Last Christmas (2019)

Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!

***

Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.

Sedan dess har julbutiker blivit mer eller mindre standard, de finns till och mer året runt numera, och i en sådan jobbar Kate. Alla kunder avundas henne – tänk att dag ut och dag in få insupa julemys. Årets absolut bästa högtid! Själv är Kate inte så säker. Faktum är att hon är rätt besviken på sitt liv. Jobbet ger henne ingen tillfredsställelse, hon är redo att kräkas på sina toppiga bjällerskor och hon flyttar för närvarande runt på den allt krympande vänkretsens soffor. Att be om att få flytta hem till mor och far kommer inte på fråga – så desperat är hon minsann inte!

Men Kates cynismer ska komma att bli utmanade av den mystiske Tom. Ett personifierat carpe diem-mirakel som tycks veta precis vad Kate behöver och uppmanar henne att alltid titta uppåt. Vem vet vilka underverk och överraskningar som visar sig om man bara orkar lyfta blicken?

Last Christmas är högst medveten om att alla kommer att associera titeln med den klassiska Wham!-låten från 1984 och ser därför till att så snart som möjligt riva av just den plåsterlappen. Däremot fortsätter soundtracket en smula förvånande på Wham!- eller snarare George Michael-spåret. Förklaringen torde vara att Kate tydligtvis älskar George Michael, vilket bevisas genom klistermärket ”George Michael Forvever” på den välanvända rullväska som hon släpar runt till den ena övernattningskompisen efter den andra.

Kate är dock inte särskilt bra på att behålla de där övernattningsmöjligheterna, vilket framstår som väldigt osannolikt för oss i publiken eftersom rollen innehas av supercharmiga Emilia Clarke. Såsom varande total Game of Thrones-analfabet kommer jag främst ihåg henne från Terminator Genisys. Men i fallet Clarke är det inget dåligt minne eftersom jag tycker riktigt bra om hennes stil. Last Christmas kan skatta sig lycklig över att just hon har huvudrollen för annars skulle filmen inte ha varit särskilt mycket till granutsmyckning.

Clarkes rappa cynicism ställs mot den genomgode Henry Golding i rollen som Tom och jag tvingas konstatera att han tyvärr är ganska trist. Snygg, absolut. Rar, utan tvivel. Men tråkig. Eller också har det hittills bara varit hans förbannelse att tvingas bli ställd mot kvinnliga skådisar (Emilia Clarke, Blake Lively, Anna Kendrick) som vida överglänser honom när det gäller utstrålning.

Förtexterna levererade en liten överraskning i form av Emma Thompson. Jag visste ju att hon skulle vara med i rollistan, men inte att hon också agerat såväl manusförfattare som producent. Därmed får man väl anta att detta varit något av ett hjärteprojekt för Thompson, vilket inte känns så överraskande med tanke på filmens innehåll. Last Christmas är en rar och oförarglig historia som verkligen inte förmår överraska särskilt mycket med sin ”överraskande” vändning men som vill göra gott.

Kate har förstås både ett och två trauman i rullväskan som Tom hjälper henne att ta itu med och dessutom får henne att inse att det bästa här i världen är när människor hjälper varandra. Kates familj kommer från det forna Jugoslavien och Last Christmas berör också flyktigt ett allt hårdnande brittiskt invandringsklimat där icke-engelskspråkiga riskerar att bli utskällda på bussen.

Allt detta gör dock att själva julstämningen i Last Christmas känns lika artificiell och krystad som Kates arbetsplats Yuletide. Filmens enda styrka är som sagt Emilia Clarke och det säger sig självt att hon inte räcker hela vägen. Jag har svårt att tänka mig att någon enda människa skulle kunna hitta något att störa sig på i Last Christmas men det innebär ju också att den redan börjar sjunka undan i minnets gyttjiga delta. Men hur många julfilmer är inte av den kalibern?

A Simple Favor (2018)

Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Café Society (2016)

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.

X2: Superhjältar i korthet

Men det kom ju fler superhjältefilmer 2011 än The Green Hornet. Särskilt som Marvel Studios jobbade hårt för att kratta gången inför The Avengers.

***

Captain America: The First Avenger (2011)
Steve Rogers vill inget hellre än att göra sin “bit” för hemlandet i 40-talets USA. Problemet är att han är så klen att armén inte ens vill ha honom till kanonmat. Däremot fastnar han på vetenskapsmannen Abraham Erskines radar för ett supersoldat-experiment. Erskine är övertygad om att den tidigare så mobbade Steve kommer att kunna hantera nya krafter på ett sätt som redan överlägsna killar inte kan.