X2: Night of the Living Dead (1968 och 1990)

“Det pågår en epidemi av massmord, utförda av en armé av oidentifierade lönnmördare. Morden äger rum i byar och städer, på landet och i förorterna utan något tydligt mönster eller orsak till dråpen. Det tycks förekomma en plötslig allmänt pågående explosion av massmord. [—] …mordoffren visar tecken på att ha blivit delvis uppätna av sina mördare. Flera rapporter från vittnen som säger att folk agerat som om de befunnit sig i någon slags trans medan de dödat och ätit sina offer…”

Så enkelt och samtidigt så genialiskt. Romero skapade populärkulturhistoria med sin zombierulle som kostade mindre än 120 000 dollar att producera. Nyheten låg inte bara i zombien som karaktär, eller kanske snarare zombiehorden som karaktär, för stora grupper av avtrubbade mördare hade man sett förut.

Romeros drag att genom den utsatta zombiesituationen blottlägga betydligt mer vardagliga samhällsproblem var själva grejen. Att spänningen inte bara byggdes upp genom att varelserna drog sig närmare och närmare det ödsligt belägna huset, utan genom att de som befinner sig i huset (och därmed även vi i publiken) inte har en aning om vad som egentligen pågår, varför eller på vilken skala. Men än viktigare än frustrationen över denna okunskap är den instabila dynamiken mellan människorna som finner sig inslängda i en situation som vem som helst skulle känna sig vilsen i.

Just det här att den verkliga faran inte bara kommer från kannibalzombiesarna, utan i lika hög utsträckning från andra människor är något som jag upplever har blivit utmärkande för just zombiefilmer. Inte minst för att det hänger sig kvar i en tid när de snabba zombiesarna blivit allt vanligare och därmed utgör ett betydligt större hot än Romeros stapplande vrak.

Men Romero nöjer sig inte med enbart gruppdynamiken. Han gjorde också filmens enda hjältekaraktär, Ben, till en svart man genom att ge rollen till Duane Jones. Enligt Romero själv handlade det primärt om att Jones gjorde bäst ifrån sig vid sin audition, men fan vet. Inte bara genom att det faktum att han får lappa till (vita) Judith O’Deas hysteriska Barbara rimligtvis bör ha höjt ett par ögonbryn 1968 utan mest för slutet. Bens öde, tillsammans med de gryniga fotona som inte så lite påminner om de av äldre modell man sett från KKK-möten och afroamerikaner som dinglar i träden (också odödliggjorda i Billie Holidays version av Strange Fruit), sänder sitt tydliga budskap.

Men självklart hade Night of the Living Dead inte blivit mer än en parentes i filmhistorien om den bara hade varit en stel zombieallegori över ett segregerat samhälle (plus både matri- och patricid samt en eldfängd död i beredskap för den kommande kärnfamiljen). Romero bygger både stämning och spänning genom ett tajt manus, där händelseutvecklingen tar tid på sig att explodera. Filmen har inte så mycket ett score som ett obehagligt dissonant brummande som ständigt finns med i bakgrunden.

En film med välförtjänt klassikerstatus, varken mer eller mindre. En remake blir därmed nästan dödsdömd på förhand, men visst skulle man väl kunna ha haft vissa förhoppningar på versionen från 1990 (det finns också en från 2006 och två kommande i år). Regissör är nämligen välbekante Tom Savini och några tricks tänker man sig att han skulle ha kunnat plocka upp längs vägen.

Tyvärr icke så. Savini har valt att i huvudsak utgå från Romero och John A. Russos manus från 1968 men naturligtvis lagt in en del förändringar, i princip alla av dem till det sämre. Bens roll spelas fortfarande av en svart kille, den här gången Tony Todd, men de rasmässiga implikationerna går förstås inte att slå lika hårt på drygt 20 år senare. Ett spänningsmoment som alltså försvinner.

Den senare filmen är faktiskt sex minuter kortare än föregångaren, vilket gör mig förvånad. Den känns nämligen nästan dubbelt så lång. Savini har valt att redan från början försöka anlägga en illavarslande stämning, vilket föga förvånande får till följd att ingen stämning alls infinner sig. Romero lyckades få till en vardaglighet, om än en något irriterad sådan, i samtalet mellan syster och bror på kyrkogården medan Savini genom musik och dialog med en gång gör alldeles för tydligt att det vi kommer att få se inte är något rutindrama.

Väl i huset väntar Romero till absolut sista stund innan han låter fönstren bli som ormbon av famlande, pressande zombiearmar som bara vill in till det varma, levande köttet. Savini brötar på med detta ganska omgående. Han låter också Todd och Patricia Tallmans Barbara omedelbart och slaffsigt behöva ta livet av flera elaborerat uppsminkade (och skit vore väl annars) zombies inne i huset. Ytterligare spänningsmoment som försvinner, Savini gör det klassiska misstaget att visa sin publik för mycket.

Karaktärerna känns också alldeles för överdrivna. Jag kan väl inte påstå att de rätt stela och lite amatörmässiga prestationerna i originalet är höjden av skådespeleri, men jämfört med det överspel med skrik och gap som levereras i nittiotalsversionen är det ändå att föredra. Jag kan sympatisera med försöken att röra om i Romeros ärligt talat rätt sunkiga (men sannolikt tidsenliga) genusperspektiv.

Anno ’68 är det Männen som agerar medan kvinnsen får finna sig i att sitta på avbytarbänken under stora delar av filmen. Problemet är väl att Tallmans försök att go all Sarah Connor on the zombie ass inte känns särdeles trovärdiga, utan mest fåniga. Möjligen hade det kunna bli bättre om man inte lagt en massa tid på att bygga helt meningslösa bakgrundshistorier för snart sagt alla andra karaktärer utom just Barbara.

Och i och för sig, med tanke på att inte ens Romero själv lyckats särskilt bra med sina försök att återta zombiearenan i Land, Diary och Survival, ska man kanske inte vara alltför hård mot Savini. Han tycks dessutom, till skillnad från många andra, ha varit klok nog att inse sina begränsningar och återgått till skådis- och sminkbranschen.

Om du inte har sett 68-versionen av Night of the Living Dead tycker jag att du ska passa på, den tillhör som sagt filmhistorisk kanon. På grund av ett copyrightmisstag befinner den sig dessutom inom public domain och finns därför tillgänglig helt gratis på exempelvis archive.org.

Night of the Living Dead (1968)

Night of the Living Dead (1990)