Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Samtidigt kan man förstås fråga sig, som en av Stephanies bitchiga föräldrakollegor också gör rakt ut, hur jämlik den här vänskapen egentligen är. Det är nämligen ganska ofta som Emily ber Stephanie om den där lilla tjänsten att hämta Nicky från skolan. Varvid hon sedan kommer hem så sent från sitt flådigt coola jobb hos modedesignern Dennis Nylon att Stephanie redan fixat middag till kidsen (och hemvändande mamma).

Men andra dagar kommer hon inte hem lika sent och då pratas de ändå vid, Stephanie och Emily. Emily gör ganska snart klart att hon släpar på en hel hög bagage (är hon kanske till och med lite deprimerad?) och hon lockar också Stephanie att avslöja sina mörkaste hemligheter. Stephanie är i vanliga fall är en kontrollerad kvinna, ständigt full av dåligt samvete och önskan att vara världens mest perfekta mamma. Hon tycker å sin sida uppenbarligen att det är ganska befriande att umgås med en person som mer eller mindre beordrar henne att sluta be om ursäkt hela tiden och bli lite mer självsäker, för helvete!

Men så kommer dagen när Emily inte kommer hem för att dricka dry martini med Stephanie, inte kommer hem sent till en näringsriktig middag, faktiskt inte kommer hem alls. Stephanie och Emilys make Sean larmar polisen vilka påbörjar en utfrågningsomgång som får Stephanie att fundera hur mycket hon egentligen visste om sin ”vän”. För som Stephanies kära mor brukade säga ”Lies are like margarine. Easy to spread and hard to get rid of”.

Relativt omgående blir det tydligt att Darcy Bell, som skrivit filmens litterära förlaga, har lånat en hel del inspiration från Gillan Flynns Gone Girl. Snart matchas nämligen Emilys historier och versioner mot Seans och de stämmer inte särskilt bra överens. Stephanie har i sin tur en mamma-vlogg som får tjäna som stand in för en berättarröst. Men det finns därmed också anledning att fundera över vad som gömmer sig under hennes mer eller mindre perfekt polerade yta. Hur mycket av hennes agerande är bara en föreställning inför verkliga eller inbillade kameror?

Det känns som om Paul Feig i A Simple Favor tagit villakvarteren från Edward Scissorhands, gett dem en rejäl make over och låtit dem kommit upp sig lite här i världen. Därefter befolkat dem med Stepford Wives och Bad Moms, för att slutligen para kombon med Gone Girl. Borta är ett slitet småstads-Missouri, ersatt av något mer färgglatt och rövarhistoriskt. Det känns knappast som det är meningen att vi ska ta A Simple Favor för tuff socialrealism. I så fall hade man ju exempelvis kunnat fråga sig varför Stephanie fortsätter att vara hemma-mamma med ett hus när hon samtidigt oroar sig över sin ekonomi. Filmen är däremot både rolig och spännande med alla sina vändningar och villospår.

Feig har tidigare stått bakom mer lättsamma komedier, men av det jag sett från regissören (Bridesmaids, The Heat, Ghostbusters) är A Simple Favor klart bäst. Till stor del beror det på Anna Kendrick som Stephanie och Blake Lively som Emily. Lively är otroligt bra på att vara svartsynt blasé, spännande och cool med bara en liten hint av bakomliggande trasighet. Medan Kendrick inledningsvis är närmast outhärdligt äppelkäck och ordningsam problemlösare av rang. Samtidigt låter hon ana en annan sida när hon nästan omedelbart börjar ensamdansa till Emilys ljuvligt annorlunda franska soundtrack. Ingen av de andra mammorna fyller sitt hus med 60-tals-Brigitte Bardot.

Den här musiken är ett fiffigt grepp eftersom den får A Simple Favor att kännas lite egen. Ett annat smart drag är också att Anna Kendrick får dra det större lasset (Emily är ju försvunnen, remember?), inte minst när det gäller komedin, eftersom hon kan vara väldigt rolig i sin docklika uppenbarelse. Scenen där hon kör bil med ett enormt nakenporträtt av Emily i passagerarsätet är halsbrytande underhållning.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu förstås är sugen på att läsa Bells bok OCH se A Simple Favor back-to-back med Gone Girl?

Kombon Anna Kendrick och Paul Feig tilldrog sig en del intresse på Malmö filmdagar.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Annonser