alt. titel: Vit vålnad

”Murder” Legrande skulle ha kunnat användas som skräckpropaganda av socialdemokraterna på 30-talet. Föreståndare för en sockerfabrik på Haiti eftersträvar han robotlika arbetare som inte har några invändningar mot långa arbetsdagar. Någon fackförening som kan klaga på osanitära och livsfarliga arbetsförhållanden finns inte heller vid Legrandes fabrik.

Men Legrande är inte bara en arbetarutsugare, han är också en vodoomästare som använder sina zombieskaparkrafter för att skaffa slavar till sin fabrik och underhuggare som lyder hans minsta vink, hur illistig den än är. Hans kunskaper kommer väl till pass för Charles Beaumont som är kär i Madeleine Short, vilken emellertid redan är förlovad med sin älskade Neil Parker.

Beaumont bjuder in de intet ont anande Madeleine och Neil till sin haitiska plantage och ber den lokale läkaren och missionären Dr. Bruner att viga det unga paret. Under bröllopsmiddagen faller Madeleine ihop, till synes död. Men på Haiti, bland vidskepelse och ockultism, är inget vad det ser ut att vara. Neil, bruten av hjärtesorg och ärligt talat rätt packad kommer till kyrkogården bara för att upptäcka att hans älskade Madeleine är som bortblåst från jorden yta.

White Zombie anses av många vara den första zombielångfilmen (även om Dr. Caligaris sömngångare möjligen också skulle kunna hänföra den filmen till genren) och här handlar det som synes om den klassiska vodoozombien. Ingen smitta eller hjärnätande, de stackars själlösa varelserna står istället under Legrandes hypnotiska makt. Detta får Beaumont lära sig den hårda vägen när han inser att zombie-Madeleine inte alls är the real McCoy.

Eftersom jag intet ont anande av misstag såg regissör Victor Halperins ”uppföljare” Revolt of the Zombies (Wait for it…) först måste jag säga att jag ändå blev positivt överraskad av White Zombie. Visst, filmen är duktigt rasistisk (”Do you mean she’s alive, in the hands of natives?!”) och mycket av sminkning och känslouttryck ekar av stumfilm. Madge Bellamy (Madeleine) har jordens minsta målade trutmun och när John Harron (Neil) är förtvivlad är han VÄLDIGT förtvivlad.

Å andra sidan tyckte jag faktiskt att Béla Lugosi funkade betydligt bättre i rollen som Legrande än som Dracula; framförallt använder han sina händer på oväntat uttrycksfulla sätt. Scenen där han lägger sin förbannelse över Madeleine med hjälp av hennes scarf och en vaxfigur var riktigt ruggig. Att han sedan blivit utrustad med ögonbryn (antagligen för att förstärka hans befallande blick) som ser ut som två svarta möss fastsatta med eltjep kan man vara schysst och bortse från. Till skillnad från den övriga casten är också Joseph Cawthorn som Dr. Bruner otroligt skicklig, hans dialog flyter lätt som en vårbäck och karaktären som sådan känns högst naturlig och trovärdig.

Tack vare scenografilån från diverse tidigare skräckfilmer (Dracula, The Hunchback of Notre Dame, The Cat and the Canary och Frankenstein) har man lyckats skapa ett förvånansvärt gotiskt Haiti men det funkar faktiskt. Något som också fungerar är den levande gam man petat in lite här och var, även om det verkar vara osäkert om det ens finns gamar i Västindien. Dessutom innebär filmens produktionsår, innan Hayskoden kom att genomdrivas 1934, att vi får en rätt lång scen med Madge Bellamy iförd endast brudslöja, en högst genomskinlig rock av något slag och enastående snygga, silkiga underkläder.

Som om detta inte vore nog tillhör White Zombie dessutom Public Domain, bara att ladda ned och titta. Kan det bli så mycket bättre?