You are currently browsing the tag archive for the ‘James Wan’ tag.
alt. titel: Alla helgons blodiga natt
John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.
Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.
***
alt titel: Terrified
När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.
Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.
That’s what HE said!