X2: Ghostbusters (1984 & 2016)

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

När jag väl kommit så långt i mina förvirrade funderingar var det ju inte mycket att diskutera – klart jag måste se om Ghostbusters! Särskilt som jag tack vare all uppståndelse förstås också blivit nyfiken på rebooten från 2016. En av YouTubes mest ogillade trailers någonsin måste ju ha något att bjuda på?

Originalet om våra tappra spökjägare var fortfarande oväntat underhållande, under förutsättning att man är helt beredd på att man ska få sig lite åttiotalsdumaction och inte så mycket mer. Jag har ett vagt minne av att jag faktiskt kan ha sett filmen på bio när det begav sig men kommer inte alls ihåg exempelvis hur jag uppfattade effekterna då. Nu, nästan 25 år senare, är det kanske inte så märkligt att konstatera att de ser rätt kackiga ut.

Rick Moranis gnälliga comic relief var aldrig någon stor favorit för egen del men det intressantaste var kanske att se hur otroligt oskön Bill Murreys ”sköna snubbe” Peter Venkman framstod så här i backspegeln. Det känns som om han ständigt balanserar på gränsen till sexuella trakasserier och det är inte utan att jag blir lite nyfiken på om Sigourney Weavers Dana egentligen tycker att han är skitjobbig? Eller var det så ”sköna snubbar” skulle vara på 80-talet och kvinnor blev uppriktigt betuttade i dem?

Alltnog, år 2016 fanns det väldigt gott om osköna snubbar som passade på att ösa hat över den stackars rebooten. Antingen var problemet att den inte tog tillräcklig hänsyn till originalet eller också att huvudrollerna spelades av kvinnor. Diskussionens vågor gick så höga långt innan premiären att man i sista minuten faktiskt spelade in ett par extrascener där man plockat upp vad som mycket väl skulle kunna vara autentiska webbkommentarer: ” Ain’t no bitches gonna hunt no ghost”. Lite roligt i sammanhanget är det förstås också att filmen i princip tagit alla de där förorättade nördnättrollen och gjort dem till filmens huvudskurk: ”It’s always the sad, pale ones”.

För att vara en reboot i denna tid av eviga uppföljare och reboots måste jag säga att Ghostbusters anno 2016 är oväntat underhållande. Det känns som om den både lyckats ta tillvara en uppsjö av blinkningar och cameos i förhållande till originalet och andra filmer men samtidigt göra något nytt av det hela.

Inte minst i dynamiken mellan huvudpersonerna där jag tycker att alla fyra fyller sin funktion. Leslie Jones får bidra med mer New York-kunskap än Ernie Hudson fick chans till på sin tid. Kristen Wiigs tillknäppta fysiker Erin och Melissa McCarthy drivna Abby är ett skönt par med en riktigt bra utveckling av sitt samspel och relation. För min del blev dock den stora överraskningen Kate McKinnons galna ingenjör Holtzmann eftersom jag inte haft koll på henne förut. Efter två tittar på filmen under samma dag framstod hennes insats i ett allt mer förklarat ljus.

Det man får med sig efter en titt på den nya Ghostbusters är dessutom att Ozzy numera ser läskigare ut än alla spöken tillsammans.

Men hur var det egentligen med demonstatusen i originalet? Nope, där mindes jag fel. Zuul och Gozer är inga demoner utan befinner sig lite högre upp i den övernaturliga hierarkin.

Ghostbusters (1984)

Ghostbusters (2016)