Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)

Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.

En gnutta som invånarna i det lilla boendekollektivet Greenloop helt saknar. Under ledning av tech-entreprenören Tony Durant har man försökt skapa det ultimata Gröna Samhället i nordvästra USA men utan att ge avkall på särskilt många av det moderna stadslivets bekvämligheter. Tack vare uppkoppling och grön energiproduktion ser det hela ut att vara en otvetydig framgång. Att man sedan kan behöva stå ut med en del…speciella personligheter som samlats kring Tony Durant är förstås en annan sak.

Greenloop rymmer såväl egenkära akademiker som woke-uppblåsta bakteriefobiker, alla uppfyllda av sin roll som världsförbättrare. Hit kommer också Kate Holland och hennes man Dan, främst i syfte att försöka vila upp sig och lappa ihop ett äktenskap på upphällningen. Kate har fått tillgång till det exklusiva boendet genom sin advokatbror som var en av de första som hoppade på Greenloop-tåget.

Men vad som ska bli smärtsamt uppenbarat för alla inblandade (en läxa som Henry David Thoureau aldrig behövde lära sig) är att Greenloops existens och gröna vågen-succé bygger på ett välfungerande samhälle runtomkring dem. Någon annan måste tillhandahålla matvaror, fixa nödvändiga reparationer och se till att kontakten med yttervärlden funkar som den ska. Så när den närliggande vulkanen Mount Rainier släpper ifrån sig en katastrofal lahar (slam- eller lerlavin) som skapar kaos i yttervärlden upptäcker Greenloops invånare att de helt plötsligt är strandsatta i Washingtons oändliga vildmarker. Och de är inte ensamma…

Undertiteln till Devolution gör förstås att man som läsare inte behöver undra särskilt mycket över vad som göms i skogen tillsammans med Greenloop. Snarare handlar det i sann Hitchcock-anda om att invänta de första tecknen på att något inte står rätt till. Upplägget påminner därför en hel del om The Descent där en redan nästintill omöjlig, men realistisk, överlevnadssituation övergår i något mer fantastiskt och ännu mer omedelbart livshotande.

Till skillnad från Max Brooks tidigare böcker – The Zombie Survival Guide och World War Z – berättar Devolution som synes en sammanhängande historia med ett och samma persongalleri. Vi får till och med en tydligt utpekad huvudperson i form av Kate eftersom hela berättelsen om ”the Rainier Sasquatch Massacre” kommer från hennes återfunna dagbok.

Rent framställningsmässigt fortsätter alltså Books med sin mockumentär-stil från framförallt WWZ. Dagboksanteckningarna är också interfolierade med belysande excerpter och intervjuer ”after the fact” för att skapa lite mer liv i berättelsen. På det hela taget tycker jag att det fungerar, ett bra dagboksupplägg skapar utan tvekan ett större engagemang i berättelsen, men bara till en viss gräns. Tyvärr blir den eviga found footage-frågan till slut allt för svår att ignorera: ”Varför fortsätter berättaren att filma/skriva?!” Brooks försöker tydliggöra att överlevnad kräver en enorm insats vad gäller både tid och kroppsarbete men kan därmed inte riktigt balansera den tonvikten mot det faktum att hans huvudperson spenderar vad som rimligtvis bör vara redigt många timmar på att skriva ned sin redogörelse.

Överhuvudtaget är kanske Devolutions största styrkor också dess största svagheter? Beskrivningen av Greenloops invånare och deras minst sagt blåögda förhållande till världen och naturen är rolig men inte särdeles subtil. Å andra sidan vet vi ju att det absolut finns folk som exempelvis skulle tycka att det var taskigt att skada en puma när den faktiskt ännu inte lemlästat någon människa (samtidigt som de skulle skrika halsen ur sig när sagda lemlästning hunnit äga rum). Titelns alludering till processen som äger rum när människor blir riktigt, jävla pressade är kanske inte riktigt så intressant som jag uppfattar att Max Brook tycker att den är. Snarare känns den lite spekulativ. Men visst, han har ju viss fackkunskap i frågan som jag saknar och ger också röst till den fackkunskapen genom glaskonstnären och Balkankrigsöverlevaren Mostar.

Devolutions främsta behållning för min del blev påminnelsen om att det kanske inte är helt fel att i alla fall försöka vara en liten smula förberedd på att klara sig utan uppkoppling, el, färskvaror och i värsta fall vatten under ett par dagar. Men åtminstone det där med uppkopplingen känner jag mig själv ganska trygg med. Åtminstone rent underhållningsmässigt; i det här hemmet finns fortfarande välfyllda bok- och DVD-hyllor. Och eftersom jag klagade en smula på genusperspektivet i WWZ måste jag väl i rättvisans namn också tydliggöra att Brooks sett till att räta upp det rejält i Devolution.

Av Max Brooks hittills tre romaner lägger sig Devolution bekvämt i mitten. Författaren lyckas inte nå samma känslomässiga och trovärdiga nerv som i WWZ men har samtidigt skapat en underhållande och engagerande historia som för min del vida överglänser TZSG.

Mel en masse: Dracula: Dead and Loving It (1995)

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Fortsätt läsa ”Mel en masse: Dracula: Dead and Loving It (1995)”

Dags för…Mel en masse!

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

Fortsätt läsa ”Dags för…Mel en masse!”

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Fortsätt läsa ”Run, zombie, run”

The Girl With All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Fortsätt läsa ”The Girl With All the Gifts (2016)”

The Dead, the Damned and the Darkness (2014)

the-dead-the-damned-and-the-darknessÅr 2011 kom en film vid namn The Dead and the Damned (också känd under namnet Cowboys & Zombies). Både manus och regi av en viss Rene Perez. Omdömena varierande, det snällaste kritikerna sade var i häradet av “bra försök!” medan andra var mindre givmilda: Filmen var “proof that bargain-basement zombie flicks, which are dime-a-dozen these days, shouldn’t be made”.

Fortsätt läsa ”The Dead, the Damned and the Darkness (2014)”

Wyrmwood (2014)

wyrmwoodalt. titel: Wyrmwood: Road of the Dead

”Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört (wormwood). Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.”

Fortsätt läsa ”Wyrmwood (2014)”

Rise of the Zombies (2012)

rise-of-the-zombiesJag är det första att erkänna att produktionsbolaget The Asylum från gång till annan och under rätt omständigheter kan klämma ur sig hyfsat underhållande filmer. Men ändå är det som om man mentalt stålsätter sig när namnet tonar fram i förtexterna och den här gången visade det sig vara välbehövligt…

Fortsätt läsa ”Rise of the Zombies (2012)”

Gangsters, Guns and Zombies (2012)

gangsters-guns-and-zombiesMed en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.

Fortsätt läsa ”Gangsters, Guns and Zombies (2012)”

Exit Humanity (2011)

exit-humanityUnder en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Fortsätt läsa ”Exit Humanity (2011)”