alt. titel: Det sjuka gänget

”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.

I varitésällskapet Feebles ryms nämligen alla former av mänskligt förfall och skörlevnad, så dockor de är. Stjärnan Heidi hetsäter bakverk, trots att hennes kontrakt förbjuder henne att äta tårta innan en show. Hon är olycklig eftersom hennes förhållande med producenten Bletch inte är vad det har varit, han sätter istället på sin unga och nätta sekreterare. Samt gör knarkaffärer med skotten Cedric på golfbanan. I teaterns källare spelar Bletch assistent Trevor in porrfilmer, vars senaste stjärna, den trossniffande Dennis, ägnar sig åt avancerat ”nasalsex”.

Sid jagas av Sandy i ett faderskapsmål medan den bland damerna så populäre Harry är sjuk och enligt läkaren har drabbats av ”The Big One”. Klart är i alla fall att han efter ett tag börjar få allehanda blåsor och bölder i ansiktet och därmed lyckas få Gollum att se riktigt fräsch ut. Knivkastaren och Vietnamveteranen Wynyard utgör på grund av ett svårartat kokainberoende en stor hälsorisk för sina assistenter, vilka han avverkar på löpande band. Showens regissör Sebastian vill inget hellre än att uppträda med sin lovsång till sodomins lycka.

I detta syndernas träsk nedstiger Robert, en ung och entusiastisk skådespelare vilken aldrig missbrukar kroppens tempel och som blir kyskt kär i den vackra Lucile.

Av någon anledning är det lite svårt att nu hitta någon bakgrundsinformation om Meet the Feebles på nätet men jag vill minnas att när det begav sig sades det att Jackson var hyfsat less och desillusionerad vad gäller filmbranschen när han gjorde den. Det tycks åtminstone som att Jackson under åren mellan Bad Taste och Meet the Feebles hade flera filmprojekt på gång som alla av olika anledningar aldrig blev realiserade och det kan säkert ha varit frustrerande.

För som synes är det knappast någon smickrande bild av showbusiness som regissören, tillika manusförfattaren, ger sin publik. Filmen är förvisso rolig på sina ställen men det är en humor som primärt ligger i att vara en dockparodi, alternativt pastisch, på klassiska genrer som krigs-, gangster-, knark- och stjärna-på-glid-filmer. Framförallt är Wynyards berättelse/flashback till sina Vietnamnupplevelser riktigt påhittig (men så gjordes just den sekvensen också som en separat film under titeln The Frogs of War) där elaka Vietcongsiameser försöker hjärntvätta de tillfångatagna soldaterna med budskapet ”Lyndon Johnson is very bad egg”.

Den humor som manifesteras i dialoger och händelser är däremot så svart att den tycks ha en egen tyngdpunkt, en tyngdpunkt som mestadels drar mot bitterhet och cynisism. Meet the Feebles är inget mindre än ett stort och grovt (och provocerande) långfinger rakt upp i underhållningsetablissemangets finniga röv. Jacksons dockor är otrogna, otrevliga, kriminella, perversa och koprofager, rena lustmordet på Mupparna eller Sesam. Även om de enda riktigt snälla karaktärerna i slutänden får lön för sin möda är de å andra sidan så tvådimensionella och skissartade att man verkligen inte får någon känsla för att Jackson hyste någon sympati eller beundran inför dem.

Meet the Feebles är mer intressant i det att man hela tiden undrar hur långt Jackson ska våga dra det hela än den är direkt underhållande. För det är den alldeles för bitsk, hånfull och frän.

Annonser