Demonic (2015)

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

John är nämligen hela anledningen till att resan blir av överhuvudtaget. Hans mamma växte upp i närheten av det ökända huset där det skedde ett antal brutala ritualmord på 80-talet. Nu har John börjat drömma mardrömmar om sin mamma i huset och Michelle, entusiastiskt uppbackad av spökjägarna, menar att det bästa sättet att ta itu med hemskheterna är att åka dit. Givetvis enbart av omtanke om sin pojkväns mentala hälsa.

Vad som däremot inte blir särskilt välgörande för Johns mentala hälsa är de efterföljande förhören från både polis och psykolog om ett antal våldsamt yxmördade spökjägare. De goda nyheterna är att Michelle inte finns bland de döda. De dåliga nyheterna är att även Bryan saknas och John vill helst inte tänka på vad den galningen kan ha hittat på.

Ännu ett demontips från bloggkollegan Filmitch. Demonic alltså. Knappt 20 spänn och en hyrstreamingsajt senare var det bara att köra igång. Extra spännande förstås eftersom jag inte visste ett skvatt om vare sig filmen, skådisarna eller regissör och manusförfattare Will Canon. En som däremot uppmärksammat denne Canon är James Wan (som tycks ha svårt att släppa spök- och demonfilmsgenren även om han själv gått vidare till bigger ’n better things som Furious 7 och DC Comics kommande Aquaman), vilken ställt upp som producent.

Med tanke på vad jag tröskat igenom under det här temat måste jag ändå säga att Canon med Demonic presterat en riktig smaklig liten munsbit. Särskilt eftersom han har valt att från gång till annan köra med found footage-greppet, något som ju knappast behöver vara en kvalitetsgarant. Här varieras dock kameraarbetet på ett sätt som håller intresset vid liv – filmen hoppar mellan nutid och dåtid genom spökjägarnas egen kamera, polisens försök att i efterhand rekonstruera det (givetvis) korrupta filmmaterialet samt en ”vanlig” tredjepersonskamera.

Ingen av skådisarna är direkt remarkabel men alla gör vad de ska för att filmen ska funka. Största lasset dras av Dustin Milligan som John eftersom han från gång till annan måste agera närmast på egen hand i förhörsscenerna. Där har han dock gott understöd från stabila Maria Bellos psykolog. I övrigt hakade jag mest upp mig på att både Scott Mechlowicz som spelar Bryan och Alex Goode som spelar Sam är läskigt lika den (något) mer kände Jay Baruchel.

Vad som däremot inte blir så läskigt är filmen i sig. Skakigt found footage (inklusive night vision-kamera. But of course…) gör förstås sitt till för att skapa en viss osäkerhetskänsla men på det hela taget har vi de bekanta dörrsmällarna och hoppa till-effekterna från hastigt uppdykande gestalter som bara syns genom kameran. Plus en tjechovsk gatlykta.

Trots det tycker jag att Demonic kommer ganska långt på att begränsa sin historia till 83 tajta minutrar samt fram-och-tillbaka-berättandet. Visst tar filmen en del genvägar berättelsemässigt men på det hela taget använder den sina tillgångar smart. Upplösningens eskalering lyckas absolut skapa en viss spänning och ta mej tusan om vi inte till och med får en liten vändning på slutet som i likhet med skrämseleffekterna inte är extraordinärt innovativ men som absolut tjänar sitt syfte.

Slutsatsen för dagen blir alltså: lita på filmtips från Filmitch. Och sluta förihelvete försöka ”kommunicera” med den andra sidan.

Demonstatus:
Demonic skapar sig en helt egen liten mytologi och det är ju inget fel i det. Filmens namnlösa demon ser en chans att smita från huset som blivit ett slags fängelse genom ritulen ”the left hand path”. Utifrån kameramaterialet och Johns mardrömmar om sin mamma är det här en relativt stark typ som klarar av såväl besatthet som tvångsföreställningar och hemsökelser.

Demonic blandar dessutom in lite fågelsymbolik med det på svenska olyckligtvis föga skräckinjagande namngivna släktet “båtstjärtar”.

***

Idag har Fiffi rest till fjärran land och Filmitch är — surprise, surprise — hemlighetsfull.