You are currently browsing the tag archive for the ‘James Wan’ tag.
Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.
Florence har till och med skrivit en populär bok om sina vetenskapliga undersökningar av (än så länge obevisade) övernaturliga fenomen. Med den i näven står så en dag läraren Robert Mallory på hennes tröskel. Han arbetar på internatskolan Rookford i nordvästra England där det går rykten om ett pojkspöke och nu är en av eleverna döda. Kan Florence lösa mysteriet på ett sådant sätt att skolan inte måste stänga på grund av elevbrist?
The Awakening blev en överraskande solid firre i det-nya-engelska-skräckfilms-stimmet (som inleddes i början av 00-talet med bland andra 28 Days Later och Dog Soldiers). Regissör Nick Murphy tycks främst ha jobbat med TV och bara gjort ytterligare en långfilm (som jag nu är väldigt nyfiken på, ska tilläggas). Manus till dagens film har Murphy skrivit tillsammans Stephen Volk, wealsaren som vi minns från TV-filmsmockumentären Ghostwatch.
Det jag gillar med The Awakenings historia är hur genomgående den är kopplad till det nyss utkämpade första världskriget, och det på ett förhållandevis återhållsamt vis. Manuset jobbar mer med antydningar än direkta påpekanden, vilket alltid är välkommet. Därför tar det exempelvis ett tag innan jag inser att den hostande läraren McNair inte kommer att falla ihop i spanska flunsan utan förstås dras med senapsgasskadade lungor. Nackdelen är möjligen att Murphy och Volk inte vetat när det är dags att sätta stopp och spåret med den krigsskygge vaktmästaren Edward Judd hänger inte riktigt ihop med resten av filmen.
The Awakening är även i sina spökerier relativt sparsmakad. As far as spökfilmer goes förstås, men när ribban läggs av Blumhouse och James Wan finns det rätt mycket spelrum där under. Den behärskat obehagliga stämningen får sannolikt en hel del hjälp på vägen tack vare spanske fotografen Eduard Grau vars spännande meritlista bland annat innehåller Tom Fords A Single Man.
På det hela taget är The Awakening ruggigt snygg på ett sätt som åtminstone inte jag förväntar mig av en film som låtit tala så lite om sig. Grau fixar både extrema närbilder för intimitet eller osäkerhet om vad som döljer sig i förlängningen, panoramor över bedövande vackra men ödsliga landskap (ping Hogwartsexpressen…), mörka skolsalar, glimtar av George Stubbs suggestiva ”Horse attacked by a lion” och undflyende skuggor i speglar eller fönsterglas. Att sedan hela produktionen är sådär gråtintad som allt tydligen ska vara ”nu för tiden” kan jag ta.
Inte heller rollistan behöver skämmas för sig. Dominic West är en sammanbiten Robert Mallory medan ingen mindre än veteranen Imelda Staunton spelar husfrun Maude Hill (en nickning till författaren Susan Hill, månne?). Bäst på plan är dock utan tvekan Rebecca Halls Florence, en handfast och samlad hjältinna som samtidigt (förstås) har sina privata krigstrauman.
Jag hade gärna velat säga att The Awakening nära nog är ett mästerverk och klämt i med ett betyg därefter. Riktigt sådan tur har dock inte Nick Murphy & Co. Även om föremålen används på ett vettigt sätt är det ändå lite synd att filmen inte kunna motstå frestelsen att slänga in en läskig leksak och, förstås, ett dockskåp i form av huset där det hela utspelas. Men det stora problemet är att historien i slutänden hamnar i en välbekant och dessutom rätt krystad upplösning. Logiskt sett funkar den men ibland är inte logik allt. Slutet är inte dåligt men allt som jag sett fram tills dess hade fått mig att hoppas på något mer nyskapande eller hemskare.
Trots det vill jag med varm hand rekommendera The Awakening för en titt, inte minst eftersom den så väl utnyttjar en tidsperiod och ett världskrig som är märkligt underutnyttjat i (skräck)filmssammanhang.
Halloween-kollegan Filmitch kan idag ha plockat upp en fripassagerare med många ben…
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.
Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)
When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.
Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…
Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.
När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?
På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.
That’s what HE said!