Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!

***

X5: The Twilight Saga (2008-2012)

TwilightI dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilightböckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.

Serien följer böckerna relativt bokstavstroget, med vissa förkortningar. Detta gäller även sista delen, Breaking Dawn, trots att den på sant Hollywood-krama-blod-ur-en-sten-manér är uppdelad på två filmer. Jag kommer därför inte att gå närmare in på filmernas respektive handlingar.

New MoonAtt man märker av handlingskompressionerna betydligt mindre än i exempelvis fallet Harry Potter kanske säger något om deras komplexitet, alternativt manusförfattaren Melissa Rosenbergs skicklighet. Det man dock kan konstatera är att när fokus primärt ligger på handling blir slutresultatet ganska platt. Detta eftersom mycket av det känslomässigt interna resonemanget som böckerna bygger på med naturnödvändighet måste redigeras bort för att inte hela alltet ska övertrumfas av Kristen Stewarts berättarröst.

Gemensamt för hela serien är ett soundtrack som ligger åt det klagande emo-rock-ballad-hållet med artister som Lykke Li, Iron & Wine, Bruno Mars, Black Rebel Motorcycle Club och Muse.

EclipseVisuellt finns en del ambition (bägge Breaking Dawn är exempelvis fotade av Guillermo Navarro), men det blir allt eftersom alldeles för många svepande inflygningar över vidsträckta nordvästamerikanska landskap. Generellt är filmena mindre CGI-tunga än vad man kanske skulle kunna tro, men det är ju trots allt Kärleken som står i centrum.

Kristen Stewarts kroppsliga graviditetsförändring blev jag riktigt imponerad av. Både i trovärdighet (matchas av Captain America) och mod vad gäller utförande och förfulning. Jag hade annars gissat man skulle gå på den svaga-men-fortfarande-snygga-cancerpatient-looken. De gigantiska varulvarna är bra inkompade i landskapet och har ett trovärdigt rörelsemönster men känns ändå inte helt övertygande. Kanske är det bara min hjärna som inte kan acceptera vargar på 1,60 i mankhöjd?

Breaking Dawn 1I böckerna ligger en hel del fokus på vampyrernas uppspeedade rörelser, särskilt då springande. Och tyvärr, det funkar riktigt, riktigt uselt i alla filmerna. Det blir bara tecknad film av det hela med Robert Pattinsons ben som road runner-likt vevar runt i en cirkel. Lika bedrövlig, men barmhärtigt mycket mindre förekommande, är uppenbarelsen som ska föreställa Bella och Edwards gemensamma dotter i spädbarnsåren.

Twilight är regisserad av Catherine Hardwicke som hade bland annat Lords of Dogtown bakom sig. Den första filmen är kompetent utförd men knappast utmanande. Möjligen blev Twilight dödsstöten för Catherines karriär, för efter den har bara Red Riding Hood nått biograferna. Twilights score är skrivet av Coen-favoriten Carter Burwell.

Chris Weitz fick följa upp The Golden Compass med New Moon men inte heller nu blev det någon fullträff à la American Pie eller About a Boy. Kanske ska Chris inte spela herr Solokvist utan gå tillbaka och samarbeta med broden Paul? Score kom den här gången från Alexandre Desplat.

Breaking Dawn 2Till Eclipse byttes Chris sålunda ut mot David Slade som inte var någon främligt för varken våld eller vampyrer med Hard Candy och 30 Days of Night innanför bältet. Slutresultatet är dock oväntat blodlöst (och barntillåtet) eftersom Meyervampyrer uppenbarligen inte blöder när de slits sönder. Howard Shore tog en paus från Middle Earth och bidrog till Meyermytologin istället.

Men inte heller David Slade fick sitta kvar i vampyrbåten och till de två avslutande filmerna har man kallat in Bill Condon som även han har ett litet antal kända filmer på meritlistan. Vad jag kan avgöra har ingen av Breaking Dawn-filmerna blivit någon Dreamgirls eller Kinsey. Musikmässigt är Carter Burwell tillbaka.

Handlingsmässigt har som sagt alla regissörerna förvisso lyckats realisera böckerna på ett förhållandevis kompetent, men knappast uppseendeväckande, sätt. Var det kanske de olika studiosarna som menade att fansen nog skulle nöja sig med en visuell motsvarighet till Meyers lättsmälta språk? Frågan är emellertid hur det ligger till med våra huvudsakliga karaktärer? Svaret kommer om en vecka.

Annonser