You are currently browsing the tag archive for the ‘Skräckfilmsvecka’ tag.

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras.

Inget att invända mot det rent visuella med andra ord. Även den suggestiva titeln får det ju att vattnas lite i munnen (även om den balanserar farligt nära gränsen till det giallo-krystade). Det tar dock tyvärr bara ytterligare ett par minuter innan jag tvingas erkänna att The Strange… redan nu passerat gränsen mellan det konstnärliga och det skitnödiga. Och då är det 90 minuter kvar av filmhelvetet…

I den mån det finns en handling rör den dansk-fransosen Dan Kristensen som kommer hem till den överdådiga Paris-lägenheten (eller så bor han i Belgien. Eller i Luxemburg. Don’t know, don’t care…) efter en affärsresa till Frankfurt. Frugan Edwige har inte svarat i telefonen på hela den tiden och synes nu vara puts väck. Dan ringer polisen och börjar leta runt i huset efter information om vart hans förlupna hustru tagit vägen.

Under de här kvarvarande 90 minutrarna träffar han kanske på sina grannar (den ena märkligare än den andra), pratar kanske med en polisinspektör, tar kanske olika droger, blir kanske paranoid, bryter kanske upp väggen i sitt badrum, hittar kanske sin frus blodiga huvud i sin säng, blir kanske rakknivsskuren. Kanske, alltså. Eller också är det hela kanske bara en dröm som Dan har på tåget. Det enda jag vet med säkerhet, oavsett om det är en dröm eller inte, är att skådisen Klaus Tange alltid ser totalt nollställd ut.

Åh, vad jag har lite tålamod med filmer som denna! Den extravaganta art nouveau-miljön är verkligen formidabel men att i 90 minuter titta på färgade glasfönster och jugend-kvinnor är mer än jag klarar av. Även om de ibland byts mot RGB-ljussättning, tjuvkikande ögon, generösa mängder blod och något som närmast torde kunna liknas vid hallucinatoriska visioner. Nog för att giallo är en genre som ska bryta gränser och trotsa all kategorisering men det får bara inte vara så här pretto-tråkigt. I det avseendet är det för min del helt oväsentligt om filmen siktar på att vara en “riktig” giallo eller snarare någon slags hommage alternativt formidabel referensonani.

Vad jag förstår har manus- och regissörsduon Hélène Cattet och Bruno Forzani fått hyfsade omdömen när det gäller den tidigare filmen Amer, mindre så när det gäller The Strange… Kanske jag skulle ge debuten en chans istället?

Efter kanske trekvart anser jag mig ha lidit tillräckligt och snabbspolar mig igenom resten. Dario, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Edit:
När jag såg The Strange… hade jag fortfarande inte sett till exempel All the Colors of the Dark (1972) men den är helt uppenbart en stor inspirationskälla. Från titeln till märkliga grannar, kvinnor som tycks spårlöst försvunna, neon-ljussättning samt icke minst namnet Edwige. Och fanns det inte en liten aning av art nouveau i den tidigare filmens glasade spegeldörrar? Nå, detta faktum gör inte The Strange… det minsta bättre.

Även The House with Laughing Windows (1976), med sitt fokus på blodet som färgen, vilken transporterar mördaren/självplågaren till ett annat medvetandeplan, torde ha haft en viss betydelse för våra gialloälskare.

***

Denna sista skälvande skräckfilmsveckodag har Fiffi känt sig lite slasherretro medan Filmitch håller på mysteriet in i det sista. Tack kära kollegor för en trevligt skräckig vecka tillsammans!

Annonser

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

De katolska prästerna i Viterbo tycks ha sämre koll på sitt eget tankegods än den genomsnittlige skräckfilmskonsumenten. Hur ska man annars tolka deras bredvillighet att gräva upp en kista med tillhörande urna som hittas på fel sida om kyrkogårdsgränsen? Inte nog med det – de separerar också kista från urna och skeppar iväg den senare till den ockultismkunnige vetenskapsmannen Michael Pierce.

En man som dessutom råkar ha två så nyfikna kollegor att de helt struntar i att urnan inte adresserats till någon av dem. De sliter upp lådan utan någon som helst hänsyn till dokumentation eller bevarande. Kladdar på både statyetter, ritualdolk samt ett mystiskt tygstycke med sina bara händer medan de extatiskt daterar prylarna till 1200-talet. Snart är Giselle gruvligen strypt av sina egna inälvor och Sarah på vild flykt. Så går det när man inte respekterar historien!

Vartefter dagarna går tvingas Sarah allt mer rucka på sin tidigare så starka vetenskapstro medan Rom invaderas av goth-häx-gäng. Poliser och medborgare skjuts ned och våldtas på öppen gata. Hon själv kommer också i kontakt med någon som hon trodde var förlorad för alltid.

Ja, nu jäklar blev det åka av! Jag funderade ju lite i samband med Inferno att Mater Tenebrarums agenda syntes märkligt begränsad. Hon verkade främst vara ute efter att ta livet av de som var systrarnas hemlighet på spåren. Men i och med öppnandet av urnan och frigivningen av Mater Lacrimarum har vi fullt ös zombieapokalypsstämning på Roms gator. Synd bara att Argento aldrig låter La terza madre grotta ned sig i det obehagliga med en stad vars invånare sakta men säkert börjar bli vansinnesvåldsamma och därmed kasta lag och ordning överbord. Istället blir det något som vi tillsammans med Sarah iakttar och förfäras över på avstånd. Vilket i sin tur leder till att jag mest av allt sitter och tänker på den där arga geggan som invaderade NY i Ghostbusters 2.

Så i det avseendet har Argento fixat till sin mödra-mytologi, nu verkar den kvarvarande systern faktiskt ha något slags världsherravälde i sikte. Å andra sidan är det helt plötsligt Mater Lacrimarum som sägs vara den grymmaste av de tre, medan Inferno gav den äran till Mater Tenebrarum. De där nycklarna som tidigare var så viktiga har helt försvunnit, nu handlar det istället om att det man ”inte kan se är sanningen”, vad nu DET ska betyda?! Kanske har det att göra med att “instruktionsboken” i Inferno var skriven på latin medan den nu förekommer på engelska?

I Suspiria behövde Suzy komma underfund med vad som smög omkring på skolan om nätterna. Inferno blev mer av en lägenhetsgotikgiallo med lönngångar och fallfärdiga våningsplan. I La terza madre har Argento verkligen tagit i från tårna och skapat ett av dessa klassiskt globala monster, vilket måste stoppas innan-hon-förgör-hela-världen. Till sin hjälp får Sarah oväntat stöd från en andevärld som tydligen hållit sig på avstånd i de tidigare delarna. Ett stöd bland annat består i att uppmana den unga kvinnan att använda sina ”krafter”, vilket inte kommer att ha den minsta betydelse för själva upplösningen och förgörandet av mödra-monstret.

Bildmässigt har regissören hunnit lägga det mesta åt sidan under de nära 30 år som förflutit mellan den andra och tredje delen. Nu är det hela filmat rakt upp och ned, utan så mycket som en skymt av vare sig skvalande vatten eller färgat ljus (blott aningen av art nouveau-vibb i Sarahs trappuppgång). Däremot har vi halvostiga katakomber där sektmedlemmar mässar ”Blod! Tårar!”, håller ritualmöten samt sysselsätter sig med lemlästning och kannibalism. Kanske drömmer Sarah om dem, kanske inte. Det hela är rätt oklart…

Vad som också har tillkommit är en hyfsat osnygg kvinnobild där Argento i vanlig ordning inte kan låta bli att klä av sin egen dotter (som spelar Sarah) inför kameran. Israelisk-amerikanska Moran Atias får visa både T&A som Mater Lacrimarum och föräras ett slut där hon spetsas på en enorm obelisk. Utöver detta bjuds också på en fullkomligt onödig lesbisk kärleksscen som avslutas med att en av kvinnorna får sig en rejäl spjutpenetration.

Nej, det här blev ju tyvärr inte särskilt bra. Mater Lacrimarums häx-anhang är så teatraliskt goth-utstyrda att de bara inte går att ta på allvar. Detsamma gäller det triumfatoriska utropet ”Nothing can stop us now!” som blir alldeles för likt en viss 80-talshit. Specialeffekterna har tagit ett steg tillbaka jämfört med både Suspiria och Inferno. Berättelsen är osammanhängande, tillför egentligen ingenting jämfört med vad som berättades i Inferno och känns dessutom oengagerad. Mest av allt påminner den om en andra klassens Hammer-film.

La terza madre blev alltså inte den efterlängtade trilogi-höjdpunkten som man förstås gärna hade velat ha. Istället blev den ytterligare en spik i den kista som Argento så ivrigt tycks ha snickrat åt sig själv sedan mitten av 80-talet.

Idag har även Fiffi hängt med en vilsen ung kvinna. Men vad kan Filmitch ha hittat?

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Vid ett besök i Florens-kyrkan Santa Croce i början av 1800-talet blev författaren Marie-Henri Beyle, mer känd under pseudonymen Stendahl, fullkomligt överväldigad av känslor inför överflödet av kulturkändisar som Machiavelli, Michelangelo och Galilei. Han hamnade i ett slags extas-tillstånd och han var inte den siste. I slutet av 1980-talet tyckte sig läkaren Graziella Magherini, verksam i Florens, ha tillräckligt på fötterna för att publicera en slags diagnos som hon kallade ”Stendahlsyndromet”. Alltså personer som just i Florens blir svimfärdiga av frossandet i klassisk renässanskonst.

Den behöver kanske inte sägas att denna ”diagnos” knappast betraktas som en acceptabel psykisk åkomma. Men det är förstås inget som polisen Anna Manni reflekterar över när hon rasar ihop inför konst-överdådet på Uffizierna. Hon ser sig kliva in i ett av konstverken (De val van Icarus av Pieter Bruegel d.ä.) där hon tungkysser en fisk på havets botten innan hon vaknar till liv igen. Tillbaka på museigolvet har hon inget minne av vem hon är eller vad hon gör i Florens.

En vänlig man vid namn Alfredo hjälper henne på fötter igen och i sin handväska hittar hon lämpligt nog en hotellnyckel. Efter ännu en konsthallis på sitt hotellrum är hon på det klara med att hon är Anna Manni, Rom-polis som åkt till Florens på jakt efter en fruktad våldtäktsman.

Och efter den insikten, vem dyker inte upp som genom ett synnerligen märkligt trollslag?! Jomen, den snälle Alfredo vilken givetvis visar sig vara just den brottsling hon är på jakt efter. Exakt hur han lyckas ta sig in på hennes rum och sedan dessutom tvinga henne att se på hur han våldtar och dödar en helt annan kvinna förblir något oklart för både Anna och oss tittare. Huvudsaken är emellertid att hon lyckas fly och återvänder till Rom där polischefen beordrar henne att ta tjänstledigt och träffa en psykolog.

Psykologen identifierar hennes museikollaps som Stendahlsyndromet och får henne att prata om sina känslor efter våldtäkten. Anna mår väl inte så där himla bra, kan vi sammanfatta det med. Hon är livrädd för att Alfredo ska söka upp och attackera henne igen, samtidigt som hon på något sätt känner sig besatt av mördarens ande. En mördare som ska komma att skörda fler offer.

Alltså, ska vi ta och slita fram frågan man inte kan låta bli att mecka runt med på samma sätt som Alfredo verkar gilla att rulla runt rakblad på tungan och få den avklarad med en gång? Huvudrollen Anna Manni spelas i La sindrome di Stendhal av en viss (för skräckfans välkänd) Asia Argento. Här har vi alltså en regissör som inte har några som helst problem att casta sin 21-åriga dotter i rollen som ett (relativt grafiskt uppenbart) våldtäktsoffer. Och…jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den vetskapen…så…moving on.

Jag ska verkligen inte hävda att Argentos tidigare filmer varit under av logisk konsekvens men då har helheten varit tillräckligt snygg eller suggestiv för att jag ändå inte skulle tänka på det allt för mycket. Här har han dock tappat den förlåtande helheten och kvar står jag med blott ett par snygga detaljer och scener i en krampaktigt knuten näve.

Jag vill påstå att Argento inte följer någon av de trådar som han börjar nysta upp fullt ut. Annas Stendhalsyndrom synes förekomma sporadiskt och heller inte vara beroende av vare sig Florens som plats eller om konstverket är ett original eller inte. Det är också oklart om tavlorna hon själv målar faller inom den här ramen (heh…) eller inte och hur hennes ”åkomma” eventuellt kan kopplas till det faktum att hennes mamma var konstnär. Plötsligt förklarar hon sig själv frisk och börjar tapetsera sin lägenhet med klassiska konstaffischer så att den ser ut som ett pretentiöst studentrum. Samt skaffar sig en fruktansvärt ful blond femme fatal-peruk.

Den förmodade besattheten av Alfredos ande fasas liksom ut i ingenting för att sedan inte återkomma. I alla fall inte som en slags övernaturlig del av Annas personlighet, vill man vara snäll kan man säga att det hela snarare övergår i frågan om exakt hur galen eller störd Anna har blivit tack vare sina upplevelser. I vanlig ordning synes mördaren, när så krävs för att föra historien framåt, inneha närmast övermänskliga krafter och förmågor.

Ibland glimtar det som sagt till av gamla Argento-takter men blodbestänkta och enorma gudahuvuden negeras tyvärr till stora delar exempelvis av det obegripliga valet att CGI:a en sömntabletts färd nedför Annas strupe. Alltså på insidan… Not a good idea, my dear Dario. Jag har dessutom en gnagande misstanke om att det inte kommer att dyka upp något som är bättre från Argento framöver. Trist… But we’ll always have Profondo rosso.

Fiffi hedrar fredagen med en film från ett sällan besökt filmland medan Filmitch presenterar ett mysterium som  vanligt.

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

The Brain Eaters (1958)
Absolut ingen fantastisk film men affischen tilltalar mig av någon anledning enormt mycket. Det är något med antydan om en mental vampyrism och de övertydliga hjärnstrålarna.

.

.

Dawn of the Dead (1978)
Inte bara en ikoniskt snygg affisch utan också en av filmhistoriens bättre zombiefilmer. De många olika röda nyanserna och den vagt hotfullt krypande titeln lägger upp rent ögon-knark för tårkanalerna att snorta i sig.

.

.

.

.

The Fly (1986)
Här kan jag månne vara något påverkad av att David Cronenbergs film i sig är en liten goding men i likhet med zombiefilmen ovan lyckas affischen låta ana något hotfullt. Trots att det inte går att se tycker jag mig ändå uppfatta en puls i ljusskenet.

.

.

.

.

.

The Possession (2012)
En av förra årets Halloween-temas trevligare överraskningar, både när det gäller affisch och film. Banne mig om inte affischen faktiskt är läskigare än själva filmen.

.

.

.

.

.

Se så, klicka er nu vidare för att ta del av Fiffi och Filmitch val. Det ska bli spännande att se om vi lyckats åstadkomma några överlapp.

Här på bloggen bjuder jag dessutom på ytterligare en filmrecension senare under dagen. Vilken det blir? That’s for me to know and you to find out. Jag kan dock avslöja att den kommer från en italiensk regissör…

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Ety detta är en högst brydsam nattgäst. Först tar han sig in i Miriams sovrum och låter en insekt krypa in i hennes näsa, varvid hon drömmer hiskeliga mardrömmar om en stor fågel som hackar hål i halsen på henne. Sedan låtsas han vara sjuk så att hon måste kasta sig iväg efter en läkare. Bara för att han i lugn och ro ska kunna leta sig ned i hennes källare, hitta en lönndörr som leder till en slags avloppsbrunn där han kontaminerar husets vatten. För att därefter lägga sig ned och dö.

Men den unge läkaren Frank är desto nöjdare eftersom det är han som följer med Miriam hem för att hjälpa till med den gamle mannen. Ambulanspersonalen (som är misstänkt snabbt på plats) har knappt hunnit ut genom Miriams ytterdörr med likbåren innan Frank frågar om en dejt. Sedan fortsätter han att vid de mest olämpliga av tillfällen försöka ge henne diverse ömhetsbetygelser. Men vad annat är att förvänta av en kille som har med sig kondomer i reseapoteket?

Som livet utformar sig för Miriam är hon emellertid inte det minsta intresserad av Franks framstötar. Hon har fullt upp med att hantera märkliga drömmar, oförklarliga meddelanden på telefonsvararen, svimningsanfall och blått klägg i dricksvattnet som på något sätt också lyckas ta livet av hennes guldfisk.

Ytterligare en film från Michele Soavi där han själv skrivit manus med benäget bistånd av Dario Argento. Ytterligare en film som av någon obegriplig anledning försökt skohornas in i Lamberto Bavas Dèmoni-serie, vilket innebär att La setta ibland kan gå under namnet Dèmoni 4.

Vilket blir ännu mer krystat än i La chiesa, som åtminstone handlade om demoner. Här är det förvisso mycket snack om satanistsekter. Men förutom en inledning på 70-talet, där den Rolling Stones-citerande sektgeneralen Damon (spelad av vår gamle bekant Tomas Arana) tar hand om ett gäng bröstmålande hippies, lyser de med sin frånvaro. Eller ja, de finns ju där som några slags grå eminenser i bakgrunden men filmen fokuserar i det avseendet allt för mycket på det oförklarliga som drabbar Miriam och de i hennes närhet. Åtminstone jag hinner glömma bort själva sekten mellan varven. Deras syfte och makt förblir in i det sista allt för otydligt.

Däremot ska erkännas att min kritik mot La chiesa, att historien inte hängde ihop, inte gäller här. Problemet är som sagt istället att Miriams berättelse blir alldeles för långdragen med en massa scener och händelseförlopp som i slutänden strängt taget knappast behövs för att föra handlingen framåt. Och eftersom de inte är vare sig särskilt häftiga eller spännande har jag svårt att se poängen med dem. Det känns som om Soavi tagit devisen ”Show, don’t tell” ganska många snäpp för långt.

Varför ska exempelvis Miriams vatten bli allt fullare med blått klägg så att hennes bad till slut mest av allt påminner om den blå presentsnöressoppan i första Bridget Jones-filmen? Varför är det lokala sjukhuset så hårresande inkompetent (bland annat med tanke på att man hävdar att det inte är ovanligt att dödförklarade kroppar vaknar till liv igen)? Ska den vita kaninen främst vara en comic relief (kom igen, vad annat kan den vara när den får hantera en fjärrkontroll?!) eller signalera en slags Alice i underlandet-vibb? Men vilken historia om en flicka eller kvinna som befinner sig i ett, för henne obegripligt, sammanhang kan INTE påminna om Alice? Och vad är syftet med insekten, bortsett från att göra en övernaturlig koppling till en fossil sådan? Vilket dessutom blir ytterst förunderligt eftersom det uppenbarligen gått att ta reda på oväntat mycket om insektens livscykel samt dess ”profound religious significance” trots att den varit utdöd i tusentals år.

Jag håller mig med förtvivlans mod kvar i ett par snygga scener (där jag undrar om inte den blåtintade avloppsbrunnen var en inspirationskälla för den tio år yngre Dagon) och några överraskande brutala effekter, men de är banne mig ännu mer ovanliga här än i La chiesa. Dessutom blir mycket på sluttampen rent ut sagt korkat bara för att historien ska kunna få sätta punkt. Det mest intressanta med La setta är i långa loppet kanske att rollen som Miriam spelas av en viss Kelly Curtis som i vissa vinklar var väldigt lik Jamie Lee Curtis. Och det visar sig ha en fullt naturlig förklaring – de är systrar. Plus att den äldre mannen porträtteras av veteranen Herbert Lom.

Nej, med tanke på att inte heller Dellamorte Dellamore fann nåd inför mina ögon är det kanske bara att acceptera att Michele Soavi i mina ögon aldrig lyckades göra något bättre än debuten StageFright?

För skräckfilmsveckans fjärde dag har Fiffi doppat tårna i uppföljar-havet och Filmitch lögat sig med…ja, vadå?

alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Ignite Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser