Eftersom Ring-trilogin nådde sådana fantastiska höjder och redan blivit odödliga klassiker (nå, odödligheten kanske vi får avvakta med att avgöra) känns det ibland som om man nästan glömmer bort att Peter Jackson (numera Sir, icke att förglömma) gjorde filmer innan De Tre (även om han blev mycket imponerad av den animerade 70-talsversionen). Riktigt bra filmer, men egentligen kanske ingen av en kaliber som antydde vad som komma skulle. Desto mer imponerande får man lov att erkänna.

Men nu riktar vi alltså blickarna mot den tidige Peter Jackson och ska man börja någonstans, varför inte i början? Med start idag och förstlingsverket Bad Taste ägnas den kommande veckan åt herr Jacksons produkter till och med The Frighteners. Sex filmer allt som allt. Och på den sjunde dagen vilar vi förstås inte, utan ägnar oss istället åt idog säcktillverkning. Mycket nöje!

Headern är gjord av Dogday Design — All 3D du behöver.

***

Bad Taste (1987)

En liten nyazeeländsk stad har blivit invaderad av utomjordingar som dödar alla inom synhåll. En av invånarna lyckas dock ringa till larmtjänst och på basis av detta samtal skickar Astro Investigation and Defence Service (notera akronymen) ”The Boys” till Kaihoro. Derek, Barry, Frank och Ozzy är alla proffs på att ta hand om aliens (även om man får känslan av att de kanske inte träffat på så värst många hittills), fast utan enhetliga MIB-kostymer och coola solglasögon.

De stöter snart på zombieliknande varelser som med alla medel försöker döda The Boys, men den ende de lyckas ta av daga är Derek som ramlar ned för en klippa. De andra spåras av de utomjordiska horderna till ett flott hus i stadens utkant där det visar sig att människokött är den senaste snabbmatsflugan ute i galaxerna.

Detta är ett amatörprojekt i ordets rätta bemärkelse – Bad Taste osar av kärlek. Kärlek till filmmediet som sådant (filmen tog fyra år att göra) och kärlek till splattergenren (influenserna från framförallt Tom Savini och Sam Raimi är tydliga). Splattern kommer man ganska snabbt i kontakt med när Barry (som något oförklarligt blivit jagad en längre tid av en yx-alien) sliter upp en Magnumrevolver och blåser skallen av sin fiende så att hår, kranium och hjärnsubstans skvätter, både på honom själv och på kameran.

Och i den ordningen fortsätter det, det är mycket hjärnsubstans, mycket blod, mycket lösplugg och aningens spyor. Men vad som ändå skiljer ut Bad Taste från andra halvdana hemmaprojekt (där alla vapen är fejk, bilar på grusvägar ackompanjeras av ”skrikande däck”-ljud, alienmaskerna har bakats i mammas ugn (ugnens dimensioner var ansvarig för maskernas något avlånga form), allas skodon tycks bestå av arméns gamla gympadojor och fallande ”människor” helt uppenbart är dockor) är humorn och det faktum att alla inblandade tycks ha haft fruktansvärt roligt under tiden. Inte minst under den utdragna shoot out där grabbarna får alla chanser i världen att panga på av hjärtats lust och hoppa och slänga sig och rulla, precis som när man var tio år gammal och lekte krig.

Humorn blir givetvis mest av den makabert brutala varianten, Jacksons stil blev snabbt döpt till ”splatstick”. Och nog får man lova att erkänna att scenen där en av utomjordingarna lätt frånvarande står med en slägga begravd i skallen och det samtidigt i släggan hänger en arm från en av hans kumpaner som fått den avsliten är rätt underbar. Eller Dereks allt mer desperata försök att få sin hjärna att stanna kvar i allt mer misshandlade skalle (fallet var tydligen inte så dödande som man från början trodde). Eller varför inte kollegornas sorgsna eftermäle över Derek – ”Birds were the only thing he could relate to” – samtidigt som vi får se ett gäng hungriga måsar gå loss på Dereks till synes livlösa kropp.

I sann amatöranda spelas också rollerna av endast ett fåtal skådisar och Jackson själv ikläder sig både utomjordningen ”Robert” och alienjägaren Derek. Detta var sannolikt en (liten) anledning till att man fick dra ut på filmandet en del på tiden, Derek är nämligen slätrakad medan Robert ståtar med det mer igenkännliga halvstripiga Jackson-skägget (å andra sidan fick Pete O’Herne som Barry inte raka sig på fyra år). Och efter att ha sett Jackson slätrakad kan jag förstå att han helst odlar lite ansiktsbehåring, inte minst runt hakan.

Vad som däremot för min del framstår som en smula underligt är att Peter Jackson inte bara fick en chans att visa sitt alster i Cannes 1988, utan att filmens rättigheter omedelbart också såldes till ett antal länder, för så bra är den inte. Eller också visar den på Jacksons mer subtila filmiska egenskaper som jag med mitt oerfarna öga inte kan upptäcka (i ärlighetens namn ska man å andra sidan vara medveten om att de påhittiga gossarna bland annat konstruerade en egen steady cam för 20 dollar).

Bad Taste visar dock på ett glatt humör, en god vilja, påhittighet och en pretentionslös ambition som skulle ta Jackson långt bortom budgetar på drygt 250.000 nyazeeländska dollar.

För er som är nyfikna på att höra en 25-årig Jackson och alla hans före detta klasskompisar berätta om filminspelningen samt få veta från mamma och pappa Jackson vilka trevliga pojkar det var som ägnade fyra år av sitt liv åt en blivande klassiker finns kortisen ”Good Taste Made Bad Taste” på archive.org.

Annonser