alt. titel: Tea With the Dames
Fyra gamla tanter som sitter och gafflar i drygt en timme, kan det verkligen vara något att sitta och tjuvlyssna på?! Jo, när tanterna ifråga heter Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith blir ett sådant samtal både intressant, roligt och charmigt. För att inte tala om hur ohyggligt brittiskt det blir när någon av dem klämmer i med ett ”How ghastly!”
Introduktionen till Nothing Like a Dame vill göra gällande att dessa fyra kvinnor länge varit vänner och det finns inget i samtalet eller historiken som presenteras som skulle motsäga ett sådant faktum. Trots att det blir uppenbart att till och med sådana skådisveteraner från gång till annan kan bli självmedvetna inför en kamera flyter samtalet alltid lätt och ledigt. Även om det ibland blir fråga om att låna varandra en hörapparat eller två när bordsgrannens har lagt av. Eftersom de dessutom skämtar om sin allt sämre syn är det inte utan att jag kommer att tänka på den grekiska mytologins tre systrar (de så kallade graierna) som mellan sig fick dela på ett öga och en tand. En trojka som bland annat inspirerade Shakespeare till de tre häxorna som förebådar general Macbeths öde.
Och det är klart att en förhållandevis stor del av samtalet damerna emellan kommer att handla om Shakespeare i en eller annan form. Uppvuxna i en förhållandevis traditionell brittisk teatertradition är dramatikern inte en betongsugga, utan en veritabel Särimner som spärrar karriärvägen. Att ta sig förbi är inte att tänka på och det förefaller inte som om någon av de fyra på något sätt ångrar den tyngdpunkten i sina skådespelarliv. Särskilt Joan Plowright (som gifte sig med Laurence Olivier) och Maggie Smith (som arbetade under den kände skådespelaren och regissören vid National Theatre) reflekterar över Shakespeare i termer av poesi och naturalism. Är Shakespeare bara poesi, går det att kombinera poesi och naturalism och finns det olika former av naturalism (var och en beroende av den period som tycker sig ha kommit på ett helt nytt sätt att agera ”naturligt”)?
Ett annat prisma som öppnar upp sig vid diskussionerna kring Antonius och Cleopatra är detta med skönhet och självsäkerhet. Alla fyra har vid något tillfälle fått erbjudande om att spela Cleopatra och tvekat inför uppgiften att porträttera ”en av världens vackraste kvinnor”. Och det är klart, har man en gång blivit liknad vid en ”menopausal dwarf” kanske man inte kastar sig över en roll som Cleopatra. Överhuvudtaget är damerna rörande överens om att det här med rampfeber eller osäkerhet aldrig är något som försvinner med åldern – alla dagar när man måste uppträda eller agera är jobbiga. Eileen Atkins berättar hur hon varje dag på väg till kvällens föreställning brukade tänka i termer av ”Skulle jag hellre ställa mig på scenen än bli överkörd av en buss?” Hittills har svaret alltid varit ”Ja”.
Men Judi Dench är också noga med att påpeka att den här rädslan kan bli en allt undergörande energi om skådespelaren bara klarar av att kontrollera och tämja den. En uppgift som nog inte alltid varit så lätt i en värld av taskiga regissörer och domderande män. Men då kan det erfarna sällskapet bara skrocka lite underfundigt vid tanken på att Cleopatra faktiskt är den bästa rollen i Shakespeares pjäs, ett faktum som brukar gå upp för vilken man som än spelar Antonius först halvvägs in i föreställningen.
Tittaren får sig alltså till livs ett överflöd av anekdoter och information från dryga 60 x 4 skådespelarår, med allt vad det innebär av föreställningar och rent hantverk. För att inte tala om den gången när den store Sir Laurence tvingades förhöra sonen om var barnet gömt nycklarna till ”daddy’s namnam”, alltså spritskåpet. Men det är inte den största vinsten med Nothing Like a Dame. Filmen ger mig också möjlighet att lyssna på fyra kvinnor som ser tillbaka på rika liv med lika delar distans och humor. De för sig, trots bedyranden om nervositet och rampfeber, med en sådan självklarhet att jag kommer på mig själv med att sitta och längta efter den dag när jag själv kommer att bli så trygg med mina egna erfarenheter. Den som mot all förmodan tror att livet är slut eller att man slutar skratta vid pass pensionsåldern skulle må bra av att se Nothing Like a Dame.
För jag blir glad av att höra Eileen Atkins (84 år) och Judi Dench (83 år) vara rörande eniga om att de strängt taget inte behövde 60-talets frigörelse och vietnamdemonstrationer – de var nog så duktiga på att ta för sig av livet på egen hand. Jag blir lika glad av att höra Judi Dench berätta om hur hon ”blew her top” och bad en ung sjukvårdare att ”fuck off!” när han frågade den äldre damen ”Do we have a caregiver?” Bara för att man blir gammal innebär det inte att man blir sinnessvag. Och visst är det otroligt underhållande att höra Maggie Smith halvviskande erkänna att hon har fått en hel DVD-box med Downtown Abbey (serien som tvingar henne att paradera runt i hattar ”the size of Albert Hall”) men ännu inte hunnit se ett enda avsnitt.
Nothing Like a Dame är i omfång eller ambition ingen storslagen film. Detsamma kan inte sägas om de medverkande – de är alla fyra storslagna så det räcker och blir över.
Blev mitt sällskap på Malmö filmdagar lika tjusad av damerna som jag?
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord 