Dead Until DarkDie hard fans av Twilight kanske helst inte vill veta att det innan Bella Swan faktiskt fanns en annan hjältinna som krånglade till det genom försätta sig i en kärlekstriangel mellan en vampyr och en varulv. Relationer som dessutom gjorde att hon själv ständigt befann sig i fara.

Men Sookie Stackhouse är van att ta vara på sig själv, skit vore väl annars för en servitris på en ölsylta i det innersta av Louisiana. Sookie har dock inte bara skinn på näsan och en kropp som är gjord för att kläs i tajta T-shirts, hon kan dessutom höra vad folk i hennes omgivning tänker. Fullt naturligt en rätt ansträngande egenskap och Sookies dagliga fokus går till största delen ut på att försöka blockera de ovälkomna budskapen. Eller i alla fall inte låtsas om att hon hör det hon hör.

En sexuell relation är förstås inte att tänka på innan Sookie träffar Bill. Han är den första människa som inte sänder sina innersta hemligheter och rädslor 24-7 till henne. Fast ”människa” är förstås en sanning med modifikation. Bill är vampyr och därmed medlem i en allt mer högljudd grupp i författaren Charlaine Harris USA. Tack vare att man uppfunnit syntetiskt blod kan nämligen vampyrer göra anspråk på fredlig samexistens med människor.

True BloodMed tanke på att Harris klämde ur sig en bok om året från och med 2001 och Dead Until Dark (10-book contract on repeat, y’all) måste jag anta att böckerna var populära men i likhet med många andra hade jag aldrig hört talas om The Southern Vampire Mysteries innan Alan Balls TV-serie True Blood (namnet på det syntetiska blodet).

Harris har till dags dato skrivit 13 böcker och av serien finns det sju säsonger. Jag har än så länge bara mäktat med de första av varje. Den ena gav mersmak, den andra inte. Ärligt talat ställer jag mig lite frågande inför böckernas popularitet, för i alla fall Dead until Dark är en rätt trist anrättning. Harris har förvisso skaffat sig roliga råvaror i och med sitt koncept om vampyrer som lever öppet och slåss för sina medborgerliga rättigheter, men hon gör inte så mycket med dem kan jag tycka.

Med tanke på allt man kan tycka och tänka om Bella Swan vill jag gärna gilla Harris Sookie. Men trots att hon är äldre och därmed en liten anings mognare än tonårs-Bella känner jag inte för henne för fem öre. Hon ska föreställa tuff och någon som går sin egen väg utan att be om ursäkt för det men det hela resulterar bara i en stor gäspning från min sida.

Då funkar Anna Paquins rolltolkning desto bättre. Hela serien, faktiskt. I allt väsentligt tycker jag att Alan Ball och övriga manusförfattare tagit Harris koncept och gjort det precis så spännande och intressant som det egentligen är. Parallellerna mellan vampyrernas utanförskap och rasism eller queer-fobi är förstärkta på ett underhållande sätt. Särskilt genom rollfiguren Lafayette som inte alls har samma position i boken (kanske det kommer, vad vet jag?). Eftersom han är både svart och queer får man liksom två för priset av en. Sookies kompis Tara kan å sin sida spela ut både rasism- och sexism-kortet, samtidigt som relationen till den alkoholiserade mamman gör henne till något mer än bara en pk-symbol.

Jag tror att den största skillnaden mellan förlagan och serien är att Harris tar sin historia på så förtvivlat stort allvar, vilket naturligtvis får till följd att det hela blir rätt trist. True Blood lyckas däremot balansera betydligt större portioner humor med allvar. Det känns heller inte helt osannolikt att Alan Ball & Co. faktiskt är bättre på att skriva ihop engagerande personer. Exhibit A: Sookies bror Jason som i boken mest av allt framstår som en skitstövel men som i Alan Balls händer blir en fruktansvärt rolig skitstövel i all sin sexuella arrogans.

Oah ja, sexet är svårt att komma runt när det handlar om både Harris och True Blood. Även i det avseendet är den här serien mer vuxen än Twilight. Inga försiktigt trevande försök eller torrjuckande med kläderna på, här är det pang på rödbetan som gäller. Särskilt som Harris har gjort det till en fetisch att både ha sex med och bli biten av en vampyr. Medan man har sex, förstås.

Själva spelet runtomkring sexet, med så kallade ”fang bangers” och samhällets pryda ogillande, är lika tänkvärt som de övriga elementen. Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att varken Harris eller True Bloods renodlande sexscener är särskilt spännande, underhållande eller upphetsande. Det blev skumläsning och snabbspolning som gällde.

I vampyrsammanhang är Harris värd all heder för så vitt jag kan utröna torde hon vara en av de första att skapa en värld där vampyrer lever öppet sida vid sida med sina naturliga bytesdjur. Det gör också att de klassiska utanförskaps-elementen som finns i både vampyr- och mycken annan monsterfiktion blir tydligare och förstärkta. Men det är Alan Balls serie som ger mig ett sug efter mer.

Dead Until Dark (2001)

star_full 2star_full 2

Annonser