You are currently browsing the tag archive for the ‘Halloween 2017’ tag.

Med ett demontema hägrandes vid horisonten var det dags för en omtitt på Sinister. Själva filmen höll glädjande nog fortfarande måttet, jag tycker att den är genuint läskig. Vad jag tyckte om filmen när den hade biopremiär kan du läsa här. Den här gången försökte jag dock fokusera lite mer på vår vän Bughuul.

Som i strikt mening eventuellt inte riktigt passar in i temat eftersom han av Dr. Jonas (forskare på ”occult crime”) kallas för en ”pagan deity” snarare än demon. Tidsmässigt och geografiskt hör Bughuul dock till det i demonkretsar välbekanta Babylonien.

Eftersom det dröjer en bra bit in i filmen innan Bughuul får ett konkret namn och hemmahörighet och eftersom själva upplösningen handlar om hur de djävulska krafterna släpps lös kan Sinister kosta på sig att vara ganska vag i de avseendena.

Storymässigt skulle jag säga att filmen kommer undan med att enbart hänvisa till nyckelord som ”blood sacrifice” och ”netherworld” men utan att sätta in dem i ett egentligt sammanhang. Något som uppföljaren tyvärr lämnas att kämpa med. Detsamma gäller varför ondskan släpps lös just tack vare de ödesdigra flyttarna.

Andra klassiker i demonsammanhang är de otrevliga djuren. Här bjuder husets vind på såväl skorpioner som ormar och i trädgården möter vi djävulshunden från Omen (det vill säga en rottweiler). Även det ett tema som återkom i uppföljaren.

Bughuul arbetar med och i bilder, de uppges vara en portal in i hans värld. Ett förvisso suggestivt koncept när det kopplas ihop med de små superåtta-filmerna som hittas av Ellison Oswalt. Men det är inte solklart om det är han som är Bughuuls kanal för att i slutänden komma åt lilla Ashley eller om han enbart är en oskyldig och, i slutänden, hjälplös åskådare.

Klart är i alla fall att han blir Bughuuls offer genom att trampa i Faust-fällan. Tack vare att han lider av inte mindre än två dödssynder (högmod och girighet – ”fame and money”) blir han ett för oss tittare ondskans lättbegripliga byte. Vi serveras en anledning (rimligt eller inte kan man ju diskutera) till att Oswalt fortsätter titta på de grymma filmsnuttarna. Filmen säger oss klart och tydligt att en man som medvetet flyttar sin familj till ett mordhus är kapabel till betydligt större mörkläggningar.

Några ord måste också sägas om Bughuuls utseende som jag tycker är betydligt mer lyckat än försöken att bygga en mytologi kring honom. De stora, svärtade ögonen gör att man snabbt identifierar ett ansikte men ett ansikte där något samtidigt är väldigt fel. De snabbt förbiilande glimtarna av Bughuul tar oss en bit in i uncanny valley men i vanlig ordning slår vi tyvärr också till snabb reträtt när monstret blir mer synligt. Det är stämningen och implikationerna som är Bughuuls starka sida, inte hans full frontal-uppenbarelse.

På det hela taget blev dock Sinister en trevlig omtitt och en närmast nödvändig uppfräschning inför uppföljaren.

Demonstatus:
Som sagt, något tveksam. Ska man gå på katolsk kanon är en demon inte en “deity”. Ska man däremot utgå från den grekiska ordstammen “daimōn” hamnar vi något närmare. Eftersom det inte görs helt tydligt om Bughuul besätter sina offer eller bara influerar dem kan inte heller det kriteriet användas. Jag tror vi får nöja oss med att Sinister inte vill sätta ned foten i detta avseende. Man kan också fråga sig om Bughuul temporärt besätter sina barn eller enbart förlitar sig på tvångsföreställningar? Plus att han kan verka genom hemsökelse. För ni minns väl den magiska lådan med filmer?

Annonser

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

En som däremot inte verkar lyssnat på JP är prästnewbien Michael Kovak. Han vidhåller den moderna men ack så vetenskapligt prosaiska åsikten att medan världen för all del knappast lider brist på synd och syndare handlar det om människor och mänskliga laster. Överhuvudtaget är Michael svag i tron. I ärlighetens namn började han på prästseminariet enbart eftersom det var ett sätt att komma hemifrån.

Men eftersom detta är en Hollywood-film finns det förstås en äldre präst som ser potential i Michael och som skickar iväg honom till Rom. På plats tycks Michael mer intresserad av italienskor (han lämnade också en flickvän hemma i Buttfuck, Indiana eller var han nu kom ifrån) än monument och ruiner.

Definitivt mer intresserad av italienskor än kursen i exorcism som är själva syftet för hans vistelse – han kommer för sent till föreläsningarna och argumenterar med kursledaren fader Xavier om vad det egentligen är för skillnad mellan att tro på demoner eller aliens. Vad är det egentligen för skillnad mellan en person som tror sig vara besatt och en tror sig ha varit bortförd (abducted)?

Xavier inser att det krävs reell praktik snarare än teori för att Michael ska bli övertygad och skickar honom vidare till Lucas Trevant. Där blir det demonrealism fortare än Michael hinner säga ”avfälling” när fader Lucas omedelbart kör igång med en exorcism av en gravid ung kvinna. Men Michael är envis och ifrågasätter om inte kvinnans ”besatthet” i själva verket bara är ett uttryck för hennes skuldkänslor inför att vara gravid och ensamstående? Nå, så vad behövs för att Michael ska sluta vara så jäkla modern och skeptisk?! Vad sägs om lite upphostade spikar, ett par dödsfall, demonvisioner av framtiden samt en mula med djävulskt röda ögon?

Mikael Håfström traskar på, sakta men säkert där borta i Hollywood. Något måste han ju göra rätt eftersom han faktiskt får fortsätta att göra film. Kanske är det så enkelt att han är en regissör som ser till att hålla tidsplaner och budget och inte kommer dragandes med en massa konstnärliga visioner utan mer eller mindre gör det han blir tillsagd?

När det gäller The Rite har jag en känsla av att Håfström främst vill fokusera på Michael Kovacs personliga utveckling. Med då inte i Jason Millers plågat intensiva Damien Karras-version utan en lite mer lättuggad popcornvariant. You know, for kids!

Irländske Colin O’Donoghue pressar ihop läpparna och får bekymmersrynkor i pannan när han tänker på hur han svikit sin kärlekslöse far. Hur svårt han har att härtinnerligt tro på en gud som tar ifrån små gossar deras mödrar. Det är självrannsakande tvivel av den art som kan botas med hjälp av att se något ödesbestämt i generiska fraser som ”You are not alone”.

Enda anledningen till att The Rite ens är en film och inte enbart pannkakssmet som långsamt koagulerar i botten på en flottig stekpanna är dels själva hantverket (intrycket är absolut en solid filmproduktion), dels insatsen från Anthony Hopkins som fader Lucas. Kanske inte hans livs roll men tillräckligt respektabelt för att kunna fixa ett rejält demonface. Tyvärr kan han inte göra något åt det faktum att The Rite i slutänden blir en grymt tråkig film utan någon som helst spänning.

Vad tyckte då katolska kyrkan om The Rite? Jodå, de ger två tummar upp men tyckte att det var synd att filmen förvandlade ett så viktigt och aktuellt ämne till skräckunderhållning (där är vi väl inte riktigt överens då…). De hade hellre sett en riktig BOATS.

Demonstatus:
Hell yea! Äntligen en riktig demon! Antagonisten i The Rite är killen med det välkända namnet Ba’al (stavas även Baal eller Bael), en av helvetets sju prinsar och möjligen även själve Satans högra hand. I Dictionnaire Infernal från början av 1800-talet avbildas han som en trehövdad (katt, groda och människa) varelse med spindelben.

Här går han all in med besatthet, otursförföljelse, förtryck och hemsökelse.

Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.

I Marcus fall handlar det om exorcism. Även om han kanske inte längre har barndomens fundamentala religiösa övertygelse i behåll har han hittills rationaliserat verksamheten med att han hjälper folk som mår dåligt. Men nu är han redo att sätta stopp och avslöja exorcism för det bedrägeri som det egentligen är. I detta syfte plockar han med sig dokumentärfilmaren Iris och kameramannen Daniel till familjen Sweetzer där dottern Nell sägs vara besatt.

Resan till Sweetzer-farmen tar oss med in i det innersta av Louisiana, en landsända som jäser av kultur, vidskepelse och folklore. True Detective-country. Louis Sweetzer berättar hur han strävat efter att ge särskilt dottern Nell ”a more fundamental christian upbringing” med allt vad det innebär av home schooling och inkrökta världsvyer. Men trots faderns ansträngningar misstänker han nu alltså att Nell är demonbesatt och bland annat roar sig med att slakta gårdens djur om nätterna.

Cotton Marcus är inte bangen och iförd ljus linnekostym kör han igång med sin sång- och dansrutin vilken inbegriper batterier, ljudeffekter, rykande krucifix och en svavelosande svada (”Demon, be gone!”). Allt går enligt planerna och han åker därifrån, nöjd med ett väl förrättat värv. Men Nell ska visa sig mer svårexorcerad än Marcus räknade med och snart är både han och det lilla filmteamet tillbaka på gården.

Jamen, det här var ju ganska trevligt! Jag gick in i temat med synen att exorcism-filmer oftast är ganska tråkiga men givetvis är the way to go en mockumentär (för min personliga del, allltså). Att den sedan kombineras med foundf ootage-greppet har jag inga större problem med eftersom det i likhet med exempelvis Grave Encounters funkar bra. Det lilla introt som skissar en snabb beskrivning av Cotton Marcus bakgrund och exorcismrutinerna känns trovärdiga (bortsett från att den grimoire som presenteras, Hortus deliciarum, istället är en slags encyklopedi, numera förlorad), fullt i klass med en ”riktig” dokumentär. Detsamma gäller de små klippen från ortsborna runtomkring Sweetzer-farmen som pratar om märkliga kulter och UFO:s. Givetvis i syfte att Marcus ska kunna slänga ett ironiskt vad-var-det-jag-sade-ögonkast mot kameran.

Patrick Fabian gör sin pastor Marcus med precis lagom mängd bibelviftande och extravant showmanship. För att, när det börjar osa ihjälslagen katt, istället bli väldigt mänsklig i sin omtanke om den unga flickan som han i princip hela tiden tror är psykiskt sjuk. Ashley Bell som spelar Nell har emellertid en något svårare uppgift framför sig. Hennes Nell ska först vara så storögt oförstörd att hon beter sig som en tioåring med sina exalterade jämfotahopp över att ha blivit förärad ett par röda Doc Martens-kängor för att sedan gå över i full frontal demon med konstiga kroppspositioner, ryckiga rörelser och hysteriskt skrikande. Även om jag aldrig blir skrämd av Nell tycker jag dock att Bell själv gör så gott hon kan.

Och det är nog där jag landar. The Last Exorcism var en glad överraskning, en kompetent found footage-rulle rent visuellt (men som en som däremot aldrig svarar på de eviga frågorna ”Vem har hittat materialet?” och ”Vem klipper?”). Manuset bibehåller i princip hela tiden en osäkerhet huruvida det vi ser verkligen är fullskalig besatthet eller ”bara” utslag av svårartad psykos. Det lyckas också ganska snyggt visa hur fullkomligt meningslöst det är att försöka bemöta religiös fundamentalism med rationalitet – till och med pastor Marcus måste se sig besegrad inför Louis Sweetzers lavin av bibelcitat som bestämt talar emot att söka läkare i ett fall som Nells.

Men skrämd blir jag aldrig, vare sig av Nells utfall eller tanken på att det verkligen skulle finnas demoner.

Demonstatus:
Klang och jubel, en tvättäkta demon! Cotton Marcus kallar den för Abalam, ett namn som Wikipedia av oklar anledning raskt leder om till demonen Paimon. Möjligen hänger de ihop eftersom ett par grimoirer (bland andra den som kallas Lesser Key of Salomon) namnger Abalam som en av Paimons underhuggare. Det finns emellertid också en Balam, härförare över mer än fyrtio demonlegioner och utrustad med tre huvuden (get, tjur och människa).

Alltnog, i Marcus hittepå-grimoire är Abalam förstås mycket kraftfull. Han ”defiles the flesh of the innocent” (won’t _that_ one come back and bite him in the ass…), virar sig som en orm kring offrets själ och förutom exorcism är enda räddningen från Abalam döden.

Abalam besätter givetvis folk (that’s sort of the whole point…) men uppvisar också förmåga till hemsökelse. Mer exakt hur han eventuellt påverkar Nell i andra avseenden (tvångsföreställningar eller förtryck) är inte klart. Det enda vi får se är hur han kommunicerar och påverkar andra genom Nell.

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Visst, nog är det framförallt hustrun Renai som sett märkliga gestalter och hört mystiska röster i dottern Calis babymonitor (ärligt, jag skulle aldrig vilja ha en sådan mackapär, för tänk om man verkligen hör något sådant i den?!). Men hur var det nu med det där tjuvlarmet som drog igång och den vidöppna ytterdörren? För att inte tala om det faktum att sonen Dalton legat i en för läkarvetenskapen oförklarlig koma under tre månader.

Nej, punkten för voice of reason är för länge sedan passerad och innerst inne är nog Josh medveten om det också. Dags alltså för parapsykologerna/demonologerna/whatever Elise, Tucker och Specs att göra entré med en uppsjö av apparater. Vi som har sett lite övernaturlig skräckfilm vet förstås vid det här laget att den enda som betyder något är Elises mentala förmågor.

Jag kan förstå att James Wan blev lite less på att uteslutande förknippas med Saw-seriens tortyrporr. Ligger kanske inte en massa regissörsjobb och skräpar i just den genren… Så tillsammans med manusförfattarkompisen Leigh Whannell totade de ihop Insidious, en film som har mer gemensamt med Poltergeist och Paranormal Activity än Saw och Hostel. Krypande läskigheter och undflyende skuggor snarare än skrikande skräck och full frontal-förskärare.

Jag vet inte jag, av någon anledning hade jag fått intrycket av att Insidious skulle vara otäckaste filmen ever. Kanske den var det 2010? Nu, efter att dessutom ha hunnit klämma ett antal rullar just för detta tema, kan jag se att den innehåller fröet till något som skulle komma att bli en mer subtil blomma i The Conjuring.

Det känns som om Leigh Whannell velat klämma in allt för mycket i sin historia, hela grejen med astralprojektion blir krystad och det vräks på med alldeles för många olika skuggor (kvinnan i slöja, lillkillen i keps, mannen i långrock, det röda ansiktet, flickan med geväret). På samma sätt blir Joseph Bisharas speciella score alldeles för påträngande med sina vrålande stråkar och ett piano som kompositören av allt att döma metodiskt slår sönder i småsmulor.

Däremot har jag inga problem att förstå varför Wan fortsatt att jobba med Patrick Wilson. Både han och Rose Byrne känns naturliga och vanliga i sina respektive roller (även om jag inledningsvis hade svårt att släppa Neighbors-Rose, vilket blev lite schizofrent). Dessutom var det förstås roligt att välkomna Barbara Hershey (som spelar Josh mamma Lorraine) tillbaka i temat och att hon den här gången får behålla paltorna på.

Problemet med familjesituationen i Insidious är möjligen att det förekommer antydningar om oklara svårigheter innan den första flytten (“I just want things to be different in this house”), vilka sedan är som bortblåsta när allvaret börjar. Samtidigt var det lite roligt att filmen faktiskt vågat flippa könsrollerna som vi blivit så vana vid från exempelvis klassiker som Poltergeist och att det nu är Josh som måste rädda sin son.

Jag ska inte påstå att Insidious är direkt dålig, för ett sådant omdöme har den inte förtjänat. Däremot är den alldeles för övertydlig och lite klumpig i sina försök att skrämmas. Är man snäll skulle man kunna se det som lite av en valpig charm hos två filmskapare som fortfarande känner sig för inom sitt gebit. Vad jag däremot inte kan förlåta dem för är det absoluta slutet. Fy satan, vad jag längtar efter en skräckfilm som bara kan ta slut utan att lämna dörren vidöppen för allsköns uppföljarhemsökelser.

Demonstatus:
Nu ska vi se… Det finns alltså personer som har förmågan att i anden lämna sin fysiska kropp och röra sig i ett ”plane of existence”/dimension/whatever som kallas Further. Men genom en slags övernaturlig horror vacui står allsköns varelser på kö för att överta en kropp där anden för tillfället inte är hemma. Ju längre anden är borta från den fysiska kroppen, desto större är risken att någon eller något annat ockuperar den.

I just det här fallet råkar detta vara bland annat en demon, åtminstone är det den som tycks vara den starkaste och farligaste bland de presumtiva inneboende. Vi får dock inte veta så särskilt mycket om hen förutom att hen har en liten lair fullsmockad med clowndockor (apropå det där med övertydligheter) där hen tycker om att sitta och vässa sina klor på en liten slipmaskin så gnistorna ryker. Men allvarligt, Leigh och James, getklövar?!

Vi når väl aldrig full blown besatthet men med god hjälp av de andra varelserna skulle jag säga att vår demon lyckas åstadkomma både tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse. Well done!

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Allt nog, när jag snokade runt efter demonfilmer dök Dead Silence (manus av Whannell, regi av Wan) upp på radarn. Det visade sig sedan också att Whannell skrivit ett relativt långt blogginlägg om sin upplevelse turerna kring Dead Silence. En upplevelse som verkligen inte var någon dans på rosor, Whannell liknar den snarare vid att försöka tvinga fram en ”particularly stubborn hangover shit”.

Problemet vid handen var att han och Wan blev upplockade av Universal eftersom de var Saw-killarna. Inte för att de egentligen hade en cool och häftig idé till en ny film. Whannell beskriver hur han under närmare ett års tid försökte kränga ihop en vettig historia ur några vaga mentala bilder av rader med buktalardockor, dimma och Hammer-vibbar. Ett skolexempel på ”creativity at gunpoint”.

I slutänden blev Whannell tvungen att lämna ifrån sig något han inte var nöjd med och som sedan dessutom fick sig en rejäl behandling av en Hollywoodsk script doctor som trimmade lite här och skarvade lite där så att Universal skulle bli nöjda. Så kanske jag inte ska vara allt för kritisk mot Whannell när det gäller slutresultatet?

Jo, på ett sätt kan jag nog tycka det ändå. För i blogginläggets inledning utgjuter Whannell nämligen sin frustration över branschens fixering vid regler, motiv och orsakssamband. ”… when it comes to horror, nobody – not one person in the theater – gives a shit about the rules. All they care about is seeing something disturbing and pants-wettingly frightening”.

Här håller jag inte med. Visst, allt behöver inte förklaras in i minsta detalj. Det är därför Ringu är läskigare än The Ring. Det var en av alla anledningar till att jag ruttnade på Insidious 2 (wait for it…). Men däremot blir det problematiskt när en historia hela tiden tar nya och till synes helt ogrundade vägar bara för att klara av att komma fram till slutpunkten. Eller handlar det snarare om att om filmen byggt en tillräckligt bra historia och rollfigurer så känns inte de där nya vägarna så ogrundade?

Oavsett vilket är kanske Dead Silence ett dåligt exempel i en sådan diskussion eftersom åtminstone Whannell själv så tydligt tar avstånd från det hela. Filmen ger oss Raven’s Fair, en ort på fallrepet, möjligen tack vare att den hemsöks av en förbannelse från en kvinnlig buktalare vid namn Mary Shaw som mötte döden från ett antal invånare när det begav sig.

Hit kommer Jamie Ashen, utrustad med hämndbegär över sin döda flickvän Lisa och behov av att inte själv åka dit som Lisas mördare. För Jamie vet ju att allt på något sätt hänger ihop med den läskiga buktalardockan paret fick levererad från okänd avsändare strax innan Lisas gruvliga död.

Varför ägnade jag nu så mycket utrymme åt att prata om Leigh Whannell och hans bekymmer med manusskrivande istället för att fördjupa mig i Dead Silence? Jo, för att jag under filmen paradoxalt nog ganska ofta frågade mig ”Varför händer det här?” Jag kan däremot inte avgöra om frågan beror på att jag och Whannell inte har samma uppfattning om vad som krävs av en skräckfilm eller att Dead Silence helt enkelt är en halvdan produkt.

Men om vi ska strunta i sådana värdsliga saker måste jag erkänna att jag faktiskt gillade själva utseendet på Dead Silence, en slags överdimensionerad victorianskt gotisk ton som lät ana en Lemony Snicket för vuxna. Tyvärr fylls denna värld av allt för många övertydliga diskussioner, förklarande flashbacks, CGI-tungor, skuggor bakom gardiner och i speglar samt långa, långa, långa uppbyggnader som alla slutar i en högst väntad hoppa-till-effekt.

Demonstatus:
Tja, här var det ju inte en demon så långt ögat når. #epicfail. Varför filmen överhuvudtaget kommer upp när man letar efter filmer som handlar om demoner och besatthet är närmast obegripligt eftersom Mary Shaws ande inte kan besätta människor.

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Nå, det fanns ju ingen anledning att hoppa över en omtitt på Constantine för det. Något står inte rätt till i Los Angeles och då är John Constantine (sug gärna på initialerna J.C. en stund…) ändå rätt härdad när det kommer till konstigheter. Uppdraget som en slags ockult privatdetektiv inbegriper i vanliga fall att fördriva halvdemoner till helvetet men nu börjar tvättäkta demoner att dyka upp lite var stans i den mänskliga världen.

Detta är ett direkt brott mot de regler som sattes upp i tidernas begynnelse när Gud och Lucifer slog vad om mänsklighetens själar. Olika former av förslag, påtryckningar och hjälpsamma knuffar i ”rätt” riktning är helt ok men människans fria vilja måste ändå få råda. Vilket blir lite svårt när man är besatt eller hotad till livet av en livs levande larvdemon. Något är på gång som kommer att stjälpa den känsliga balans som rått ända sedan vadslagningen. Kan det eventuellt hänga ihop med att spjutet som stacks i Jesu sida på korset är återfunnet och på väg till Änglarnas stad?

Constantine vilar som synes tungt på historierna om fallna änglar och hur de ska ha skapat halvblod eller nefilim när de avlade barn med mänskliga kvinnor. Filmens historia har också plockat in Gabriel och Balthazar som några slags lagledare för den goda, respektive onda, sidan. Det är väl inte helt klart om det innebär att de också är halvblod eftersom riktiga änglar och demoner som sagt egentligen inte ska kunna befinna sig i samma dimension eller plan som människorna.

Strunt samma, det viktiga är framförallt den katolska övertygelsen att det här med Gud, Lucifer, änglar, demoner, himmel och helvete är reella företeelser som i större eller mindre utsträckning påverkar människorna. Föga förvånande blir därmed också det katolska förlåtelseperspektivet av stor betydelse då det visar sig vara John Constantines främsta drivkraft.

Har filmen Constantines främsta drivkraft varit att skapa ett universum som är 100 procent troget de katolska trossatserna? Tveksamt. Kanske handlar det inte ens om att skapa en film som håller för någon närmare granskning. Snarare läggs betoningen på det visuella; kameraarbete, CGI, design, ljussättning (regissören Francis Lawrence står bakom de sista Hunger Games-filmerna som i alla fall också var ruggigt snygga). Plus en coolt kedjerökande och långrocksbeklädd Keanu Reeves i rollen som John Constantine.

Det som förutom designen fortfarande funkar bra är också den fullkomligt inspirerade rollbesättningen av Tilda Swinton som Gabriel och Peter Stormare som Lucifer. Att Gabriel sedan rent historiemässigt sätter foten rakt i den välbekanta robot-AI-fällan spelar mindre roll.

Däremot har filmens CGI-effekter börjat se rätt ålderstigna ut, både de som gäller miljöer och de som gäller monster. Tydligen ska filmens vision av helvetet påminna om gamla femtiotalsklipp som visar tryckvågen från en kärnvapenexplosion men tyvärr blir det hela bara lite för likt Peter Jacksons Mordor.

Men jag måste erkänna att jag, på samma sätt som när jag såg filmen första gången, fortfarande blir tjusad av en värld full (ok, överlastad) med religiösa symboler, kristen mytologi, änglar och demoner. Keanu Reeves repriserar i princip sin Matrix-Neo med en liten extra hint av cynicism men han gör ju den rollen rätt bra. Jag väljer att inte granska historien allt för nära i sömmarna utan nöjer mig med att finna ett barnsligt stort nöje i flugmoln och Amityville Screech Beetles.

Demonstatus:
Se ovan… Constantine är helt enkelt fullskiten med riktiga demoner. Vars främsta syfte är att besätta människor. Tvångsföreställningarna tycks däremot vara halvblodens gebit.

En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Planen är att övernatta på gården för att sedan fortsätta till Mexico och dela på det sköna, sköna guldet de roffat åt sig. Det blir dock en mer ansträngande natt än de har förväntat sig, alldeles oavsett det faktum att opportunisterna Clyde och Joseph snart kommer på att det ju blir jättemycket mer guld om man delar det på två istället för fyra. För självklart kan ju inte kvinnan Annabelle och den svarte Todd förvänta sig att kunna få en del av den gyllene kakan?

Ännu ett konkret tips från en bloggkollega, den här gången Fiffi. När hon nämnde Dead Birds vaknade ett vagt minne i bakhuvudet att det var en rulle som till och med fått en hedrande plats på en av Fiffis topplistor. Tänka sig att det skulle vara en demonfilm också?! Ibland har man tur…

I likhet med en av förra årets zombieöverraskningar, Exit Humanity, förlägger manusförfattare Simon Barrett handlingen till det amerikanska inbördeskriget som jag gissar främst ska göra vårt lilla gäng ännu mer isolerat och utsatt. Inget sjukhus i närheten för skottskadade Sam. Inga telefoner att använda när shit goes down.

Plus ett överraskande blodigt inledande bankrån samt en uppsättning avgjort döda desertörer. Just de två elementen tycker jag att filmen utnyttjar på ett smart sätt eftersom de ger en aning om vad som komma skall men samtidigt fungerar som kontraster eftersom fasan som väntar dem på gården knappast är lika påtaglig som en kniv i halsen eller ett skott i skallen.

Debuterande regissören Alex Turner är också imponerande ekonomisk med sina hoppa till-effekter. Men så gjordes också Dead Birds innan James Wan kom som en alfasjöelefanthanne och satte igång att vräka sig över allt vad skräckfilm heter. Inte så att jag skulle våga mig på att kalla Dead Birds för en slowburner, däremot får historien och dess rollfigurer en chans att andas mellan läskigheterna. Vilka i sin tur för mina ögon utgörs av en välavvägd blandning mellan fysiska effekter och CGI-dito. De där majsfältsvarelserna är fosterskära, nakna, flådda och ser obehagligt…fuktiga ut. När det blev så pass mycket snack om klassiska effekter i The Void kan jag nog tycka att även Dead Birds borde kunna vara värd ett omnämnande.

Ska vi till slut också vända blicken mot en högst respektabel rollista? Som ledaren William ser vi ingen mindre än E.T:s kompis Henry Thomas och i övrigt hittar vi Patrick Fugit (som kör en slags Alex DeLarge-vajb i plommonstop och vit skjorta), Michael Shannon, Isaiah Washington samt allas vår favoritsunkskäggsnubbe: Mark Boone Junior. Den enda jag inte kände till i förväg var Nicki Aycox som spelar Annabelle. Men hon gör både en bra prestation och ser inte det minsta malplacerad ut i 1860-talssammanhanget, så inga klagomål där.

Klart att Fiffi inte skulle tipsa om en dålig film. Klart jag vill föra tipset vidare. Hear ye, hear ye: Se Dead Birds och prata om den. Det är den värd!

Demonstatus:
Mycket är outtalat men det räcker i och för sig gott med antydningar om öppnandet av en portal och demonbarn. Här har vi ingen särskilt utvald individuell demon, utan snarare de där horderna som likt black friday-massor bara står och stampar på tröskeln till verkligheten. De tycks också kunna ta flera olika former.

Dead Birds demoner verkar ha förmåga till både besatthet och tvångsföreställningar i form av mardrömmar, vilka behändigt nog också kan tjäna som en slags visioner.

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Alltnog, Army Of Darkness tycks vara filmen som skulle ha kunnat bli Evil Dead II om Raimi fått loss tillräckligt med kosing. Nu fick han (och vi) vänta ytterligare ett par år. Vi som nyss sett Evil Dead II minns ju att Ash sköt ihjäl en flygande deadite (demonbesatt på Evil Dead-språket) och därefter blev hyllad av så många statister i rustning som Raimi hade råd med 1987.

Men nu är det nya och härliga tider! Kanske inte så härliga för Ash eftersom manuset högaktningsfullt struntar i hans tidigare hjältestatus och istället gjort honom till en kedjeförsedd slav. I ”medeltiden” kämpar Kung Arthur (!) mot Henry the Red och Ash misstänks tillhöra upprorsmakarens män. Det krävs ytterligare nedmejning av deadites och exempel på kraften i Ash ”boomstick” (”The twelve-gauge double-barreled Remington. S-Mart’s top of the line. You can find this in the sporting goods department. [—] Shop smart. Shop S-Mart”) innan han får den respekt han anser sig förtjäna.

Prio ett är nu att ta sig tillbaka till nutiden men det finns en hake med den planen – kunskapen finns endast i Necronomicon-boken, vilken i sin tur finns på en hemsökt kyrkogård. Av oklar anledning kan ingen annan än Ash hämta den och det är absolut nödvändigt att han samtidigt yttrar orden ”Klaatu Barada Nikto” (blinkning till sci-fi-klassikern The Day the Earth Stood Still). Gissa vad som händer? Snart är Arthurs slott belägrat av en armé av döingar, anförda av den långsamt sönderfallande Bad Ash.

Army of Darkness är ännu ett steg bort från den splatterskräck som var den ursprungliga Evil Dead-filmen. Nu är vi inte ens i kläggig skräckkomedi utan närmast renodlad fantasyaction. En slags Willow för vuxna om man så vill. Fast kanske inte så vuxen ändå…

När vi får stifta närmare bekantskap med Mr. Ash Williams visar det sig nämligen att vår hjälte är ett arrogant, självbelåtet rövhål som inte drar sig för att hunsa både folk och fä när han känner att han ligger på topp. Men återigen uppvisar Bruce Campbell den där lättheten i sin leverans som gör att hans skitstövel ju blir ganska underhållande. Hans överdrivna stumfilmshjältegrabbande av Sheilas korsettförsedda midja (”Gimme some sugar, baby”) är på sitt sätt och i sammanhanget betydligt mer trovärdigt än hans sammetsögda pianoklinkande i Evil Dead II.

När saker och ting börjar risa ihop visar det sig att han dessutom inte är oäven med svärd och spjut, mekaniker, kemist samt tillräckligt mycket av skräckfilmsnörd för att ha Fangoria i bakluckan. Men fortfarande ursäktar filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning även sådana överdrifter. Stämningen är till och med tillräckligt frejdig för skapa en fortsatt charm kring större delen av effekterna som väl borde ha sett ålderstigna ut redan 1992? Raimi fortsatte till viss del på Harryhausen-spåret, särskilt när det gäller skelettarméen, men vi får också generöst med demonmasker plus riktigt dåliga visuella fotoeffekter när Ash ska slåss mot ett antal mini-me’s. Själv har jag emellertid de rosenskimrande nostalgiglasögonen kirurgiskt fastmonterade på näsroten och kan bara tycka att det hela är både charmigt och kul. Till och med när det är helt uppenbart att ”skelettet” är a-guy-in-a-suit eller en docka som man spänt fast i hästsadeln.

De där glasögonen gör också att jag är oförmögen att avgöra hur en nutida och obekant tittare skulle reagera på filmen. Går det att se förbi det jönsiga, det larviga, det knasiga, det ostiga (“I may be bad… but I feel gooood”), och uppleva filmens hejdlöst underhållande själ? Only one way to find out!

Demonstatus:
Kanske lika bra att kasta alla illusioner om någon slags genomtänkt demonmytologi överbord vid det här laget? Det talas om ”evil” och ”demonic resurrection” men i realiteten utnyttjar Raimis manus alla former av odöda och monster som tänkas kan för att göra en kul film. De uppenbara tecknen på demonnärvaro är hemsökelserna i kvarnen och så förstås besattheten hos alla deadites.

P.S. Det kan vara värt att notera att det finns två olika slut till Army of Darkness. Ett downer-slut som Raimi och Campbell gillade. Ett upbeat-slut som bolaget gillade. Gissa vilket som är bäst? D.S.

P.P.S. Jag har för flera år sedan hyllat Joseph LoDucas underbara score till filmen här, en lyssning är att rekommendera! Trots att LoDuca funnits med Raimi ända sedan The Evil Dead tycks de faktiskt inte vara kompisar sedan barnsben eller gett varandra rat tails i omklädningsrummet i high school. D.S.

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.

Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.

Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.

Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!

Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.

Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.

Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.

Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.

The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.

Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.

Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg