You are currently browsing the tag archive for the ‘James Wan’ tag.

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Demonernas förmåga till hemsökelse och besatthet gör att hotet från dem framförallt ligger i själva invasionen av antingen hemmet eller den egna kroppen eller både och. Det här gör dem förstås till utmärkta verktyg för att utforska både taskiga familjerelationer (The Amityville Horror) samt gränslandet mellan vett och vanvett (The Entity). Katolska kyrkan har ju självt i sin exorcismritual å det starkaste varnat för hur lätt det är att blanda ihop psykisk eller somatisk sjukdom med “äkta” besatthet. Jag skulle dock vilja påstå att tendensen att låta demoninfestering bli en slags artikulering som något helt annat och mer vardagligt var vanligare under 70- och 80-talen än i de allra senaste filmerna som ingått i temat.

Med start i Insidious tycker jag nämligen att det börjar bli knivigt att skilja på spöken eller poltergeists och demoner – de har oftast samma krafter och verkar genom både hemsökelser och besatthet. Därmed försvinner också lite av poängen med den klassiska exorcismen. Spöken är ju ingen idé att exorcera genom åkallande av Guds namn. I de fallen tjänar man däremot på att gräva sig bakåt i historien och försöka komma underfund med vad som driver monstret (som i The Conjuring). En slags motsvarighet till 70-talsinställningen om att brottslingar alltid är ett resultat av det omgivande samhället skulle man nästan kunna säga. Och med det i bakhuvudet kanske vi måste förlägga början på det fenomenet redan i Dead Birds som ju kom sex år före Insidious?

Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner – alltid ett idiotiskt drag (Paranormal Activity, Insidious 3, Demonic). När ska det sjunka in att Ouijabräden och liknande attiraljer enbart är av ondo?!

En handfull filmer beskriver en situation där besatthet eller hemsökelse kommer helt utan egen förskyllan, där kanske The Exorcist är det mest klassiska exemplet tillsammans med The Entity. Undantar vi besatthet från kriterierna skulle jag också vilja slänga upp Night of the Demon på bordet även om det finns ett tydligt hämndmotiv i det fallet.

Men i de allra flesta andra fall handlar det om att monstret i fråga antingen blir åkallat fullt medvetet (The Possession of Michael King) eller att den besatte kommer i kontakt med ett hemsökt föremål (Annabelle) alternativt hemsökt plats eller hus (Last Shift, The Amityville Horror). Mer orgipbara hemsökelsekanaler har vi också stött på, så väl bilder (Sinister) som text (Deliver Us From Evil).

James Wan och Blumhouse Productions fick ett oproportionerligt stort utrymme kan jag tycka och det är kanske symptomatiskt att de riktiga höjdarna kom från mer oväntade (Let Us Prey) eller historiskt pålitliga (The Evil Dead) håll. Det var också roligt att jag fick möjlighet att stifta bekantskap med ett par rätt trevliga found footage (The Last Exorcism, The Possession of Michael King, Demonic) eftersom det temat bombade så kapitalt anno 2014.

Men som vanligt resulterar även årets tema i ett förfärande lågt medelbetyg (2,5) och då har jag ändå återintroducerat tidigare favoriter som The Exorcist och Sinister. Om de inte varit med och höjt medelbetyget vill jag inte tänka på var vi hade hamnat. So take it from me kids, undvik för allt i världen bottennapp som Insidious 2, Deliver Us From Evil och Sinister 2.

Då är det väl roligare att titta på någon slags topplista? Följande filmer i temat eller tidigare demonfilmer har fått en fyra i betyg, det vill säga klart sevärda!

The Exorcist (1973)
Army of Darkness (1992)
Sinister (2012)
Let US Prey (2014)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007)

Till nästa år tänkte jag vara ute i god tid och har därför redan bestämt tema. Dock inte djävulsfilmer som kanske skulle vara den självklara kompanjonen till demonerna. Istället italiensk skräck. Jamen ni vet, Argento, Bava, Fulci och grabbarna. So give it to me – vad får jag bara inte missa i den vägen?

Annonser

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Bring on the 70’s! London calling to the faraway towns! Ensamstående mamman Peggy Hodgson gör sitt yttersta för att klara en vardag full med rektorssamtal om rökande döttrar och vattenfyllda tvättstugor i familjens minst sagt nedgångna council housing, beläget i norra London. De fyra barnens pappa är puts väck, så också det underhåll han egentligen skulle betala.

Men det är något annat knepigt med familjens hus, alldeles bortsett från att det befinner sig i ett akut upprustningsbehov. Elvaåriga Janet börjar gå i sömnen och höra någon som beordrar familjen att packa sig iväg. TV:n vill absolut inte samarbeta med fjärrkontrollen och när möbler börjar flytta på sig av sig själva har Peggy fått nog.

Hon ringer polisen, som förvisso inte hittar någon skojande inkräktare men som däremot både ser en stol röra sig som på egen hand och inte har något emot att vittna om händelsen inför TV-kameror. Journalister så väl som parapsykologiska forskare engagerar sig i familjens uppstudsiga hus och så småningom får även den katolska kyrkan upp ögonen för vad som pågår. Men kyrkan har ju ett visst rykte att försvara och ber därför bekantingarna Ed och Lorraine Warren att kolla läget innan man eventuellt kastar sig över fallet i fullt exorcism-mode.

The Conjuring 2 blev min sjätte James Wan-spök-film på kort tid och jag tvingas inse att de nog inte bör ses med tätare mellanrum än ett eller ett par år. För vid det här laget börjar jag tycka mig känna igen ett antal element som gör att filmen mister en hel del av sin mystik.

Ginormous hus? Check. Nattmörka hus? Check. Stökiga källar- eller vindsutrymmen? Check. Fladdrande ficklampor? Check. En längre eller kortare uppbyggnad som slutar i en skrämsel-effekt? Check. Stort fokus på hoppa-till- och skrämsel-effekter på bekostnad av bakgrundshistorien? Check. Ålderdomliga leksaker och/eller barnkultur? Check. En blek kvinnogestalt i heltäckande klädedräkt/klänning? Check.

Däremot banade The Conjuring 2 till viss del nya vägar vad gäller själva historien. I alla fall om man ska jämföra med originalet som ju också byggde på ett ”äkta” Warren-fall. Jag upplever i alla fall att fokus i något högre utsträckning ligger på demonolog-paret. Särskilt som Lorraine vid en inledande seans i ett för temat välbekant hus (självklart var Warrens inblandade i Amityville!) ser något som är så fasansväckande att hon för en period lyckas övertala Ed att de inte längre ska beblanda sig med andevärlden. En föraning som förstås får bäring för London-fallet. Det här innebär dessutom att den narrativa uppdelningen mellan den utsatta familjen och Warrens blir något mindre distraherande.

En annan skillnad i förhållande till originalet är att det i London-fallet fanns anklagelser om att det hela skulle vara ett rent påhitt från barnens sida. Ed och Lorraine får själva uttala en del av de skeptiska invändningarna. Men filmens framställning lämnar inte någon som helst tveksamhet om att det vi ser verkligen händer. Och eftersom Warrens är våra hjältar slutar det hela givetvis i bedyranden om hur viktigt det är att hjälpa en behövande familj genom att uppriktigt tro på deras berättelse även om det ser ut att finnas bevis som pekar på att den är uppdiktad.

Jag inbillar mig dessutom The Conjuring 2 gör en medveten återkoppling till det dysfunktionella familjeperspektivet i The Amityville Horror. På plats i London är det nämligen främst Janet, vilken saknar sig frånvarande pappa något hemskt, och lille Billy, som blir mobbad för sin stamning, som verkar vara mest mottagliga för husets negativa inflytande.

The Conjuring var habil som skräckfilm betraktat men här fallerar The Conjuring 2 genom att bjuda på allt för många munsbitar som redan passerat gommen allt för många gånger. Jag tycker dessutom att man fortfarande allvarligt kan ifrågasätta om Hollywood ska stå som nära nog en garant av sanningshalten i Warrens demonolog-karriär.

Demonstatus:
Nu känns det i och för sig lite taskigt att klaga när The Conjuring 2 faktiskt ändå bjussar på en hel demon. Namngiven icke desto mindre. Lorraine lyckas lista ut att den de har emot sig den här gången är en grabb vid namn Valak, som bland annat förekommer i grimoiren Lesser Key of Solomon. Där karakteriseras han dock knappast som en hålögd nunna eller som Lorraine kallar honom, ”marquis of snakes”. Enligt Wikipedia tar han snarare formen av en ”angelically winged boy riding a two-headed dragon”.

Riktigt kraftfull är han också, med förmåga att besätta Janet, ge Lorraine mardrömmar eller några slags visioner, flytta på möblemang och dessutom kontrollera de dödas andar (eller åtminstone en sådan ande). Är det han som dessutom ligger bakom tvättstugeläckan kanske vi även bör räkna in förtryck i hans förmågor.

Idag har Fiffi rest ända till Australien. Vart Filmitch tagit vägen får ni klicka er fram till.

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Och det ska erkännas, redan där lyckas Insidious 3 överraska mig eftersom den exceptionellt trötta Insidious 2 peggade upp en jäkla badboll till uppföljarpotential, omöjlig att missa vare sig för oss i publiken eller för produktionsbolaget.

Men det blev eventuellt ett aningens annat ljud i skällan när Leigh Whannell skulle regissera sitt eget manus. Han tar oss tillbaka till ”a few years” innan det som hände familjen Lambert. Här möter vi istället den nyligen moderlösa Quinn Brenner som är övertygad om att hon känner sin mammas närvaro. Quinn har försökt nå fram till den här närvaron, pratat med den. Vad Quinn skulle behövt är den där Scrubs-tenoren som vid lämpliga tillfällen dyker upp och klämmer i med ett enda ord: Mistaaaaaaaake!

Men nu har Quinn bara en uttröttad fader på plats som förgäves försöker hålla ihop en sönderslagen familj samtidigt som han utför något slags arbete som kräver en overall (jag har svårt att bestämma mig för om det är smart eller slött av filmen att inte vara särskilt specifik om pappas jobb). Mediet Elise som Quinn söker upp är heller inte till mycken nytta Dels sörjer hon en död make, dels är hon numera rädd för att kontakta andevärlden eftersom Josh Lamberts parasit numera tycks förfölja även henne med budskapet ”Kill you. Kill you. Kill you.”

Det enda råd som Elise kan ge Quinn (”Do not try to contact your mother!”) struntar tonåringen högaktningsfullt i because that’s what teenagers do. Särskilt om de uttråkade ligger för ankar i sängen på grund av två brutna ben efter en svår bilolycka. Snart inser till och med Quinn att närvaron som vill kommunicera med henne inte bara har barmen fylld av moderskärlek.

Under en period fortsätter faktiskt Insidious 3 att överraska. I alla fall genom greppet att göra Quinn mer eller mindre paralyserad tack vare de två gipsade spirorna, vilket höjer spänningsnivån för min del (men som jag undrar om de inte snattade från Jessabelle). Även en del av de eskalerande skräckscenerna som Lin Shayes Elise medverkar i är, med Insidious 2 i färskt minne, oväntat bra (VSB: de kladdiga fotspåren som fortsätter upp på väggen).

Men efter cirkus en timme börjar jag mest sitta och vänta på finalen som jag ju förstår ska komma. Insidious 3 kan alltså inte upprätthålla den spänning som filmen eventuellt har lyckats bygga upp. Till viss del kan det bero på att Leigh Whannell uppenbarligen blev så fantastiskt förtjust i sitt och Angus Sampsons parapsykologiska odd couple Specs och Tucker att de är tillbaka tredje gången gillt och återigen får vi därmed också en kort sekvens med found footage.

The Further har utvecklats till att innehålla en mörk och en ljus sida men jag vet inte om det ger så värst mycket, vare sig till just den här historien eller filmserien som helhet. Bortsett från att öppna upp för ett supersmörigt slut som i och för sig också var en sådan där övertydligt uppeggad badboll redan i filmens inledning.

Insidious 3 var väl en helt ok popcorn-skräckis. En sådan där som ska ge lite chills and thrills men knappast är gjord för att lämna några djupare fåror i tittarens psyke.

Demonstatus:
Lite oklart skulle jag vilja säga. Elise kallar närvaron vid ett par tillfällen för demon men också ”spirit”. Är det en demon skulle jag vilja påstå att den är klart obehagligare än gamle fire face från original-Insidious. Vi får heller inte någon övertydlig förklaring till vem närvaron är eller varför hen gör som hen gör (till skillnad från exempelvis Insidious 2). Men besätta levande kroppar både kan och vill den. Plus lite hemsökelse när så krävs.

Förutom fredagsfemmorna har Fiffi tittat på lite creepypasta-inspirerad skräck medan Filmitch sannolikt sett något helt annat.

 

 

 

When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.

John är nämligen hela anledningen till att resan blir av överhuvudtaget. Hans mamma växte upp i närheten av det ökända huset där det skedde ett antal brutala ritualmord på 80-talet. Nu har John börjat drömma mardrömmar om sin mamma i huset och Michelle, entusiastiskt uppbackad av spökjägarna, menar att det bästa sättet att ta itu med hemskheterna är att åka dit. Givetvis enbart av omtanke om sin pojkväns mentala hälsa.

Vad som däremot inte blir särskilt välgörande för Johns mentala hälsa är de efterföljande förhören från både polis och psykolog om ett antal våldsamt yxmördade spökjägare. De goda nyheterna är att Michelle inte finns bland de döda. De dåliga nyheterna är att även Bryan saknas och John vill helst inte tänka på vad den galningen kan ha hittat på.

Ännu ett demontips från bloggkollegan Filmitch. Demonic alltså. Knappt 20 spänn och en hyrstreamingsajt senare var det bara att köra igång. Extra spännande förstås eftersom jag inte visste ett skvatt om vare sig filmen, skådisarna eller regissör och manusförfattare Will Canon. En som däremot uppmärksammat denne Canon är James Wan (som tycks ha svårt att släppa spök- och demonfilmsgenren även om han själv gått vidare till bigger ’n better things som Furious 7 och DC Comics kommande Aquaman), vilken ställt upp som producent.

Med tanke på vad jag tröskat igenom under det här temat måste jag ändå säga att Canon med Demonic presterat en riktig smaklig liten munsbit. Särskilt eftersom han har valt att från gång till annan köra med found footage-greppet, något som ju knappast behöver vara en kvalitetsgarant. Här varieras dock kameraarbetet på ett sätt som håller intresset vid liv – filmen hoppar mellan nutid och dåtid genom spökjägarnas egen kamera, polisens försök att i efterhand rekonstruera det (givetvis) korrupta filmmaterialet samt en ”vanlig” tredjepersonskamera.

Ingen av skådisarna är direkt remarkabel men alla gör vad de ska för att filmen ska funka. Största lasset dras av Dustin Milligan som John eftersom han från gång till annan måste agera närmast på egen hand i förhörsscenerna. Där har han dock gott understöd från stabila Maria Bellos psykolog. I övrigt hakade jag mest upp mig på att både Scott Mechlowicz som spelar Bryan och Alex Goode som spelar Sam är läskigt lika den (något) mer kände Jay Baruchel.

Vad som däremot inte blir så läskigt är filmen i sig. Skakigt found footage (inklusive night vision-kamera. But of course…) gör förstås sitt till för att skapa en viss osäkerhetskänsla men på det hela taget har vi de bekanta dörrsmällarna och hoppa till-effekterna från hastigt uppdykande gestalter som bara syns genom kameran. Plus en tjechovsk gatlykta.

Trots det tycker jag att Demonic kommer ganska långt på att begränsa sin historia till 83 tajta minutrar samt fram-och-tillbaka-berättandet. Visst tar filmen en del genvägar berättelsemässigt men på det hela taget använder den sina tillgångar smart. Upplösningens eskalering lyckas absolut skapa en viss spänning och ta mej tusan om vi inte till och med får en liten vändning på slutet som i likhet med skrämseleffekterna inte är extraordinärt innovativ men som absolut tjänar sitt syfte.

Slutsatsen för dagen blir alltså: lita på filmtips från Filmitch. Och sluta förihelvete försöka ”kommunicera” med den andra sidan.

Demonstatus:
Demonic skapar sig en helt egen liten mytologi och det är ju inget fel i det. Filmens namnlösa demon ser en chans att smita från huset som blivit ett slags fängelse genom ritulen ”the left hand path”. Utifrån kameramaterialet och Johns mardrömmar om sin mamma är det här en relativt stark typ som klarar av såväl besatthet som tvångsföreställningar och hemsökelser.

Demonic blandar dessutom in lite fågelsymbolik med det på svenska olyckligtvis föga skräckinjagande namngivna släktet “båtstjärtar”.

***

Idag har Fiffi rest till fjärran land och Filmitch är — surprise, surprise — hemlighetsfull.

Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…

Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.

Läs hela inlägget här »

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Läs hela inlägget här »

En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg