You are currently browsing the tag archive for the ‘Demon’ tag.

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Visst, nog är det framförallt hustrun Renai som sett märkliga gestalter och hört mystiska röster i dottern Calis babymonitor (ärligt, jag skulle aldrig vilja ha en sådan mackapär, för tänk om man verkligen hör något sådant i den?!). Men hur var det nu med det där tjuvlarmet som drog igång och den vidöppna ytterdörren? För att inte tala om det faktum att sonen Dalton legat i en för läkarvetenskapen oförklarlig koma under tre månader.

Nej, punkten för voice of reason är för länge sedan passerad och innerst inne är nog Josh medveten om det också. Dags alltså för parapsykologerna/demonologerna/whatever Elise, Tucker och Specs att göra entré med en uppsjö av apparater. Vi som har sett lite övernaturlig skräckfilm vet förstås vid det här laget att den enda som betyder något är Elises mentala förmågor.

Jag kan förstå att James Wan blev lite less på att uteslutande förknippas med Saw-seriens tortyrporr. Ligger kanske inte en massa regissörsjobb och skräpar i just den genren… Så tillsammans med manusförfattarkompisen Leigh Whannell totade de ihop Insidious, en film som har mer gemensamt med Poltergeist och Paranormal Activity än Saw och Hostel. Krypande läskigheter och undflyende skuggor snarare än skrikande skräck och full frontal-förskärare.

Jag vet inte jag, av någon anledning hade jag fått intrycket av att Insidious skulle vara otäckaste filmen ever. Kanske den var det 2010? Nu, efter att dessutom ha hunnit klämma ett antal rullar just för detta tema, kan jag se att den innehåller fröet till något som skulle komma att bli en mer subtil blomma i The Conjuring.

Det känns som om Leigh Whannell velat klämma in allt för mycket i sin historia, hela grejen med astralprojektion blir krystad och det vräks på med alldeles för många olika skuggor (kvinnan i slöja, lillkillen i keps, mannen i långrock, det röda ansiktet, flickan med geväret). På samma sätt blir Joseph Bisharas speciella score alldeles för påträngande med sina vrålande stråkar och ett piano som kompositören av allt att döma metodiskt slår sönder i småsmulor.

Däremot har jag inga problem att förstå varför Wan fortsatt att jobba med Patrick Wilson. Både han och Rose Byrne känns naturliga och vanliga i sina respektive roller (även om jag inledningsvis hade svårt att släppa Neighbors-Rose, vilket blev lite schizofrent). Dessutom var det förstås roligt att välkomna Barbara Hershey (som spelar Josh mamma Lorraine) tillbaka i temat och att hon den här gången får behålla paltorna på.

Problemet med familjesituationen i Insidious är möjligen att det förekommer antydningar om oklara svårigheter innan den första flytten (“I just want things to be different in this house”), vilka sedan är som bortblåsta när allvaret börjar. Samtidigt var det lite roligt att filmen faktiskt vågat flippa könsrollerna som vi blivit så vana vid från exempelvis klassiker som Poltergeist och att det nu är Josh som måste rädda sin son.

Jag ska inte påstå att Insidious är direkt dålig, för ett sådant omdöme har den inte förtjänat. Däremot är den alldeles för övertydlig och lite klumpig i sina försök att skrämmas. Är man snäll skulle man kunna se det som lite av en valpig charm hos två filmskapare som fortfarande känner sig för inom sitt gebit. Vad jag däremot inte kan förlåta dem för är det absoluta slutet. Fy satan, vad jag längtar efter en skräckfilm som bara kan ta slut utan att lämna dörren vidöppen för allsköns uppföljarhemsökelser.

Demonstatus:
Nu ska vi se… Det finns alltså personer som har förmågan att i anden lämna sin fysiska kropp och röra sig i ett ”plane of existence”/dimension/whatever som kallas Further. Men genom en slags övernaturlig horror vacui står allsköns varelser på kö för att överta en kropp där anden för tillfället inte är hemma. Ju längre anden är borta från den fysiska kroppen, desto större är risken att någon eller något annat ockuperar den.

I just det här fallet råkar detta vara bland annat en demon, åtminstone är det den som tycks vara den starkaste och farligaste bland de presumtiva inneboende. Vi får dock inte veta så särskilt mycket om hen förutom att hen har en liten lair fullsmockad med clowndockor (apropå det där med övertydligheter) där hen tycker om att sitta och vässa sina klor på en liten slipmaskin så gnistorna ryker. Men allvarligt, Leigh och James, getklövar?!

Vi når väl aldrig full blown besatthet men med god hjälp av de andra varelserna skulle jag säga att vår demon lyckas åstadkomma både tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse. Well done!

Annonser

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Nå, det fanns ju ingen anledning att hoppa över en omtitt på Constantine för det. Något står inte rätt till i Los Angeles och då är John Constantine (sug gärna på initialerna J.C. en stund…) ändå rätt härdad när det kommer till konstigheter. Uppdraget som en slags ockult privatdetektiv inbegriper i vanliga fall att fördriva halvdemoner till helvetet men nu börjar tvättäkta demoner att dyka upp lite var stans i den mänskliga världen.

Detta är ett direkt brott mot de regler som sattes upp i tidernas begynnelse när Gud och Lucifer slog vad om mänsklighetens själar. Olika former av förslag, påtryckningar och hjälpsamma knuffar i ”rätt” riktning är helt ok men människans fria vilja måste ändå få råda. Vilket blir lite svårt när man är besatt eller hotad till livet av en livs levande larvdemon. Något är på gång som kommer att stjälpa den känsliga balans som rått ända sedan vadslagningen. Kan det eventuellt hänga ihop med att spjutet som stacks i Jesu sida på korset är återfunnet och på väg till Änglarnas stad?

Constantine vilar som synes tungt på historierna om fallna änglar och hur de ska ha skapat halvblod eller nefilim när de avlade barn med mänskliga kvinnor. Filmens historia har också plockat in Gabriel och Balthazar som några slags lagledare för den goda, respektive onda, sidan. Det är väl inte helt klart om det innebär att de också är halvblod eftersom riktiga änglar och demoner som sagt egentligen inte ska kunna befinna sig i samma dimension eller plan som människorna.

Strunt samma, det viktiga är framförallt den katolska övertygelsen att det här med Gud, Lucifer, änglar, demoner, himmel och helvete är reella företeelser som i större eller mindre utsträckning påverkar människorna. Föga förvånande blir därmed också det katolska förlåtelseperspektivet av stor betydelse då det visar sig vara John Constantines främsta drivkraft.

Har filmen Constantines främsta drivkraft varit att skapa ett universum som är 100 procent troget de katolska trossatserna? Tveksamt. Kanske handlar det inte ens om att skapa en film som håller för någon närmare granskning. Snarare läggs betoningen på det visuella; kameraarbete, CGI, design, ljussättning (regissören Francis Lawrence står bakom de sista Hunger Games-filmerna som i alla fall också var ruggigt snygga). Plus en coolt kedjerökande och långrocksbeklädd Keanu Reeves i rollen som John Constantine.

Det som förutom designen fortfarande funkar bra är också den fullkomligt inspirerade rollbesättningen av Tilda Swinton som Gabriel och Peter Stormare som Lucifer. Att Gabriel sedan rent historiemässigt sätter foten rakt i den välbekanta robot-AI-fällan spelar mindre roll.

Däremot har filmens CGI-effekter börjat se rätt ålderstigna ut, både de som gäller miljöer och de som gäller monster. Tydligen ska filmens vision av helvetet påminna om gamla femtiotalsklipp som visar tryckvågen från en kärnvapenexplosion men tyvärr blir det hela bara lite för likt Peter Jacksons Mordor.

Men jag måste erkänna att jag, på samma sätt som när jag såg filmen första gången, fortfarande blir tjusad av en värld full (ok, överlastad) med religiösa symboler, kristen mytologi, änglar och demoner. Keanu Reeves repriserar i princip sin Matrix-Neo med en liten extra hint av cynicism men han gör ju den rollen rätt bra. Jag väljer att inte granska historien allt för nära i sömmarna utan nöjer mig med att finna ett barnsligt stort nöje i flugmoln och Amityville Screech Beetles.

Demonstatus:
Se ovan… Constantine är helt enkelt fullskiten med riktiga demoner. Vars främsta syfte är att besätta människor. Tvångsföreställningarna tycks däremot vara halvblodens gebit.

En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Planen är att övernatta på gården för att sedan fortsätta till Mexico och dela på det sköna, sköna guldet de roffat åt sig. Det blir dock en mer ansträngande natt än de har förväntat sig, alldeles oavsett det faktum att opportunisterna Clyde och Joseph snart kommer på att det ju blir jättemycket mer guld om man delar det på två istället för fyra. För självklart kan ju inte kvinnan Annabelle och den svarte Todd förvänta sig att kunna få en del av den gyllene kakan?

Ännu ett konkret tips från en bloggkollega, den här gången Fiffi. När hon nämnde Dead Birds vaknade ett vagt minne i bakhuvudet att det var en rulle som till och med fått en hedrande plats på en av Fiffis topplistor. Tänka sig att det skulle vara en demonfilm också?! Ibland har man tur…

I likhet med en av förra årets zombieöverraskningar, Exit Humanity, förlägger manusförfattare Simon Barrett handlingen till det amerikanska inbördeskriget som jag gissar främst ska göra vårt lilla gäng ännu mer isolerat och utsatt. Inget sjukhus i närheten för skottskadade Sam. Inga telefoner att använda när shit goes down.

Plus ett överraskande blodigt inledande bankrån samt en uppsättning avgjort döda desertörer. Just de två elementen tycker jag att filmen utnyttjar på ett smart sätt eftersom de ger en aning om vad som komma skall men samtidigt fungerar som kontraster eftersom fasan som väntar dem på gården knappast är lika påtaglig som en kniv i halsen eller ett skott i skallen.

Debuterande regissören Alex Turner är också imponerande ekonomisk med sina hoppa till-effekter. Men så gjordes också Dead Birds innan James Wan kom som en alfasjöelefanthanne och satte igång att vräka sig över allt vad skräckfilm heter. Inte så att jag skulle våga mig på att kalla Dead Birds för en slowburner, däremot får historien och dess rollfigurer en chans att andas mellan läskigheterna. Vilka i sin tur för mina ögon utgörs av en välavvägd blandning mellan fysiska effekter och CGI-dito. De där majsfältsvarelserna är fosterskära, nakna, flådda och ser obehagligt…fuktiga ut. När det blev så pass mycket snack om klassiska effekter i The Void kan jag nog tycka att även Dead Birds borde kunna vara värd ett omnämnande.

Ska vi till slut också vända blicken mot en högst respektabel rollista? Som ledaren William ser vi ingen mindre än E.T:s kompis Henry Thomas och i övrigt hittar vi Patrick Fugit (som kör en slags Alex DeLarge-vajb i plommonstop och vit skjorta), Michael Shannon, Isaiah Washington samt allas vår favoritsunkskäggsnubbe: Mark Boone Junior. Den enda jag inte kände till i förväg var Nicki Aycox som spelar Annabelle. Men hon gör både en bra prestation och ser inte det minsta malplacerad ut i 1860-talssammanhanget, så inga klagomål där.

Klart att Fiffi inte skulle tipsa om en dålig film. Klart jag vill föra tipset vidare. Hear ye, hear ye: Se Dead Birds och prata om den. Det är den värd!

Demonstatus:
Mycket är outtalat men det räcker i och för sig gott med antydningar om öppnandet av en portal och demonbarn. Här har vi ingen särskilt utvald individuell demon, utan snarare de där horderna som likt black friday-massor bara står och stampar på tröskeln till verkligheten. De tycks också kunna ta flera olika former.

Dead Birds demoner verkar ha förmåga till både besatthet och tvångsföreställningar i form av mardrömmar, vilka behändigt nog också kan tjäna som en slags visioner.

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Alltnog, Army Of Darkness tycks vara filmen som skulle ha kunnat bli Evil Dead II om Raimi fått loss tillräckligt med kosing. Nu fick han (och vi) vänta ytterligare ett par år. Vi som nyss sett Evil Dead II minns ju att Ash sköt ihjäl en flygande deadite (demonbesatt på Evil Dead-språket) och därefter blev hyllad av så många statister i rustning som Raimi hade råd med 1987.

Men nu är det nya och härliga tider! Kanske inte så härliga för Ash eftersom manuset högaktningsfullt struntar i hans tidigare hjältestatus och istället gjort honom till en kedjeförsedd slav. I ”medeltiden” kämpar Kung Arthur (!) mot Henry the Red och Ash misstänks tillhöra upprorsmakarens män. Det krävs ytterligare nedmejning av deadites och exempel på kraften i Ash ”boomstick” (”The twelve-gauge double-barreled Remington. S-Mart’s top of the line. You can find this in the sporting goods department. [—] Shop smart. Shop S-Mart”) innan han får den respekt han anser sig förtjäna.

Prio ett är nu att ta sig tillbaka till nutiden men det finns en hake med den planen – kunskapen finns endast i Necronomicon-boken, vilken i sin tur finns på en hemsökt kyrkogård. Av oklar anledning kan ingen annan än Ash hämta den och det är absolut nödvändigt att han samtidigt yttrar orden ”Klaatu Barada Nikto” (blinkning till sci-fi-klassikern The Day the Earth Stood Still). Gissa vad som händer? Snart är Arthurs slott belägrat av en armé av döingar, anförda av den långsamt sönderfallande Bad Ash.

Army of Darkness är ännu ett steg bort från den splatterskräck som var den ursprungliga Evil Dead-filmen. Nu är vi inte ens i kläggig skräckkomedi utan närmast renodlad fantasyaction. En slags Willow för vuxna om man så vill. Fast kanske inte så vuxen ändå…

När vi får stifta närmare bekantskap med Mr. Ash Williams visar det sig nämligen att vår hjälte är ett arrogant, självbelåtet rövhål som inte drar sig för att hunsa både folk och fä när han känner att han ligger på topp. Men återigen uppvisar Bruce Campbell den där lättheten i sin leverans som gör att hans skitstövel ju blir ganska underhållande. Hans överdrivna stumfilmshjältegrabbande av Sheilas korsettförsedda midja (”Gimme some sugar, baby”) är på sitt sätt och i sammanhanget betydligt mer trovärdigt än hans sammetsögda pianoklinkande i Evil Dead II.

När saker och ting börjar risa ihop visar det sig att han dessutom inte är oäven med svärd och spjut, mekaniker, kemist samt tillräckligt mycket av skräckfilmsnörd för att ha Fangoria i bakluckan. Men fortfarande ursäktar filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning även sådana överdrifter. Stämningen är till och med tillräckligt frejdig för skapa en fortsatt charm kring större delen av effekterna som väl borde ha sett ålderstigna ut redan 1992? Raimi fortsatte till viss del på Harryhausen-spåret, särskilt när det gäller skelettarméen, men vi får också generöst med demonmasker plus riktigt dåliga visuella fotoeffekter när Ash ska slåss mot ett antal mini-me’s. Själv har jag emellertid de rosenskimrande nostalgiglasögonen kirurgiskt fastmonterade på näsroten och kan bara tycka att det hela är både charmigt och kul. Till och med när det är helt uppenbart att ”skelettet” är a-guy-in-a-suit eller en docka som man spänt fast i hästsadeln.

De där glasögonen gör också att jag är oförmögen att avgöra hur en nutida och obekant tittare skulle reagera på filmen. Går det att se förbi det jönsiga, det larviga, det knasiga, det ostiga (“I may be bad… but I feel gooood”), och uppleva filmens hejdlöst underhållande själ? Only one way to find out!

Demonstatus:
Kanske lika bra att kasta alla illusioner om någon slags genomtänkt demonmytologi överbord vid det här laget? Det talas om ”evil” och ”demonic resurrection” men i realiteten utnyttjar Raimis manus alla former av odöda och monster som tänkas kan för att göra en kul film. De uppenbara tecknen på demonnärvaro är hemsökelserna i kvarnen och så förstås besattheten hos alla deadites.

P.S. Det kan vara värt att notera att det finns två olika slut till Army of Darkness. Ett downer-slut som Raimi och Campbell gillade. Ett upbeat-slut som bolaget gillade. Gissa vilket som är bäst? D.S.

P.P.S. Jag har för flera år sedan hyllat Joseph LoDucas underbara score till filmen här, en lyssning är att rekommendera! Trots att LoDuca funnits med Raimi ända sedan The Evil Dead tycks de faktiskt inte vara kompisar sedan barnsben eller gett varandra rat tails i omklädningsrummet i high school. D.S.

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.

Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.

Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.

Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!

Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.

Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.

Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.

Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.

The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.

Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.

Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Och då är det kanske lika så gott att satsa på ett redan etablerat koncept? Men Raimi vore ju inte Raimi om han inte hade stora ambitioner och ett första manusutkast placerade hjälten Ash i medeltiden. Samtidigt Raimi var också van vid att rätta munnen efter matsäcken och när budgeten väl var kirrad (tack vare Stephen King och Dino De Laurentiis) fanns det bara kosing nog att i princip göra en remake av The Evil Dead.

Fast ändå inte riktigt. Den här gången är det bara Ash och flickvännen Linda som kommer till (bryter sig in i?) den ödsligt belägna stugan och inom max fem minuter är skogens onda kraft väckt till liv av boken som nu bytt namn till det mer sinistra Necronomicon Ex Mortis. Linda blir besatt och dekapiterad av Ash spade. Ett drag som inte visar sig vara så smart när Lindas huvud (efter att Ash blivit både nedslagen, besatt och plågad av skogens ondska) biter sig fast i Ash tumme och därmed överför en del av demonsmittan till hans högra hand.

Och vad säger bibeln i en sådan situation? ”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den”. Fast Raimi vore ju inte Raimi om han i det läget inte samtidigt ger Ash tillgång till en motorsåg. Ash högerhand fortsätter dock att leva sitt eget liv och kryper snart omkring i väggarna trots den tidigare ägarens försök att hålla kroppsdelen fången med en hink och en trave böcker (varav den översta (förstås) är Hemingways A Farewell to Arms).

Inte så mycket att bygga en hel långfilm på säger ni? Sitt lugnt ned i båten, färska själar för demonerna att knapra i sig är på väg i form av professorsdottern Annie, hennes pojkvän Ed samt rednecktyperna Jake och Bobby Joe (som namnet till trots är en kvinna).

Visst, Evil Dead II är i mångt och mycket ”bara” en mer elaborerad och genomarbetad version av originalet. Men tack vare att Raimi skrev (om) manuset tillsammans med en gammal high school-kompis vid namn Scott Spiegel (senare bland annat producent av Hostel-trilogin) blev stämningen den här gången avgjort mer humoristisk än läskig.

Den här gången ska vi alltså skratta snarare än förfäras när Ash och de andra blir fullkomligt dränkta av blodfontäner med ett tryck som om de kom från en brandspruta. Bruce Campbell repriserar sin Ash från originalet och medan han kanske inte känns helgjuten i rollen som försteälskare (pianospelande och med öppen skjorta, roarrrr…) är han desto bättre på att leverera klassiska oneliners (”Groovy…”) och fysisk humor när han måste kämpa mot sin egen besatta högerhand. Campbell var helt ok i The Evil Dead men här når han en helt ny nivå av naturlig lättsamhet i sitt skådespel.

Och visst skrattar man, i Evil Dead II tycker jag mig än tydligare se Raimis karakteristiska stil av komiskt överdrivet våld och halsbrytande makabriteter (inspirerad av Coenbröderna? Som i sin tur inspirerade Peter Jackson till Braindead?). Det har dessutom funnits betydligt fler dollars att sätta sprätt på när det gäller effekter jämfört med originalet och nog måste man säga att Evil Dead II använt dem till det yttersta.

Bland annat får vi en hel del fina stop motion signerat bland andra Doug Beswick (som tidigare hade jobbat med både The Empire Strikes Back och The Terminator) vilka ger filmen en tydlig air av klassisk Ray Harryhausen. Charmigt! Ska vi namedroppa lite till är Greg Nicotero på make up-sidan också värd ett omnämnande.

Evil Dead II hade så lätt kunnat bli en trött upprepning av en tidigare succé men blir mycket mer än så. Som demonkräckis lämnar den kanske en del övrigt att önska men i alla andra avseenden är den top notch.

Demonstatus:
Föga förvånande har vi förstås samma evil spirits här som i första filmen. Skillnaden är kanske att de den här gången kan besätta enskilda kroppsdelar och verkar ännu mer förtjusta i att håna sina mänskliga offer? Plus uppvisa en eventuell förmåga till hemsökelse av stugan såtillvida det inte bara är hallucinationer från Ash sida? En eventuell demonsmitta funkar dock högst oregelbundet eftersom Bobby Joe sväljer ett helt demonöga utan att förvandlas.

Nu har demonernas mytologi också utvecklats till att de är oerhört intresserade av att äta mänskliga själar. Möjligen vill de också kidnappa själarna till en egen dimension och Necronomicon tjänar därmed som en slags dimensionsportalöppnare. Boken innehåller också en profetia om hur en ”hero from the sky” förgör ondskan. Med hjälp av sin motorsågsarm…

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Ken har inte prioriteringarna helt rätt när han från början främst är intresserad av den superhäftiga motocrosshojen som av oklar anledning står uppställd i biograflobbyn. Men George, som vet vad som är viktigt här i livet, ser till att de två strax istället limmar på Cheryl och Kathy.

Werner snuddar vid masken som hänger på hojens handtag och eftersom alla blinda är typ Daredevil känner han genast att det är något fel med den. Men Liz, som släpat med sig stackars Werner för att hon ska kunna hooka upp med sitt ragg, bryr sig inte överhövan. Det gör inte heller Rosemary (vars röda spandexbyxor och allmänna framtoning skär sig lite med hennes mormors-namn. Även om hon inte vore prostituerad borde hon heta Classy eller något liknande…) som får en liten reva i kinden när hon provar masken och skrattar tillsammans med Carmen och Tony.

Kathys förhoppning att det inte ska bli en skräckfilm kommer strax på skam när vi får följa ett gäng ungdomar som i starkt blåljus besöker en ensligt belägen ruin. Där hittar de en mask och en bok i en slags stenlåda. (Kommentarerna att de skulle ha hittat Nostradamus kista får mig att ifrågasätta deras mest rudimentära förmåga till storleksuppfattning eftersom lådan är typ en meter lång och Nostradamus såvitt jag vet aldrig har varit känd för att vara kortväxt). Boken levererar halvkvädna visor om att demoner är ondskans verktyg och att masken kan få folk att bli demoner, vilka därigenom förpestar världen.

Rosemary är vid det här laget lite störd och stressad över att hennes sår på kinden inte vill sluta blöda och går till toaletten. Ungefär i höjd med att filmen som visas tycks gå över i en slasher med glimmande knivblad och skvättande blod börjar något helt annat skvätta ur Rosemary. Föga förvånande förvandlas hon snabbt till en demon med röda ögon, huggtänder huller om buller i käften, långa klor och dräglandes något grönt klägg. Hennes första offer blir Carmen men snart är paniken ett faktum bland det högst varierande antalet biobesökare (beroende lite på vilken typ av scen som filmas).

Redan i förtexterna förstår man att här ska det bli åka av. Jag menar, vad annat kan man förvänta sig av en film med soundtrack från både Saxon och Accept?! Nä, tänkte väl det… Här signaleras en nivå av coolhet som i och för sig rimmar helt och fullt med motocrosscyklar, röda spandexbrallor och ett bilburet ligistgäng vars ledare kallas för ”Ripper”.

För att nå ett vettigt underhållningsvärde skulle Dèmoni för min del ha behövt åtföljas av lite sällskap och rejäla mängder öl. En film där man kan skratta åt alla idiotierna och snacka lite skit när det inte händer så mycket. Ett par visuella grepp låter ana filmen som Dèmoni hade kunnat bli – de Twin Peaks-liknande röda sammetsdraperierna som tycks oändligt stora och demongänget som kommer smygande i motljus och dimma (vilket demongäng reser utan en rökmaskin?!) uppför biograftrappan. Men förutom draperierna är exempelvis biografsalongen så torftig att det enda jag kan tänka på är att stolarna ser grymt obekväma ut. Och visst är demoneffekterna slafsiga så det räcker (det syns å andra sidan också att man lagt ned både mer och mindre ansträngning på dem) men scenerna saknar nerv och blir närmast långtråkiga efter ett tag.

Korsklippningen mellan den eskalerande situationen i salongen och filmen-i-filmen lyckas inte riktigt få till det, bara nästan. Den svarte Tony drar givetvis stilett och den enda filmens kvinnor kan bidra med är att skrika ”Do something!”.

Dèmoni är nog gjord med en annan publik än mig själv i åtanke. En yngre sådan, som bättre kan roas av ren body count, bröst, uttryckta ögon och spetsningar på armeringsjärn. Men för all del, det är inte alla som törs lägga in en Dawn of the Dead-blinkande deus ex machina-helikopter. Kudos, Lamberto Bava!

Demonstatus:
Tanken bakom gratisvisningen är något oklar – om Rosemary aldrig hade provat masken och fått sitt sår, hade då inget hänt? Det är dock intressant att demonerna benämns som en ”pestilence” vilka ska sprida sin smitta över världen eftersom Dèmoni därmed använder samma zombieöverföringsgrepp som The Evil Dead. Här gäller alltså enbart besatthet.

Till skillnad från zombies är det dock mer oklart vad som krävs för att ta kål på monstren och vi har också en förvånansvärt snabb evolution till ett mer avancerat monster. Notera dock mängden — ett (1) sådant monster — för det är sannolikt exakt så många man hade råd med.

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Tillsammans med Matrix-Keanus Constantine var det Evil Dead-filmerna som väckte idén till årets Halloween-tema. Jag försökte först låta dem följa med in under förra årets zombie-paraply men insåg snabbt att seriens monster inte alls är zombies utan demonbesatta.

Lika klassisk som filmen The Evil Dead är i sig, är väl historien om dess tillkomst? Filmvärlden älskar som bekant entusiastiska visionärer som Sam Raimi och Bruce Campbell, två grabbar som mer än något annat ville göra en skräckfilm. Tack vare old school-crowdfunding (det vill säga böna och be släktingar och vänner om pengar) lyckades de skrapa ihop tillräckligt med kosing för att regissera sin allra första långfilm.

En inspelning som tycks ha innehållit vartenda nybörjarmisstag som kan göras, som av Raimi själv kallats ”twelve weeks of mirthless exercise in agony” men som ändå på något sätt resulterade i en underhållande skräckfilm. Kanske för att Sam Raimi hade ”det” som regissör? En slags fingertoppskänsla som fick honom och teamet att bygga allehanda billiga nödlösningar på plats ute i skogen för att uppnå det efterlängtade resultatet?

Universitetsstudenterna Ash, Linda, Scotty, Shelly och Cheryl tar sig en liten tripp till Tennessee för att campa och mysa i en rustik stuga. Medan Ash och Linda samt Scotty och Shelly dragit sig undan för lite par-mys tycker sig singel-Cheryl uppleva diverse märkligheter och höra röster utifrån den mörka skogen. Under middagen (när paren myst klart) slås dock källarluckan upp som av egen kraft och där nere hittar gänget både en konstig bok och en bandinspelning.

Genom inspelningen får de veta att boken är en uråldrig sumerisk skrift, vars titel Naturum De Mortum (vilken i och för sig låter mer latinsk än sumerisk) kan översättas med De dödas bok. Tyvärr ger sig arkeologen som spelade in sig själv på att läsa ur den egendomliga luntan och åkallar därmed något ondskefullt från de omkringliggande skogarna. Snart är Cheryl inte bara hysterisk och rädd utan också trädvåldtagen och besatt, ett tillstånd som verkar oroväckande smittsamt.

Som synes är själva historien i The Evil Dead enklast möjliga. Fokus ligger istället på det visuella berättandet med bland annat en slags demon-POW genom skogen, kläggiga splattereffekter och generösa mängder fejkblod (så sirapsbemängt att det tog Bruce Campbell timmar att tvätta av sig kletet).

Trots att detta är en skräckfilm känns själva stämningen på något sätt ändå ganska lättsam och härlig. Underhållningsvåld när det är som bäst, helt enkelt. En rolig detalj (spoileralert!) är att vi i den här filmen aldrig får någon final girl. Istället är det Bruce Campbells Ash som bara blir allt tröttare och blodigare när han tvingas ”ta hand” om sina kompisar.

Vad som väl inte känns så himla härligt är det redan nämnda trädvåldtäkten men det är möjligt att man kan skriva upp den på kontot ”ungdomligt oförstånd” hos två tjugoåriga (manliga) filmnördar? Det är om inte annat den enda stora invändningen jag har till en beprövad favorit som vunnit i charm det den förlorat i överraskningsmomenten jämfört med första gången jag såg den.

Demonstatus:
Det är kanske inte så konstigt att jag först tänkte på de demonbesatta i The Evil Dead som zombies. Här är det aldrig snack om att försöka exorcera någon av de drabbade, det enda som hjälper är total styckning.

Exakt vilken typ av demoner som besätter vårt lilla gäng är något oklart eftersom filmen nämner både Sumer som ligger i Irak och Kandar som av allt att döma ligger i Iran. Men det viktiga i The Evil Dead är förstås inte att hitta på en invecklad demonmytologi utan vad de besatta kan hitta på. Utmärkade är att de älskar att håna och plåga sina mänskliga offer, låtsas vara befriad från sin demon för att sedan skratta åt den dumme jäveln som gick på den lätta.

Frågan är dock om det är flera demoner på g här eller om det bara är en enda kraft som kan dela upp sig. Det tycks nämligen hela tiden finnas en övergripande ondska ute i de vida skogarna som exempelvis leder till attackerande träd. Men mäktig är den helt klart eftersom det känns som vi här får minst besatthet, tvångsföreställningar och förtryck.

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Jag tror att de flesta känner till vad som ”egentligen” hände: en far dödar sin familj 1974. Ett år senare flyttar familjen Lutz in för att efter en knapp månad i huset fly hals över huvud på grund av en mängd olika och otrevliga paranormala upplevelser. 1977 kom en bok som beskrev händelserna, baserade på bandade berättelser från Lutz-familjen. Innan dess tycks huset ha blivit undersökt av två medier vid namn Bernard Burton och Frederick Mars samt demonologerna Ed och Lorraine Warren, åtföljda av ett TV-team. Någonstans på vägen verkar en vampirolog också ha varit inblandad.

Efter denna första film från 1979 har det följt inte mindre än sjutton (17!) uppföljare (med ett medelvärde från IMDb på 3,6, vilket måste ses som en bedrift i sig) och huset på 112 Ocean Avenue samt huset som användes i inspelningen har blivit så populära att man ändrat adresserna för att göra dem svårare att hitta. När huset på 112 Ocean Avenue skulle säljas 2010 dök hundratals människor upp bara för att få en chans till en liten sneak peak på de blodbestänkta väggarna.

Såvitt jag kan läsa mig till följer filmen boken och de händelser som den beskriver hyfsat troget. Inledningen är smart så till vida att den nyhetslika texten som upplyser tittaren om de första morden länder det hela en verklighetstrogen air utan att filmen behöver skriva ut att den påstår sig vara en BOATS.

Märkligheterna i huset drabbar våra olika rollfigurer på olika sätt. Margot Kidder spelar Kathy Lutz och för hennes del dröjer det ett bra tag innan hon börjar känna sig lite illa till mods. Och då handlar det mest om att maken George, spelad av James Brolin, beter sig minst sagt underligt. Från att ha varit den perfekta plastpappan till hennes tre barn blir han allt mer sur och tvär och tycks utveckla en innerligare relation till sin vedhuggaryxa än till henne. Rod Steigers fader Delaney som kommer för att välsigna huset och Kathys nunnesläkting (Irene Dailey) drabbas å sin sida av någon slags religiös vinterkräksjuka och de stannar inte länge.

Till min förvåning upptäcker jag att regissören Stuart Rosenberg också stod bakom Voyage of the Damned, för den filmen tyckte jag var både seg och tråkig. Man skulle för all del kunna hävda att The Amityville Horror säkerligen hade kunnat tajtas upp från de nuvarande 118 minutrarna (det interna tjafset mellan prästerna var kanske inte superspännande och vilken roll spelade egentligen polisen som till slut verkar övervaka huset dygnet runt?) men generellt gillar jag den lite långsammare takten The Amityville Horror samt uppbyggnaden tills dess att skiten träffar fläkten och George Lutz tar sig ett dopp i den svarta demonsörjan.

Bildmässigt känns det också som mycket prickar rätt, till exempel de extrema närbilderna på röda flugögon samt hoppa till-effekterna av inklippta mordscener från familj numero uno. Det fanns ett återkommande tema med blodiga händer, fingrar eller tassar som jag tyckte var effektivt.

Berättelsen dubblerar dessutom som ren relationsnojja på ett rätt lyckat sätt. Det är hela tiden tveksamt om familjen Lutz egentligen har råd med huset och var det verkligen den här typen av åtaganden George hade tänkt sig när han började dejta den heta Kathy? Det är inte särskilt svårt att se hur The Amityville Horror utan demonisk påverkan skulle kunna vara ett drama om ett sönderfallande förhållande där maken blir allt mer stressad och inbunden till dess att han inte ens kan fullgöra sina äktenskapliga plikter. Det är hennes förbannade ungar som för liv, hennes religiösa fjanterier som får henne att stressa över att hon aldrig får kontakt med prällen och hennes asjobbiga släktingar som förpestar deras liv och leder till att han måste betala catering med pengar som han inte kan avvara. Allt han vill är ju att få bli lite varm och mysa vid brasan, är det för mycket begärt?!

The Amityville Horror bjöd på det hela taget på en rätt trevlig stund med både spänning och ett visst obehag. Däremot är det tveksamt hur många av uppföljarna jag känner mig sugen på att hugga. I nuläget nöjer jag mig så bra med den eminenta podd-genomgången från Vacancy-killarna.

Demonstatus:
The Amityville Horror håller det relativt öppet exakt vad som hemsöker huset med den karakteristiskt ansiktslika fasaden, men visst kan det finnas en demon med i leken. Den myckna förekomsten av flugor under en årstid när det inte borde finnas några sådana antyder det. Detsamma gäller den starka kopplingen till hur just kristna präster och nunnor reagerar på huset. Är det en demon snackar vi dock the full monty — besatthet (stötvis åtminstone), tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse.

 

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg