X2: Night of the Living Dead (1968 och 1990)

Night of the living dead 1968“Det pågår en epidemi av massmord, utförda av en armé av oidentifierade lönnmördare. Morden äger rum i byar och städer, på landet och i förorterna utan något tydligt mönster eller orsak till dråpen. Det tycks förekomma en plötslig allmänt pågående explosion av massmord. [—] …mordoffren visar tecken på att ha blivit delvis uppätna av sina mördare. Flera rapporter från vittnen som säger att folk agerat som om de befunnit sig i någon slags trans medan de dödat och ätit sina offer…”

Så enkelt och samtidigt så genialiskt. Romero skapade populärkulturhistoria med sin zombierulle som kostade mindre än 120 000 dollar att producera. Nyheten låg inte bara i zombien som karaktär, eller kanske snarare zombiehorden som karaktär, för stora grupper av avtrubbade mördare hade man sett förut.

Romeros drag att genom den utsatta zombiesituationen blottlägga betydligt mer vardagliga samhällsproblem var själva grejen. Att spänningen inte bara byggdes upp genom att varelserna drog sig närmare och närmare det ödsligt belägna huset, utan genom att de som befinner sig i huset (och därmed även vi i publiken) inte har en aning om vad som egentligen pågår, varför eller på vilken skala. Men än viktigare än frustrationen över denna okunskap är den instabila dynamiken mellan människorna som finner sig inslängda i en situation som vem som helst skulle känna sig vilsen i.

Just det här att den verkliga faran inte bara kommer från kannibalzombiesarna, utan i lika hög utsträckning från andra människor är något som jag upplever har blivit utmärkande för just zombiefilmer. Inte minst för att det hänger sig kvar i en tid när de snabba zombiesarna blivit allt vanligare och därmed utgör ett betydligt större hot än Romeros stapplande vrak.

Men Romero nöjer sig inte med enbart gruppdynamiken. Han gjorde också filmens enda hjältekaraktär, Ben, till en svart man genom att ge rollen till Duane Jones. Enligt Romero själv handlade det primärt om att Jones gjorde bäst ifrån sig vid sin audition, men fan vet. Inte bara genom att det faktum att han får lappa till (vita) Judith O’Deas hysteriska Barbara rimligtvis bör ha höjt ett par ögonbryn 1968 utan mest för slutet. Bens öde, tillsammans med de gryniga fotona som inte så lite påminner om de av äldre modell man sett från KKK-möten och afroamerikaner som dinglar i träden (också odödliggjorda i Billie Holidays version av Strange Fruit), sänder sitt tydliga budskap.

Men självklart hade Night of the Living Dead inte blivit mer än en parentes i filmhistorien om den bara hade varit en stel zombieallegori över ett segregerat samhälle (plus både matri- och patricid samt en eldfängd död i beredskap för den kommande kärnfamiljen). Romero bygger både stämning och spänning genom ett tajt manus, där händelseutvecklingen tar tid på sig att explodera. Filmen har inte så mycket ett score som ett obehagligt dissonant brummande som ständigt finns med i bakgrunden.

En film med välförtjänt klassikerstatus, varken mer eller mindre. En remake blir därmed nästan dödsdömd på förhand, men visst skulle man väl kunna ha haft vissa förhoppningar på versionen från 1990 (det finns också en från 2006 och två kommande i år). Regissör är nämligen välbekante Tom Savini och några tricks tänker man sig att han skulle ha kunnat plocka upp längs vägen.

Night of the living dead 1990Tyvärr icke så. Savini har valt att i huvudsak utgå från Romero och John A. Russos manus från 1968 men naturligtvis lagt in en del förändringar, i princip alla av dem till det sämre. Bens roll spelas fortfarande av en svart kille, den här gången Tony Todd, men de rasmässiga implikationerna går förstås inte att slå lika hårt på drygt 20 år senare. Ett spänningsmoment som alltså försvinner.

Den senare filmen är faktiskt sex minuter kortare än föregångaren, vilket gör mig förvånad. Den känns nämligen nästan dubbelt så lång. Savini har valt att redan från början försöka anlägga en illavarslande stämning, vilket föga förvånande får till följd att ingen stämning alls infinner sig. Romero lyckades få till en vardaglighet, om än en något irriterad sådan, i samtalet mellan syster och bror på kyrkogården medan Savini genom musik och dialog med en gång gör alldeles för tydligt att det vi kommer att få se inte är något rutindrama.

Väl i huset väntar Romero till absolut sista stund innan han låter fönstren bli som ormbon av famlande, pressande zombiearmar som bara vill in till det varma, levande köttet. Savini brötar på med detta ganska omgående. Han låter också Todd och Patricia Tallmans Barbara omedelbart och slaffsigt behöva ta livet av flera elaborerat uppsminkade (och skit vore väl annars) zombies inne i huset. Ytterligare spänningsmoment som försvinner, Savini gör det klassiska misstaget att visa sin publik för mycket.

Karaktärerna känns också alldeles för överdrivna. Jag kan väl inte påstå att de rätt stela och lite amatörmässiga prestationerna i originalet är höjden av skådespeleri, men jämfört med det överspel med skrik och gap som levereras i nittiotalsversionen är det ändå att föredra. Jag kan sympatisera med försöken att röra om i Romeros ärligt talat rätt sunkiga (men sannolikt tidsenliga) genusperspektiv.

Anno ’68 är det Männen som agerar medan kvinnsen får finna sig i att sitta på avbytarbänken under stora delar av filmen. Problemet är väl att Tallmans försök att go all Sarah Connor on the zombie ass inte känns särdeles trovärdiga, utan mest fåniga. Möjligen hade det kunna bli bättre om man inte lagt en massa tid på att bygga helt meningslösa bakgrundshistorier för snart sagt alla andra karaktärer utom just Barbara.

Och i och för sig, med tanke på att inte ens Romero själv lyckats särskilt bra med sina försök att återta zombiearenan i Land, Diary och Survival, ska man kanske inte vara alltför hård mot Savini. Han tycks dessutom, till skillnad från många andra, ha varit klok nog att inse sina begränsningar och återgått till skådis- och sminkbranschen.

Om du inte har sett 68-versionen av Night of the Living Dead tycker jag att du ska passa på, den tillhör som sagt filmhistorisk kanon. På grund av ett copyrightmisstag befinner den sig dessutom inom public domain och finns därför tillgänglig helt gratis på exempelvis archive.org.

Night of the Living Dead (1968)

Night of the Living Dead (1990)

14 reaktioner till “X2: Night of the Living Dead (1968 och 1990)”

  1. Minns originalet från 1968 som en inte direkt tillfredsställande film. Slutet minns jag som bra, men resten var inget minnesvärt tyvärr. 1990-versionen har jag inte sett. Favoriten i serien är helt klart Day of the Dead.

  2. Visst har den sina fläckar men jag vete tusan om jag föredrar Day framför den här. De känns så olika… Jag tror nästan jag håller den för lika bra.

  3. Som så ofta håller jag med fullständigt. Nu är ju jag emot remakes rent generellt, men jag tycker temat i originalfilmen håller än idag (skrämmande nog) och därför behövs inga nya versioner. Har heller inte sett den från 2006 och har inga planer på det. Är förresten fortfarande lite pissed off över att filmen gavs ut på svensk DVD i den horribla ”30-års”-versionen med nya scener och slaktade originalscener. Vet inte om det absoluta originalet ens går att få tag i på DVD eller BluRay. Alla versioner jag kommit över har haft någon ändring, oftast musiken.

  4. Sofia: Det är så klart väldigt individuellt. Både Night och Dawn hyllas ju av många, men tyvärr tycker jag de båda är ganska svaga. Gillar som sagt Day mest av de tre, men även remaken av Dawn gillar jag (trots att jag sällan gillar remakes).

  5. @BRC: Då tycker du ju helt rätt med andra ord 😉 Jag vet ärligt talat inte i vilket skick mina versioner är i men några nya scener är det då rakt inte i dem. Kulturskymning att man får göra den typen av ingrepp tycker nog jag.

    @Movies-Noir: Tja, smaken är som baken, utom när det gäller remaken av Dawn för där är vi eniga 😀

  6. Kommer att se om Night of the Living Dead nu efter I Am Legend-genomgången och kommer nog att se den med nya ögon. Har sett den en gång förut, då blev jag inte direkt bortblåst. Men har en känsla av att jag kommer att uppskatta den mer vid en omtitt.

    Jag hade för mig att remaken var en av de där ”accepterade” och lyckade. Har hur som helst inte sett den men kommer nog klämma den i samma veva.

    Slutligen, hands down för ytterligare en ”original kontra remake”-genomgång. Älskar greppet! 🙂

  7. @Plox: Jamen, visst får man en helt annan syn på de tidiga zombiefilmerna efter I Am Legend?! Det kan inte vara remaken av Dawn du tänker på, den brukar generellt hållas för helt ok även av de som gillar original-Dawn?

    Det finns något tillfredsställande med jämförelser 🙂

  8. Så är det verkligen.

    Njä, tror inte jag blandar ihop den med Dawn (där jag faktiskt är en av dem som föredrar remaken). Nåja, strunt samma – får väl se den och bilda min egen uppfattning istället. 🙂

  9. Minns att jag stängde av filmen första ggn jag såg den – gillade den inte alls. Lite äldre och visare såg jag om den och visst är det Romeros bästa zombie rulle.
    Remaken har jag sett och även om den inte var så dålig som du tyckte var det mest ett jaha och jag har glömt bort den.
    Ser du Walking dead? Rekommenderas varmt även om S02 var ganska trist.

  10. @Plox: Låter som en vettig taktik 🙂

    @Filmitch: Jag tror det kan göra stor skilland för remaken hur länge sedan det var man såg originalet och vad man tyckte om det. Har faktiskt sett säsong 1 av WD och gillade mycket. Däremot har vi av någon anledning aldrig tagit oss fram till säsong 2.

  11. Stämmer bra – det var ett par år mellan tittarna.
    S02 är seg men tyvärr nödvändig om man vill hänga med i den fartfyllda s03

  12. @Filmitch: Jaha, där ser man. Jag har mest bara hört om S02 hittils, men det var ju roligt att de ryckte upp sig igen. Vi är dock på väg ned i Star Trek TNG-träsket 😉

  13. Ah, TNG! Trevligt. 😉

    Gillar verkligen Night… men favvo i trilogin är nog Dawn. Day är klart sämst i mina ögon (trots King-referens).

  14. @Jojjenito: Visst är TNG lite kul, men jag börjar ana varför man ska försöka pressa sig igenom säsong 1 och inte ge upp 😉 Utbytena mellan Dr Crusher och Picard är _inte_ bra… Och du är ju knappast ensam om att favorisera konsumismkritiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: