L’étrange couleur des larmes de ton corps (2013)

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Fortsätt läsa ”L’étrange couleur des larmes de ton corps (2013)”

La terza madre (2007)

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Fortsätt läsa ”La terza madre (2007)”

La sindrome di Stendhal (1996)

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Fortsätt läsa ”La sindrome di Stendhal (1996)”

I have such sights to show you…

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Fortsätt läsa ”I have such sights to show you…”

La setta (1991)

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Fortsätt läsa ”La setta (1991)”

La chiesa (1989)

alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

Fortsätt läsa ”La chiesa (1989)”

Opera (1987)

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Fortsätt läsa ”Opera (1987)”

Deliria (1987)

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Fortsätt läsa ”Deliria (1987)”

Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Fortsätt läsa ”Annabelle: Creation (2017)”

The Conjuring 2 (2016)

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Fortsätt läsa ”The Conjuring 2 (2016)”