i-walked-with-a-zombieFörfattaren Val Lewton anställdes 1942 för att basa över produktionsbolaget RKO:s skräckfilmer under tre tydliga förutsättningar: filmerna skulle vara max 75 minuter långa, ingen av dem fick kosta mer än 150 000 dollar och hans chefer skulle sätta titlarna. Nu var Lewton emellertid en smart man och knappast någon gröngöling i Hollywood-sammanhang. Han anställde därför regissören Jaques Tourneur och tillsammans åstadkom de den numera klassiska Cat People. Eftersom Cat People kostat mindre än Lewtons budgetgräns, men kom att spela in miljoner, var det liksom inte så mycket snack efter det.

Lewton var emellertid inte mannen som tjafsar med ett vinnande koncept och även nästa film på agendan, I Walked With a Zombie, kom därför att regisseras av Tourneur. Historien byggde på en artikel skriven av skribenten, manusförfattaren och kolumnisten Inez Wallace, ett namn som verkar ha varit hyfsat välbekant när det begav sig. Numera tycks hennes namn dock främst innebära kvinnan-som-skrev-artikeln-som-blev-den-mycket-mer-kända-filmen.

Med visioner om ljumma havsbrisar och palmer för ögonen flyr sjuksköterskan Betsy ett vintrigt Kanda. Målet är den lilla karibiska ön Saint Sebastian där hon ska ta hand om den sjuka Jessica Holland. Befolkningen på Saint Sebastian verkar mest bestå av sockerplantageägare och före detta slavar. Betsy visar omedelbart sin insikt i slavhandelns historia genom att påpeka för sin svarte kusk: “They brought you to a beautiful place, didn’t they?”

Betsys arbetsgivare är Jessicas make, sockerplantageägaren Paul Holland, som Betsy fick stifta bekantskap med redan på båten till ön. Ett möte som borde ha gjort henne lite avogt inställd till mannen ifråga eftersom han i princip skäller ut henne för att njuta av den stjärnklara natten (“Everything seems beautiful because you don’t understand. [—] There is no beauty here, only death and decay”). Men eftersom Betsy är en äkta 40-talskvinna tycker hon bara synd om Paul eftersom han uppenbarligen är en mycket olycklig man.

På plats träffar hon också Pauls halvbror Wesley Rand, en sorglös kille som i förstone kan framstå som ett avsevärt bättre parti än den misslynte brodern. Men Wesley ska tyvärr visa sig vara lite väl förtjust i sin whiskey och sina romdrinkar. Tack vare en strategiskt placerad calypsosångare (med det lätt osannolika artistnamnet Sir Lancelot) får Betsy snart insyn i orsaken till brödernas respektive sinnesstämningar: “The Holland man, he kept in a tower/a wife as pretty as a big white flower/she saw the brother and she stole his heart/and that’s how the madness and the trouble start.”

Fast det var ju det, Betsy är faktiskt inte på plats på Saint Sebastian för att lägga sig i snaskigt familjeskvaller utan för att jobba. Hennes patient är den vackra Jessica Holland som efter ett svårt feberanfall beter sig som en sömngångare. En sömgångare som aldrig vaknar. Kanske till och med som…en zombie?! Tack vare de före detta slavarna lever nämligen voodoo-praktiken i högönsklig välmåga på ön. Kan det till och med vara så att illa att Paul såg till att hans hustru aldrig skulle få möjligheten att rymma med hans halvbror?

Har man väl en gång fått span på likheterna är det nästintill omöjligt att inte se ramen från Jane Eyre i I Walked… Paul Holland är den ohyfsade mr. Rochester och Betsy den evigt förlåtande Jane. Det här gör att själva historien länge känns både daterad och ointressant för min del. Jag har i ett elakartat anfall av anakronism svårt att svälja Betsys kärlek till sin surmulne arbetsgivare. En kärlek som är så stor att hon är beredd att göra vad som helst för att återge sin patient hälsan igen eftersom hon är övertygad om att Jessicas sjukdom är hela roten till Pauls sinnesstämning.

Först när det börjar komma in lite allvarligare voodoo-stråk i det hela tycker jag att berättelsen liksom kommer igång men då är det inte så mycket kvar av själva filmen (max 75 minuter om ni minns? Filmen för dagen klockar i på föredömligt korta 69). Samtidigt vare sig kan eller vill jag blunda för det faktum att I Walked… är så grymt snyggt filmad att det tidigt finns en otvetydig stämning som påminner mig en hel del om Hitchcocks Rebecca. Även där hade vi ett sorgtyngt hus, i I Walked… är väggarna ofta skuggade så det ser ut som om huset egentligen är ett fängelse med galler för fönstren (det kallas dessutom för Fort Holland). Till skillnad från Rebecca förstärks emellertid den här olycksbådande stämningen av infödingarnas ihärdiga voodoo-trummande.

Filmens sista kvart är dock både visuellt och berättelsemässigt av den kalibern att jag med glädje förlåter Betsy för hennes undfallenhet. Suggestivt är bara förnamnet och historien lämnar tittaren balanserade på en knivsegg huruvida det ligger något i voodooritualerna eller om det bara handlar om modern medicin kontra primitiv vidskepelse. Kanske är sluscener Torneurs styrka eftersom jag med värme också minns bangårdsscenen från hans Night of the Demon?

star_full 2star_full 2star_full 2

Zombietyp
Oklart, men om det finns zombies (och varken jag eller I Walked… säger att det säkert gör det) är de av den klassiska voodoovarianten. Levande lik som kan styras av den häxmästare som skapat dem. Av kannibalistiska tendenser märks platt inget.

Omfattning
Av naturliga skäl begränsad.

Vapen
Inte aktuellt.

Fristad
Inte aktuellt.

Annonser