wyrmwoodalt. titel: Wyrmwood: Road of the Dead

”Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört (wormwood). Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.”

Problemet australiensarna i filmen Wyrmwood måste tampas med är att det den här gången inte är vattnet, utan luften som blivit bitter. För en zombiesmitta kan väl inte vara så mycket annat än bitter? Inte heller är det någon större tveksamhet om att det för de inblandade kännas som om jordens undergång är nära.

Plötsligt börjar nämligen folk till höger och vänster förvandlas till utsvultna zombies. De som inte drabbas av luftsmittan har ingen aning om varför och de är heller knappast immuna när det kommer till de klassiska zombiebetten. Barry slår följe med Benny för att försöka hitta Barrys syster Brooke i zombiekaoset. Innan de stöter på varandra har Benny tvingats skjuta en av sina bröder medan Barry haft den föga avundsvärda uppgiften att behöva ta livet av både sin odöda fru och dotter.

Duon stöter sedan ihop med Frank och Kelly och deras truck. Tack vare en rejäl bepansring av detta fordon har de kanske en chans att nå Brooke. Om hon nu fortfarande lever. Och om det inte vore för att all bensin (under inverkan av samma organism som startade smittan?) tycks ha tappat sin brännbara förmåga.

Det måste vara något mer i den australiensiska luften än zombiesmitta som gör att det tycks komma oproportionerligt många fräscha och underhållande filmer från landet-som-är-en-ö-som-är-en-kontinent (typ). En av förra årets bästa Halloween-vampyrfilmer var ju bröderna Spierigs Daybreakers och så nu denna Wyrmwood (vilken också tycks vara resultatet av ett samarbete mellan två bröder: Kiah och Tristan Roache-Turner). Zombiefilmen för dagen är kanske inte riktigt lika eftertänksam eller allegorisk som sin vampyrdito men med sitt plattan-i-mattan-tempo och en lekfull inställning till sina många föregångare kommer den långt på egna meriter.

Stämningen är rå och skitig, det mesta är blodigt upp till armbågarna och zombiehuvuden exploderar på löpande band. För det mesta mycket snygg make up ger intryck av en slags uppdaterad Romero-zombie som faktiskt blir lite otrevlig från och till (även om filmen i sig knappast kan sägas vara läskig. Däremot rätt andlös på sina ställen). Klippningen är hetsig (åkallan av Edgar Wright och Shaun…?) och det förekommer en del handkameraskakighet. En del scener lyckas tack vare snygga vinklar förmedla både kallhamrad överlevandsnödvändighet och desperationen hos de ofrivilligt överlevande.

Vad jag kan se har de huvudsakliga skådisarna inte varit med i särskilt mycket innan, men de sköter sig hyfsat allihopa. Roligaste rollfiguren för min del blev den galne läkaren, dels på grund av hans Gilliam/Jeunet-Caro-inspirerade glasögon, dels på grund av att hans relation med soldaterna påminde mig om forskar-soldat-konflikten i Day…

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Zombietyp
Möjligen skulle man kunna ifrågasätta Wyrmwood-zombiesarnas odöda status, de påminner mer om rage-varianten från 28 Days Later… Men vem bryr sig om sådana petitesser när bröderna Roache-Turner klurat ut hur de ska kunna klämma in både lånsamma och snabba zombies i en och samma film?! Det är klart att zombiesarnas blod är bensin! Och så ovanpå det en slags telepatisk kontakt mellan Brooke och zombiehorderna som påminner om vampyrkopplingen mellan bitare och biten. What’s not to like?!

Omfattning
Svårt att avgöra, Wyrmwood ger oss egentligen inget bra svar på det.

Vapen
Som vanligt – allt som kan tänkas krossa eller genomborra en zombieskalle. Vi återser gamla bekanta som Spaden, Spikpistolen och det Avsågade Hagelgeväret. Och självklart missar man inte en så uppenbar homage till Dawn… som skruvmejseln rakt in i tinningen.

Men till skillnad från Max Brooks rekommendation om huggvapen är det de allestädes närvarande skjutvapnen som föredras av alla och envar trots att våra rollfigurer inte sällan hamnar i situationer där det egentligen inte finns tid för att ladda om.

Fristad
Frank och Kellys garage utgör aldrig något mer än en temporär andningspaus, det är solklart att det inte är ett ställe som man kan stanna någon längre period i. Efter det är det väl den bepansrade bilen som utgör gängets främsta skydd mot de hungriga horderna.

***

Denna sista zombievecka får jag återigen förmånen att hänga med filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch på deras traditionella Halloweenvecka. Filmitch har tagit zombietåget norrut till Sydkorea medan Fiffi firar flera helger på en och samma gång.

Annonser