You are currently browsing the tag archive for the ‘Blake Lively’ tag.
Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.
Men nu var det alltså Ben Affleck som fick äran att hålla i taktpinnen (samt skriva manus och spela huvudrollen). Därmed blev det istället fokus på tre vågade heist-sekvenser samt relationerna mellan männen som utför kupperna och de som jagar dem. Alltså Doug MacRays lilla gäng å ena sidan samt FBI-agenten Adam Frawley och polisen Dino Ciampa å den andra.
Hårda män som, när de kommer allt för nära varandra, säger hårda saker till varandra. Frawley och Ciampa försöker få MacRay att försäga sig i den kala förhörsrummet, men förgäves. Han är alldeles för erfaren och kontrollerad, så ung han nu än är. Den som däremot kan komma åt MacRay där det svider är lokale gangsterbossen Fergie, utan vars godkännande inget händer i Bostonstadsdelen Charlestown.
Boston igen, alltså. Denna stackars stad som tycks för evigt vara dömd till att filmas i gråljus och utgöra hemvist åt män som aldrig känt ett annat liv än det kriminella. Just stadsdelen Charlestown var under 1960-80-talen tydligen ökänd för sin irländska maffiakultur och Jon Hamms Frawley får också kommentera den lokala varianten av den sicilianska omertà. Allt medan MacRay hånar Titus Wellivers Ciampa i termer av en landsförrädare – en Charlestown-infödd som numera slavar för the man.
Men Ben Afflecks MacRay skulle förstås inte ha huvudrollen i en heist-film om det inte vore för att han dels måste handskas med labila medarbetare som har lite väl pigga avtryckarfingrar, dels träffar en helgonlik kvinna som till en början synes kunna tillhandahålla svalkande frälsning och fristad. För att verkligen understryka denna vinkeln kontrasteras dessutom Rebecca Halls välgörenhetsarbetande bankchef med Blake Livelys knarkarstirriga tvättbjörnsögon.
Ben Affleck fick sannolikt jobbet som regissör för The Town efter att han visat vad han gick för i Gone Baby Gone. Och inte gör han något oävet jobb här heller – filmen är tajt och heistscenerna både spännande och brutala. Ibland slinker kameran iväg för att registrera tröstlösheten i själva stadsdelen, Affleck är särskilt pigg på att påminna sin publik om alla de barn som växer upp med förebilder som Doug MacRay eller som riskerar att hamna i skottlinjen när han och hans män attackerar ännu en värdetransport.
The Town bjuder som sagt egentligen inte på något nytt i heist-genren men lyckas packetera välkända element i en ganska smaklig presentation.
Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).
Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!
***
Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.
Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Men det kom ju fler superhjältefilmer 2011 än The Green Hornet. Särskilt som Marvel Studios jobbade hårt för att kratta gången inför The Avengers.
***
Captain America: The First Avenger (2011)
Steve Rogers vill inget hellre än att göra sin “bit” för hemlandet i 40-talets USA. Problemet är att han är så klen att armén inte ens vill ha honom till kanonmat. Däremot fastnar han på vetenskapsmannen Abraham Erskines radar för ett supersoldat-experiment. Erskine är övertygad om att den tidigare så mobbade Steve kommer att kunna hantera nya krafter på ett sätt som redan överlägsna killar inte kan.
That’s what HE said!