Shauns liv håller på att rasa samman. Flickvännen Liz dumpar honom eftersom deras förhållande inte kommer någonvart, förutom till lokala vattenhålet: puben the Winchester. På sitt trista TV-försäljarjobb basar han över ett gäng tonåringar som inte respekterar honom för fem öre. Men det värsta är att de ser honom som gammal, medan Shaun själv tycker att han fortfarande är en skön kille som kan partaja loss på lördagsnatten med kompisen Ed.

Fast i sanningens namn partajar de oftast loss till gamla 80-talshitar med Grandmaster Flash eller Man Parrish och trots att Shauns omgivning verkar dela synen på honom som en obekymrad tonåring är det knappast något positivt omdöme. Snarare tycker man att han borde skärpa sig och göra något av sitt liv. Fast nog hade det varit enklare om det inte krävts en zombieepidemi för att få Shaun att växa upp och ta lite ansvar?

Shaun kom till under inspelningen av TV-serien Spaced med Simon Pegg (Shaun) och Jessica Stevenson – i ett avsnitt tror Pegg, influerad av ihärdigt Resident Evil-spelande, att han fajtas mot en zombieinvasion. Pegg och regissören Edgar Wright upptäckte då att de förenades i en gemensam kärlek till framförallt Romeros Dead-trilogi och tyckte att det skulle kunna vara kul att spela in en zombierulle.

Både skämt- och berättelsemässigt kan man känna igen mycket från Spaced, men det är absolut inget krav att ha sett serien innan man tar sig an Shaun… Däremot blir filmen naturligtvis betydligt roligare om man har sett ett antal zombierullar och dessutom känner en viss ömhet inför genren. Det här är nämligen en lika rolig som kärleksfull hyllning till alla de filmer som på något sätt handlar om långsamt hasande och köttätande varelser som gärna ser lite halvbleka ut om nosen.

Skämten ligger på flera nivåer: ren fysisk humor (Pegg ramlar när han ska hoppa över ett staket eller futila försök att med majonäs- och senaspsburkar försöka slå in skallen på zombiesarna) blandas hej vilt med mer eller mindre interna referenser inom filmen som sådan (flera av de skådespelare som syns i inledningen återkommer som zombies under filmens gång) och till skräckgenren i stort.

En del är mer än övertydliga, Ed skriker till Shauns mamma i telefonen: ”We’re coming to get you, Barbara!”, men andra får man hänga med ordenligt om man inte ska missa – trädgårdszombien Mary jobbar på Landis Supermarket, en hyllning till regissören John Landis, medan kartongerna från Bub’s Pizza hänvisar till den zombie man försöker ”träna” i Day of the Dead. Vill man vara säker på att få ut mesta möjliga av den här sidan av Shaun… finns tillägget Zombie-o-meter på DVD:n där en hjälpsam text dyker upp lite nu och då.

Produktionen känns väldigt stadig vad gäller foto, klippning och manus, exempelvis har man en lååång steadycamtagning av Shaun som lyckligt ovetande om katastrofen går och köper Coke Light och Cornetto. Även de flesta effekter är godkända. Dock kan det konstateras att man primärt satsat på ”statiska” make-upeffekter, vilka sannolikt är resurssnålare, snarare än rörliga sådana, även om man givetvis inte försitter chansen att inkorporera en klassisk inälvsätarscen.

Antagligen eftersom teamet var så sammansvetsade efter att ha jobbat tillsammans i Spaced flyter skådespeleriet på utan några större problem. Den stora behållningen är dock Simon Pegg och Nick Frost som Shaun och Ed. Egentligen vill jag tycka illa om två killar som fortfarande när de är trettio helst av allt vill leva i en lägenhet som de aldrig städar och spela TV-spel hela dagarna men det går inte, deras underbara buddy-känsla får mig över på deras sida i ett litet kick.

Har du inte redan sett den här och känner det allra minsta för zombiefilmer, ge dig själv en riktigt fin present och ta dig an de odöda i sällskap med Shaun. Och om du inte litar på mitt omdöme kanske du litar på George A. Romero? Efter att ha sett Shaun… blev Pegg och Wright erbjudna små, men ändock, roller i Land of the Dead.

Annonser