You are currently browsing the tag archive for the ‘James Wan’ tag.
alt titel: Terrified
När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.
Ett städat villaområde. Barnen leker på gatorna och grannarna känner varandra på förnamnsbasis. Men något är på gång hemma hos Walter. Han börjar se trött och sliten ut och hävdar (föga övertygande) att han håller på att renovera när grannen Juan klagar på ljudnivån på andra sidan väggen.
Men snart får Juan annat att tänka på. Frun Clara dör en blodig och våldsam död och maken sitter i häktet, alternativt på mentalsjukhus, anklagad för hennes mord. Men han får då besök av tre parapsykologer som tror på hans fantastiska berättelse och som nu ber om hans tillstånd att undersöka huset. Alla andra grannar har redan gett sin tillåtelse och det är alltså dags att go all Besökarna–Poltergeist–The Entity-in i kvarteret med mystiska apparater och nattliga vakor.
Hoppas man få se något genuint överraskande och nyskapande när det kommer till skräckeffekter är Aterrados inte rätta filmen. Regissör och manusförfattare Demián Rugna öser på med hoppa till-effekter galore och det där i-fokus-ur-fokus-över-axel-greppet som jag trodde att James Wan vid det här laget patenterat för sitt och Blumhouse Productions räkning. Det finns också andra element i Aterrados som gör att jag undrar om inte Rugna är ett fan av den tre år yngre David F. Sandberg. Samtidigt kommer den argentinska filmen undan med de vana greppen på ett annat sätt än Wan-variationerna eftersom den känns mindre högblankt CGI-polerad.
Och på en rent visceral nivå är det klart att tillräckligt välgjorda och välplacerade hoppa till-effekter funkar, särskilt som Rugna lyckas bygga en rätt schysst obehagsstämning i det egentligen helt normala kvarteret. Trots att jag i andra filmer kan störa mig oerhört på att folk bara går omkring och är Rädda utan någon egentligen synbarlig anledning blir det skrämmande i Aterrados. Kanske beror det på att skådespelarna alla gör bra prestationer, kanske beror det på att deras rollfigurer beter sig någorlunda sannolikt i den fullkomligt osannolika situationen. Jag gillar till exempel att Aterrados inte spiller en massa tid på att försöka övertyga tjockskalliga poliser eller politiker eller vad det nu än månde vara för betongsuggor som måste hanteras om rimligheten i det som händer. Här får parapsykologerna ganska omgående rycka in och göra det de är bäst på. No fuss, no muss.
Däremot skulle jag vilja hävda att så bra Rugna nu än är på att skapa atmosfär och hyfsade rollfigurer, har han inte mycket att komma med när det gäller manussammanhang. Särskilt när vi går mot filmens och nattens crescendo måste jag aktivt tänka på att inte tänka på (var ni med där?) hur det hela hänger ihop. För det gör det inte, inte på en jäkla fläck, och det känns uppenbart att Rugna fläskat på med all things scary och sedan inte ansträngt sig överhövan för att skapa någon slags logik dem emellan.
Hade jag sett Aterrados under andra omständigheter (nu fanns så väl sällskap som ett upplyst rum och en TV på bekvämt avstånd) är jag övertygad om att jag hade blivit betydligt skrajare. I det här fallet räckte filmen dock till för att jag från gång till annan fick lova att bekämpa impulsen att titta bort eller hålla händerna för ansiktet i ett futilt försök att avvärja hemskheterna (trots att det är lika verkningslöst som att försöka gömma sig under en filt (ni som har sett filmen fattar)).
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.
Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.
Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)
When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.
That’s what HE said!