You are currently browsing the tag archive for the ‘Malmö Filmdagar’ tag.

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

För något annat kan man förstås inte kalla The Predator, försöket att än en gång blåsa liv i historien om utomjordingar som kommer för att jaga trofébyten (vilket därmed gör dem till jägare, inte rovdjur, och gissa hur många gånger The Predator gör en poäng av det?!). Det som möjligen gör mig lite ledsen i sammanhanget är att Shane Black (som ju hade en mindre roll i originalet från 1987) står bakom både manus och regi. Och jag gillade ju hans The Nice Guys.

Samtidigt är huvudpersonen för dagen, Boyd Holbrook, knappast vare sig någon Ryan Gosling eller Russel Crowe. Han spelar rangern Quinn McKenna som under en operation i Mexico plötsligt måste tampas med betydligt tuffare motstånd än några knarklangare utrustade med automatvapen. Utan att han riktigt förstår hur det gick till har en osynlig kraft dödat hans stridskamrater och han själv är mer eller mindre kidnappad av lika sinistra som hemlighetsfulla regeringsstyrkor vilka snart anländer till skådeplatsen.

De tror sig veta precis vad som försiggår eftersom de har koll på att samma sorts utomjording besökt jorden både 1987 och 1997 (but of course!). Men det är något med denna nye besökare som de inte riktigt kan få grepp om. Därför plockar de också in evolutionsbiologen Casey Bracket som inom fem sekunder inte bara identifierar helt främmande teknologi utan att höja på ögonbrynen utan också kort och koncist sammanfattar den allt övergripande frågeställningen: ”You wanna know if someone fucked an alien?”. Språkbruket i denna frågeställning kan dessutom ses som vägledande för filmen i sin helhet eftersom jag banne mig tror att Black skrivit in ”fuck” i var tredje mening (minst) som yttras.

Men sinistra och hemlighetsfulla regeringsstyrkor som tar hand om strandade utomjordingar är förstås inte att lita på. Snart är både Casey och Quinn på rymmen tillsammans med ett gäng PTSD-veteraner som Quinn mött på vägen (kallad grupp 2, det vill säga ”The sequel to group one, only stupider”). Ett gäng som, när det gäller, förstås visar sig fungera lika bra som vilket fullfjädrat ranger-team som helst.

Låt mig med en gång förtydliga: även om jag gillar originalet med Arnie som predatordråpare är det ingen film som jag håller för helig eller ens sett de senaste åren. Så mina invändningar mot The Predator anno 2018 har inget att göra med att jag hela tiden satt och jämförde filmerna – så väl minns jag inte ens Predator. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att The Predator lika gärna hade kunnat heta The Space Monster och handlat om valfri hittepå-best. Historien är ett slags hopkok med ingredienser från Gökboet, Transformers och slumpartad special forces-soldatfilm, säg, Navy SEALs, Black Hawk Down eller varför inte The Dirty Dozen.

Det finns så mycket som är problematiskt i den här soppan, såväl stort som smått. När det gäller småsaker anges det exempelvis mycket noga att Stargazer-projektet plockar upp Casey vid just Johns Hopkins-universitetet vilket inte spelar någon som helst jäkla roll överhuvudtaget. The Predator planterar dessutom hypotesen att personer med autismspektrumtillstånd skulle vara ”the next link in the evolutionary chain”, vilket i mina ögon framstår som direkt oansvarigt.

I det stora finns en olycklig soldatglorifiering där jag skulle kunnat känna en viss sympati om huvudpoängen varit att ge uppmärksamhet åt militära PTSD-offer. Som det är nu förvandlas allvarstyngda problem som självmordsbenägenhet och Tourettes snarare till en slags gisslan för att The Predator ska kunna låtsas att den har mer djup än en floursköljningskopp. Att filmen inte alls tycks se det problematiska i att sätta vapen i händerna på män som fem minuter tidigare utmålats som labila vrak (fast småroligt labila, förstås) med orden ”Now you have a gun in your hand! We’re soldiers!” blir…problematiskt. Direkt orimligt blir budskapet att en gäng labila vrak aldrig någonsin skulle utnyttja en sovande kvinna eftersom de också är amerikanska soldater, vilka inte ägnar sig åt sådana skamliga handlingar.

Den här önskan att både ha kakan kvar och äta upp den (och dessutom göra det utan att behöva lägga två strån i kors) spiller över till en generellt trivialiserande inställning till våld och dödande. Å ena sidan är det riktigt brutalt och blodigt. Mängden döda kroppar samlas raskt på hög. Å den andra sidan ska vi (åtminstone ibland) också skratta åt det här våldet. I en scen avfyras exempelvis ett av de livsfarliga predator-vapnen av misstag i ett vanligt villakvarter. Hade The Predator varit en annan sorts film hade vi fått se hur en hjälplös taskmört tvingas se sitt hus explodera, men på tryggt avstånd, och därmed kunnat skratta åt klavertrampet. Som det är nu går taskmörten ett blodskvättande öde till mötes innan huset exploderar men vi förväntas fortfarande tycka att det är roligt.

Men…det fanns en detalj med The Predator som faktiskt var dumrolig istället för bara dum och det var utropet ”Fuck me in the face with an aardwark!” Så där ser man, till och med en humorbefriad monsterfilm kan hitta ett skämt ibland.

Vi var några stycken som passade på att hänga lite med utomjordingar nere i Malmö
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Tillsammans täcker vi ganska väl in det nedre spektrat av en femgradig betygsskala, så för balansens skull kan man med fördel hoppa in hos Toppraffel! som är betydligt nöjdare än vad vi lyckades bli.

Annonser

Förra året missade jag det fantastiska evenemang som är Malmö filmdagar. Men i år har jag återigen chans att krypa in i den sydliga filmbubblan, tack vare Sveriges filmuthyrareförening. Därför gör bloggen ett kortare semesteruppehåll, men frukta icke! Måndagen den 17 september är vi tillbaka igen, i gamla goda takter. Vi ses då!

Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

Läs hela inlägget här »

chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Läs hela inlägget här »

ka%cc%88rleken-a%cc%88r-sto%cc%88rstalt. titel: Kärleken är störst, Up for Love

Advokaten Diane blir uppringd i sin lägenhet på kvällen av en vilt främmande man. Han ställer intima frågor och säger sig ha hittat hennes mobil (som hon antingen inte ens har kodspärrad eller som han lyckats knäcka upp). En traditionell upptakt på en lagomt läskig stalkerthriller?

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

odjuret-och-hans-larlingalt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Läs hela inlägget här »

cafe-society

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.

Läs hela inlägget här »

toni-erdmannalt. titel: Min pappa Toni Erdmann

Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser