå att Resolution visar att man kan komma jäkligt långt med ett smart manus och vettigt tempo. För det räcker ju med att Chris ställer sig helt oförstående inför den film av honom (som var anledningen till Mike sökte upp sin kompis till att börja med) för att det ska isa längs ryggraden. Om inte Chris skickade filmen och en hjälpsam karta för att hitta fram till huset som en slags rop på hjälp till Mikes e-mail, vem eller vad gjorde det då?

The Endless hade sin kultstämning som skapade skrämseleffekt och brödrarelationen för känslomässig anknytning. Resolution väljer istället iakttagandet för det förra och kompisrelationen för det senare. Enbart baserat på dessa två filmexempel skulle jag säga att Benson & Moorhead är väldigt bra på bägge delarna. I The Endless var det ju de själva som spelade bröderna Justin och Aaron, i Resolution får vi istället möta Peter Cilella och Vinny Curran i rollerna som Mike och Chris.

Ingen av dem tycks ha någon större filmkarriär att skryta med, vilket synes märkligt i mina ögon. Eller också är Benson & Moorhead fenomenala på personregi, för dynamiken mellan de gamla high school-kompisarna är otroligt bra. Lättsam, naturlig och trovärdig. Jag har inga problem att uppfatta en vänskap som sträcker sig långt bakåt i tiden. I likhet med The Endless har vi också en obalans i relationen där den ene börjar historien som bossig och självsäker medan den andre är skörare och mer osäker.

Relationen utgör emellertid en solid och välbehövlig grund även för skrämseleffekterna och skapar ett välbehövligt djup, framförallt med Chris önskan att ta sitt eget liv. Utan den bakgrunden hade de underliga ledtrådarna som Mike hittar här och var sannolikt upplevts som enbart ”weird for the sake of weird”.

Det finns säkert fler exempel på historier där skrämseleffekterna förhöjts av en labil knarkare som ska försöka avgifta på egen hand – det är ju ett så självklart sätt att lägga in både osäkerhet och paranoia kring vad som händer. Alternativt inte händer. Samtidigt är det lockande att tänka sig Resolution som en föregångare eller inspirationskälla till Evil Dead-remaken som kom året efter. Det var ingen usel film, men använde inte just den vinkeln lika bra som Resolution lyckas göra.

Förutom att slå ett slag för Resolution kan jag dessutom verkligen rekommendera att se den och The Endless back-to-back, det gav bägge filmerna ett klart mervärde (så pass att jag nog måste höja betyget i alla fall ett halvt snäpp för The Endless). Bägge filmerna är emellertid lite för långdragna och tvetydiga för att jag ska vilja klämma i med de där riktiga toppbetygen. Men det känns samtidigt inte som en anledning till att inte bara att kötta på och klippa Benson & Moorheads övriga filmer – Spring och Synchronic.

Resolution (2012)

The Endless (2017, reviderat)

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)”

Halloween (2018)

Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!

Fortsätt läsa ”Halloween (2018)”

The Girl in the Spider’s Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Fortsätt läsa ”The Girl in the Spider’s Web (2018)”

Død snø 2 (2014)

alt. titel: Död snö 2, Dead Snow 2: Red vs. Dead

Död snö 2Än en gång rullar tyska tanks omkring på norska stadsgator. Men det här ingen reenactment av andra världskriget för några uråldriga veteraner, utan i högsta grad nutida realitet. Nå, zombierealitet i alla fall. Den odöde SS-officeren Herzog har med sin trupp nämligen tagit sig ned från fjället där de i den första Död snö massakrerade ett gäng obekymrade och guldsnattande ungdomar.

Fortsätt läsa ”Død snø 2 (2014)”

Peter Jackson: En filmkarriär (1987-1996)

Ja, nu var ju inte meningen att jag skulle försöka sammanfatta allt Jackson har gjort fram till dags dato utan bara summera intrycket av hans första sex långfilmer. Själv tycker jag nog att man utifrån den portfolion aldrig någonsin hade kunnat förvänta sig något så magnifikt som LOTR nu ändå blev. Alla filmerna är underhållande (med ett litet undantag för Meet the Feebles) och varierar från charmiga (Bad Taste) till fantastiskt bra (Heavenly Creatures) men som sagt, den prestation som presenterades med start fem år efter The Frighteners ligger bortom och utöver.

Fortsätt läsa ”Peter Jackson: En filmkarriär (1987-1996)”

Braindead (1992)

alt. titel: Dead Alive

Ett av de filmprojekt som fick läggas på hyllan när Peter Jackson gick över till att göra bitterrullen Meet the Feebles vad en obskyr liten sak vid namn Braindead. Den lyckades emellertid realiseras bara ett par år senare.

Wellington sent 50-tal: Lionel Cosgrove bor i ett stort gammalt hus med sin mamma. Vera Cosgrove är en kvinna som skulle få mrs Bates att framstå en gullig liten mormorstant. Hon har skuldtrippat sin son till att göra allt hemma, inklusive shoppingen. Så är det då så konstigt att han faller som ett Sequoia-träd när den vackra handelsdottern Paquita bestämmer sig för att Lionel är mannen i hennes liv? Hon har nämligen blivit tarotspådd av sin mormor och alla tecknen pekar på att Lionel är Mr. Right. Fortsätt läsa ”Braindead (1992)”

X10: Score, del 2

Välkommen tillbaka! Här kommer de resterande scoren för att göra listans tiotal komplett (de första fem finns här). Dagen till ära återfinns i denna del dessutom ett riktigt skräckscore och ett borderline. Fortsätt läsa ”X10: Score, del 2”