ka%cc%88rleken-a%cc%88r-sto%cc%88rstalt. titel: Kärleken är störst, Up for Love

Advokaten Diane blir uppringd i sin lägenhet på kvällen av en vilt främmande man. Han ställer intima frågor och säger sig ha hittat hennes mobil (som hon antingen inte ens har kodspärrad eller som han lyckats knäcka upp). En traditionell upptakt på en lagomt läskig stalkerthriller?

Skulle kunna vara, men nu visar det sig att upphittaren Alex inte har annat än hedervärda intentioner mot Diane. Påstår han i alla fall. Skulle hon kunna tänka sig en middag eller en kopp kaffe tillsammans samtidigt som hon får tillbaka sin telefon? Diane blir uppenbarligen tillräckligt nyfiken på Alex svada och ljuva stämma för att våga sig på en träff.

När de väl ses uppfyller Alex mer än nog vad telefonsamtalet utlovade – han är snygg, charmig, välklädd, framgångsrik, äventyrlig och rolig. Det finns bara en sak som gör att Diane känner sig lite tagen på sängen – hennes dejt är knappt tre äpplen hög (under förutsättning att varje äpple är typ 40 cm i omkrets).

Som synes följer Kärleken är störst en relativt traditionellt romcom-kärlek-med-förhinder-bana (men markerar i alla fall lite nu och då att den är högst medveten om att den följer den där banan) där Alex vinner Dianes hjärta men hans ”handikapp” gör henne tveksam om det helt går att strunta i omgivningens reaktioner på Alex diminutiva gestalt. Med den extra komplikationen att hon fortfarande har en advokatfirma ihop med sitt ex som är en svartsjuk jävel.

Det filmen framförallt vinner på är lättheten i framförandet vilken i sin tur har kemin mellan Jean Dujardins Alexandre och Virginie Efiras Diane att tacka för mycket. Dujardin är en farligt charmig man men han är bra matchad av Efiras dito. Bägge två framstår helt enkelt som genuint trevliga människor som förtjänar att vara lyckliga med varandra.

Vilket som sagt inte är så enkelt som man skulle hoppas, att vara ”vi mot världen” är jobbigt eftersom man ändå måste leva i den där världen. Diane stör sig på omgivningens blickar när de är på restaurang, att folk tilltalar Alex som om han vore en liten jycke och det faktum att hon bara kan hitta kläder åt Alex i barnaffärer. Alex skämtar om sitt annorlundaskap i sann Cyrano de Bergerac-anda men klarar föga förvånande inte alltid av att upprätthålla en bekymmersfri fasad.

Hanteringen av handikapp-frågan är kanske inte enastående djuplodande men så är det heller inte filmens huvudfokus. På det hela taget tycker jag nog att Kärleken är störst tar sig någorlunda torrskodd över det vadstället, inte minst tack vare introduktionen av en styvfar med en hörselnedsättning. Plus att filmen rent visuellt passar på att leka lite med skala och perspektiv. Enda gången det blir riktigt problematiskt är när Alex och Diane ska dansa bredvid varandra på en fest för då ser både Dujardin och Efira så inklippta ut att man lika gärna hade kunnat ersätta dem med pokémons.

Förutom kemin mellan huvudrollsinnehavarna vinner också Kärleken är störst på sitt slut där filmen självklart har behållit den sista, vansinnigt överdrivna, gesten som ska bevisa en gång för alla att det handlar om sann kärlek. Men den har åtminstone flippat på könsrollerna i det här fallet och det blir Diane som får gå ned på knä och be Alex om förlåtelse.

Se på fan! Det kanske måste vara franskt för att jag ska uppskatta en romcom? Eller det kanske räcker med Jean Dujardin?

star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Detta var näst sista filmen från Malmö filmdagar och jag såg den tillsammans med Henke.

Annonser