You are currently browsing the tag archive for the ‘Skräckfilmsvecka’ tag.

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

Annonser

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Bring on the 70’s! London calling to the faraway towns! Ensamstående mamman Peggy Hodgson gör sitt yttersta för att klara en vardag full med rektorssamtal om rökande döttrar och vattenfyllda tvättstugor i familjens minst sagt nedgångna council housing, beläget i norra London. De fyra barnens pappa är puts väck, så också det underhåll han egentligen skulle betala.

Men det är något annat knepigt med familjens hus, alldeles bortsett från att det befinner sig i ett akut upprustningsbehov. Elvaåriga Janet börjar gå i sömnen och höra någon som beordrar familjen att packa sig iväg. TV:n vill absolut inte samarbeta med fjärrkontrollen och när möbler börjar flytta på sig av sig själva har Peggy fått nog.

Hon ringer polisen, som förvisso inte hittar någon skojande inkräktare men som däremot både ser en stol röra sig som på egen hand och inte har något emot att vittna om händelsen inför TV-kameror. Journalister så väl som parapsykologiska forskare engagerar sig i familjens uppstudsiga hus och så småningom får även den katolska kyrkan upp ögonen för vad som pågår. Men kyrkan har ju ett visst rykte att försvara och ber därför bekantingarna Ed och Lorraine Warren att kolla läget innan man eventuellt kastar sig över fallet i fullt exorcism-mode.

The Conjuring 2 blev min sjätte James Wan-spök-film på kort tid och jag tvingas inse att de nog inte bör ses med tätare mellanrum än ett eller ett par år. För vid det här laget börjar jag tycka mig känna igen ett antal element som gör att filmen mister en hel del av sin mystik.

Ginormous hus? Check. Nattmörka hus? Check. Stökiga källar- eller vindsutrymmen? Check. Fladdrande ficklampor? Check. En längre eller kortare uppbyggnad som slutar i en skrämsel-effekt? Check. Stort fokus på hoppa-till- och skrämsel-effekter på bekostnad av bakgrundshistorien? Check. Ålderdomliga leksaker och/eller barnkultur? Check. En blek kvinnogestalt i heltäckande klädedräkt/klänning? Check.

Däremot banade The Conjuring 2 till viss del nya vägar vad gäller själva historien. I alla fall om man ska jämföra med originalet som ju också byggde på ett ”äkta” Warren-fall. Jag upplever i alla fall att fokus i något högre utsträckning ligger på demonolog-paret. Särskilt som Lorraine vid en inledande seans i ett för temat välbekant hus (självklart var Warrens inblandade i Amityville!) ser något som är så fasansväckande att hon för en period lyckas övertala Ed att de inte längre ska beblanda sig med andevärlden. En föraning som förstås får bäring för London-fallet. Det här innebär dessutom att den narrativa uppdelningen mellan den utsatta familjen och Warrens blir något mindre distraherande.

En annan skillnad i förhållande till originalet är att det i London-fallet fanns anklagelser om att det hela skulle vara ett rent påhitt från barnens sida. Ed och Lorraine får själva uttala en del av de skeptiska invändningarna. Men filmens framställning lämnar inte någon som helst tveksamhet om att det vi ser verkligen händer. Och eftersom Warrens är våra hjältar slutar det hela givetvis i bedyranden om hur viktigt det är att hjälpa en behövande familj genom att uppriktigt tro på deras berättelse även om det ser ut att finnas bevis som pekar på att den är uppdiktad.

Jag inbillar mig dessutom The Conjuring 2 gör en medveten återkoppling till det dysfunktionella familjeperspektivet i The Amityville Horror. På plats i London är det nämligen främst Janet, vilken saknar sig frånvarande pappa något hemskt, och lille Billy, som blir mobbad för sin stamning, som verkar vara mest mottagliga för husets negativa inflytande.

The Conjuring var habil som skräckfilm betraktat men här fallerar The Conjuring 2 genom att bjuda på allt för många munsbitar som redan passerat gommen allt för många gånger. Jag tycker dessutom att man fortfarande allvarligt kan ifrågasätta om Hollywood ska stå som nära nog en garant av sanningshalten i Warrens demonolog-karriär.

Demonstatus:
Nu känns det i och för sig lite taskigt att klaga när The Conjuring 2 faktiskt ändå bjussar på en hel demon. Namngiven icke desto mindre. Lorraine lyckas lista ut att den de har emot sig den här gången är en grabb vid namn Valak, som bland annat förekommer i grimoiren Lesser Key of Solomon. Där karakteriseras han dock knappast som en hålögd nunna eller som Lorraine kallar honom, ”marquis of snakes”. Enligt Wikipedia tar han snarare formen av en ”angelically winged boy riding a two-headed dragon”.

Riktigt kraftfull är han också, med förmåga att besätta Janet, ge Lorraine mardrömmar eller några slags visioner, flytta på möblemang och dessutom kontrollera de dödas andar (eller åtminstone en sådan ande). Är det han som dessutom ligger bakom tvättstugeläckan kanske vi även bör räkna in förtryck i hans förmågor.

Idag har Fiffi rest ända till Australien. Vart Filmitch tagit vägen får ni klicka er fram till.

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Och det ska erkännas, redan där lyckas Insidious 3 överraska mig eftersom den exceptionellt trötta Insidious 2 peggade upp en jäkla badboll till uppföljarpotential, omöjlig att missa vare sig för oss i publiken eller för produktionsbolaget.

Men det blev eventuellt ett aningens annat ljud i skällan när Leigh Whannell skulle regissera sitt eget manus. Han tar oss tillbaka till ”a few years” innan det som hände familjen Lambert. Här möter vi istället den nyligen moderlösa Quinn Brenner som är övertygad om att hon känner sin mammas närvaro. Quinn har försökt nå fram till den här närvaron, pratat med den. Vad Quinn skulle behövt är den där Scrubs-tenoren som vid lämpliga tillfällen dyker upp och klämmer i med ett enda ord: Mistaaaaaaaake!

Men nu har Quinn bara en uttröttad fader på plats som förgäves försöker hålla ihop en sönderslagen familj samtidigt som han utför något slags arbete som kräver en overall (jag har svårt att bestämma mig för om det är smart eller slött av filmen att inte vara särskilt specifik om pappas jobb). Mediet Elise som Quinn söker upp är heller inte till mycken nytta Dels sörjer hon en död make, dels är hon numera rädd för att kontakta andevärlden eftersom Josh Lamberts parasit numera tycks förfölja även henne med budskapet ”Kill you. Kill you. Kill you.”

Det enda råd som Elise kan ge Quinn (”Do not try to contact your mother!”) struntar tonåringen högaktningsfullt i because that’s what teenagers do. Särskilt om de uttråkade ligger för ankar i sängen på grund av två brutna ben efter en svår bilolycka. Snart inser till och med Quinn att närvaron som vill kommunicera med henne inte bara har barmen fylld av moderskärlek.

Under en period fortsätter faktiskt Insidious 3 att överraska. I alla fall genom greppet att göra Quinn mer eller mindre paralyserad tack vare de två gipsade spirorna, vilket höjer spänningsnivån för min del (men som jag undrar om de inte snattade från Jessabelle). Även en del av de eskalerande skräckscenerna som Lin Shayes Elise medverkar i är, med Insidious 2 i färskt minne, oväntat bra (VSB: de kladdiga fotspåren som fortsätter upp på väggen).

Men efter cirkus en timme börjar jag mest sitta och vänta på finalen som jag ju förstår ska komma. Insidious 3 kan alltså inte upprätthålla den spänning som filmen eventuellt har lyckats bygga upp. Till viss del kan det bero på att Leigh Whannell uppenbarligen blev så fantastiskt förtjust i sitt och Angus Sampsons parapsykologiska odd couple Specs och Tucker att de är tillbaka tredje gången gillt och återigen får vi därmed också en kort sekvens med found footage.

The Further har utvecklats till att innehålla en mörk och en ljus sida men jag vet inte om det ger så värst mycket, vare sig till just den här historien eller filmserien som helhet. Bortsett från att öppna upp för ett supersmörigt slut som i och för sig också var en sådan där övertydligt uppeggad badboll redan i filmens inledning.

Insidious 3 var väl en helt ok popcorn-skräckis. En sådan där som ska ge lite chills and thrills men knappast är gjord för att lämna några djupare fåror i tittarens psyke.

Demonstatus:
Lite oklart skulle jag vilja säga. Elise kallar närvaron vid ett par tillfällen för demon men också ”spirit”. Är det en demon skulle jag vilja påstå att den är klart obehagligare än gamle fire face från original-Insidious. Vi får heller inte någon övertydlig förklaring till vem närvaron är eller varför hen gör som hen gör (till skillnad från exempelvis Insidious 2). Men besätta levande kroppar både kan och vill den. Plus lite hemsökelse när så krävs.

Förutom fredagsfemmorna har Fiffi tittat på lite creepypasta-inspirerad skräck medan Filmitch sannolikt sett något helt annat.

 

 

 

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Men efter lite tankemöda kändes det roligare att fokusera på fem musikstycken som jag menar utmärks av sin repetivitet och obeveklighet. Vilket på sitt sätt kan vara ganska läskigt.
Håll till godo!

Lucio Fulci är en regissör som jag är rätt svag för och en stor del av stämningen i hans filmer utgörs av kompositören Fabio Frizzi. Med kniven mot strupen valde jag den dunkande rytmen från Mystery’s Apotheosis i Paura nella città dei morti viventi eller City of the Living Dead. Vilken dock är mycket lik det han skapade åt Fulci i Zombi 2.

Under hösten påmindes jag hur mycket jag tyckte om 2016 års bästa zombiefilm alla kategorier, The Girl With All the Gifts. Som också kom utrustad med ett föredömligt bra soundtrack signerat Cristobal Tapia de Veer. Här har jag valt ut den mumlande Gifted.

 

Mer italienskt! Snackar vi skräckfilmsmusik är det svårt att ignorera bandet Goblin.De gjorde inte bara musik åt Dario Argento utan pitchade också in sina icke föraktliga förmågor till George A. Romero och hans Dawn of the Dead eller Zombi som den kallades när Dario marknadsförde den. Här har jag valt ut ödesdigra L’alba dei morti viventi.

 

Jag blev kanske inte lika förtjust i It Follows som ”alla” andra men det är otvetydigt att filmen ståtar med ett säreget score från Richard Vreeland eller Disasterpice som den unge amerikanen föredrar att kalla sig i musikaliska sammanhang. Titelspåret från den famösa filmen duger gott för den här listan.

 

Och så vill jag ändå avsluta med en liten godbit från årets demontema. Jag gillade Let Us Prey på flera plan men en faktor i gillandet var utan tvekan det pulserande scoret från Steve Lynch, som inte alls verkar vara samme Steve Lynch som är känd som The Two-Handed Guitarist. Här bjuder jag på öppningsspåret, lyssna och njut. Och se sedan filmen om du inte redan gjort det, för tusan!

***

Då återstår bara att klicka sig vidare för att se vad kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch hittat för musik till sina listor.

 

 

 

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

John är nämligen hela anledningen till att resan blir av överhuvudtaget. Hans mamma växte upp i närheten av det ökända huset där det skedde ett antal brutala ritualmord på 80-talet. Nu har John börjat drömma mardrömmar om sin mamma i huset och Michelle, entusiastiskt uppbackad av spökjägarna, menar att det bästa sättet att ta itu med hemskheterna är att åka dit. Givetvis enbart av omtanke om sin pojkväns mentala hälsa.

Vad som däremot inte blir särskilt välgörande för Johns mentala hälsa är de efterföljande förhören från både polis och psykolog om ett antal våldsamt yxmördade spökjägare. De goda nyheterna är att Michelle inte finns bland de döda. De dåliga nyheterna är att även Bryan saknas och John vill helst inte tänka på vad den galningen kan ha hittat på.

Ännu ett demontips från bloggkollegan Filmitch. Demonic alltså. Knappt 20 spänn och en hyrstreamingsajt senare var det bara att köra igång. Extra spännande förstås eftersom jag inte visste ett skvatt om vare sig filmen, skådisarna eller regissör och manusförfattare Will Canon. En som däremot uppmärksammat denne Canon är James Wan (som tycks ha svårt att släppa spök- och demonfilmsgenren även om han själv gått vidare till bigger ’n better things som Furious 7 och DC Comics kommande Aquaman), vilken ställt upp som producent.

Med tanke på vad jag tröskat igenom under det här temat måste jag ändå säga att Canon med Demonic presterat en riktig smaklig liten munsbit. Särskilt eftersom han har valt att från gång till annan köra med found footage-greppet, något som ju knappast behöver vara en kvalitetsgarant. Här varieras dock kameraarbetet på ett sätt som håller intresset vid liv – filmen hoppar mellan nutid och dåtid genom spökjägarnas egen kamera, polisens försök att i efterhand rekonstruera det (givetvis) korrupta filmmaterialet samt en ”vanlig” tredjepersonskamera.

Ingen av skådisarna är direkt remarkabel men alla gör vad de ska för att filmen ska funka. Största lasset dras av Dustin Milligan som John eftersom han från gång till annan måste agera närmast på egen hand i förhörsscenerna. Där har han dock gott understöd från stabila Maria Bellos psykolog. I övrigt hakade jag mest upp mig på att både Scott Mechlowicz som spelar Bryan och Alex Goode som spelar Sam är läskigt lika den (något) mer kände Jay Baruchel.

Vad som däremot inte blir så läskigt är filmen i sig. Skakigt found footage (inklusive night vision-kamera. But of course…) gör förstås sitt till för att skapa en viss osäkerhetskänsla men på det hela taget har vi de bekanta dörrsmällarna och hoppa till-effekterna från hastigt uppdykande gestalter som bara syns genom kameran. Plus en tjechovsk gatlykta.

Trots det tycker jag att Demonic kommer ganska långt på att begränsa sin historia till 83 tajta minutrar samt fram-och-tillbaka-berättandet. Visst tar filmen en del genvägar berättelsemässigt men på det hela taget använder den sina tillgångar smart. Upplösningens eskalering lyckas absolut skapa en viss spänning och ta mej tusan om vi inte till och med får en liten vändning på slutet som i likhet med skrämseleffekterna inte är extraordinärt innovativ men som absolut tjänar sitt syfte.

Slutsatsen för dagen blir alltså: lita på filmtips från Filmitch. Och sluta förihelvete försöka ”kommunicera” med den andra sidan.

Demonstatus:
Demonic skapar sig en helt egen liten mytologi och det är ju inget fel i det. Filmens namnlösa demon ser en chans att smita från huset som blivit ett slags fängelse genom ritulen ”the left hand path”. Utifrån kameramaterialet och Johns mardrömmar om sin mamma är det här en relativt stark typ som klarar av såväl besatthet som tvångsföreställningar och hemsökelser.

Demonic blandar dessutom in lite fågelsymbolik med det på svenska olyckligtvis föga skräckinjagande namngivna släktet “båtstjärtar”.

***

Idag har Fiffi rest till fjärran land och Filmitch är — surprise, surprise — hemlighetsfull.

Eftersom demonen/gudomen Bughuul verkade genom lilla Ashley Oswalt i första Sinister med känt resultat borde det väl inte finnas någon som kan föra historien vidare in i denna uppföljare? Jomenvisst finns det det! Vem minns inte Ellison Oswalts informant ”Deputy So and So” som tydligen satte tillräckligt med avtryck i publikens medvetande för att han skulle anses uppföljarvärdig.

Den unge vicesheriffen blev så påverkad av Oswaltfamiljens öde att han nu försöker stävja Bughuuls framfart varthelst ondskan riskerar att dyka upp. Redan här har man alltså utökat mytologin rejält genom att tillåta flera olika tids- eller familjelinjer, förutom den som avslutades med Oswalts. Ruggigt förvisso, men också ett tillägg som gör det hela något mer osannolikt. För visst skulle man kunna tänka sig att exempelvis FBI borde ha plockat upp kopplingen mellan så pass många vidriga familjeavrättningar där det dessutom alltid försvinner ett barn?

I denna mission stöter vår huvudperson på den ensamstående mamman Courtney, utrustad med tvillingsönerna Dylan och Zach. Särskilt Dylan har börjat få oroväckande mardrömmar ute i det avlägsna huset där han bor med sin mamma och bror. Lämpligt nog finns det också ett lagomt nedgånget och ruggigt kapell på gården där Courtney försöker restaurera möbler för någon slags inkomst. Just den detaljen är dock något som Sinister 2 valt att inte fördjupa sig något särskilt i.

Uppföljare till actionfilmer kan oftast komma undan med hedern i behåll genom att vräka på mer av allt inom ramen för en redan välbekant historia. I skräckfilmsgenren blir det betydligt svårare eftersom den typen av filmen inte sällan bygger på principen ”less is more”. Sinister 2 har tyvärr tappat både den ledstjärnan och spänningen från originalet när vi inte riktigt visste vad som var på gång.

De tidigare så suggestiva filmsnuttarna är nu utstuderade och explicita, värdiga vilken tortyrporrulle som helst. Filmen innehåller också en utdragen slutstrid istället för det resignerande inför ett oundvikligt faktum som var ett av originalets styrkor.

Eftersom originalet kanske heller inte lade särskilt mycket ansträngning på att få Bughuuls mytologi logisk eller sammanhängande tvingas Sinister 2 att bygga sin grund på lösan sand. Här försöker man exempelvis utöka Bughuuls makt till att (eventuellt) även gälla rena ljud och/eller musikslingor på ett rätt oklart sätt. Forskaren Dr. Jonas ska ha försvunnit (eller eventuellt flytt) men detta märkliga faktum presenteras bara helt snabbt för att vi ska acceptera den nye forskaren Dr. Stomberg istället.

Det stora problemet med Sinister 2 är att filmen inte lyckas ersätta den stämning som osäkerheten kring mysteriet med filmsnuttarna gav. När avsaknaden av den osäkerheten dessutom paras ihop med ett foto som inte alls arbetar med klaustrofobi och mörker på samma sätt som originalet blir resultatet en kapitalt oläskig film. Uppföljaren gör tappra försök att istället fokusera på Dylans relation med Bughuuls tidigare barnoffer i den tidslinje som hans familj nu är placerad i, men där är han som person tyvärr inte tillräckligt nyanserad.

Det känns ogenomtänkt att utan egentlig kommentar låta Deputy So and So strunta i den inledande prästens råd att låta ondskan vara ifred. På samma sätt känns det ogenomtänkt att be publiken utan frågor acceptera att Dylan kan stå emot filmsnuttarnas lockrop enbart med hänvisning till hans problematiska relation till fadern.

Sinister 2 är inte dåligt gjord rent hantverksmässigt men lyckas inte vare sig fylla ut originalkonceptet kring Bughuul på ett vettigt sätt eller dra iväg på en egen tangent. Den blir på detta sätt en typisk karbon-uppföljare: exakt samma ramar och grepp som originalet, bara lite svagare, tunnare och suddigare.

Demonstatus:
Inga ansträngningar görs för att detta ska bli tydligare än Bughuul var i originalet. Man verkar rätt nöjd med att hålla det hela lite flytande och inte minst långt från alla juedo-kristna kopplingar. Ska vi ändå föra in honom i den fållan är vi återigen i valet och kvalet mellan besatthet och tvångsföreställningar, plus hemsökelser.

***

Idag har Fiffi hängt lite med Stephen King och vad Filmitch har för sig måste ni klicka er fram till.

 

 

Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Idag är första dagen på en ny vecka. Det vill säga skräckfilmsveckan! Återigen har jag fått nöjet att avsluta min Halloweenmånad med att haka på kollegorna Fiffi och Filmitch som kör all in skräckfilm under en veckas tid. Länkar till deras inlägg hittar ni längst ned. Mycket nöje!

***

Den nybakade polisen Jessica Loren ska göra sin första jobbnatt i den lilla småstaden Sanford. Omgivningarna, för att inte tala om polisstationen självt, är ödsliga och övergivna. Hennes överordnade, Sgt. Cohen, är brysk och otrevlig.

Läs hela inlägget här »

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg