You are currently browsing the tag archive for the ‘Demon’ tag.

Äntligen! Efter omvägen kring Midsommar var jag så framme vid en av 2018 års mest uppmärksammade skräckfilmer: Ari Asters Hereditary. Var skulle omdömet landa? Briljant? Läskigaste filmen ever? Pretentiöst skräp som egentligen bara vill berätta om en familj i sammanbrott men som av oklar anledning också försöker vara en skräckfilm?

Nå, familjesammanbrottet är det väl kanske inte så mycket att diskutera om. Mamma Annie har hela sitt liv haft en problematisk relation med sin mamma Ellen. Gott om psykisk ohälsa i den familjen också – pappa tidigt uppslukad av depressionens vågsvall och broderns schizofreni gjorde till slut att han hängde sig. Nu är Ellen borta men Annie kan inte undfly känslan av att familjen på något sätt är trasig och att det är hennes fel.

Och trasigare ska det bli. Medan pappa Steven febrilt försöker få vardagen att gå runt vill storebror Peter gå på fest med sina kompisar. Röka på lite. Kanske få en chans att stöta på tjejen han är kär i. Av oklar anledning tvingar Annie Peter att ta med sig lillasyster Charlie. Nog för att Charlie är lite eljest och kan behöva ett handtag när det kommer till det sociala. Men att den bortkomna trettonåringen skulle ha särskilt mycket utbyte av en fest befolkad av flera år äldre ungdomar är rätt tveksamt.

Alltnog. En fruktansvärd och tragisk olycka gör att även Charlie nu saknas i Annies liv. Hur ska hon kunna gå vidare? Hur hanterar Peter sin systers bortgång? Och hur länge ska Steven stå ut med Annies labila utbrott?

Nu är Hereditary förvisso inte enbart en film om psykisk ohälsa och tragiska familjeöden, frågan är om det ens är meningen att vi ska se de delarna som ”verkliga”. Trots det kan jag en bit in i filmen ändå inte låta bli att fråga mig: var i hela helvete är besöken till psykologen? Gruppterapin för att få den trasiga familjen att försöka gå vidare? Nejdå, här knapras det bara lite piller och så besöker Annie en samtalsgrupp som mest av allt ser ut som en öde ö av fällstolar som guppar omkring på ett enormt gympasalasgolvshav.

Jag tror också att det var bra att jag såg Midsommar först, för i mina ögon återanvänder Aster en hel del av Hereditarys element i sin andra film, bara mindre framgångsrikt. Musiken och ljudbilden känns igen, likaså det plötsliga och chockerande brutala våldet. Sektstämningen, elden och de avslutande smått triumfatoriska fullbordandet. Tendensen att inte ha något större intresse av att skapa en helgjuten mytologi eller världsbygge utan plocka russinen ur kakan, vare sig det gäller midsommartraditioner eller demonologi.

Med det sagt tycker jag att Hereditary faktiskt var riktigt bra, även om Aster inte heller denna första gång helt lyckas knyta ihop alla sina utslängda trådar så att vi står med ett fint paket på slutet. Allt finns med, men här och var är det ärligt talat lite tvinnat och snurrigt.

Mycket bygger förstås på Toni Collettes porträttering av Annie, vilken redan fått en hel del beröm. Hon tycks redan först gången vi ser henne existera under enorm press, vilket kan signaleras genom något så enkelt som det djupa andetagen innan hon svarar i telefonen. Ungefär som att hon varje gång tänker ”Vad har nu gått åt helvete?”. Länge upprätthålls också den klassiska ambivalensen: det hela kanske bara händer i Annies egen hjärna?

Jag gillar att även om Aster använder en hel del skräckeffekter med skepnader och uppenbarelser är det sällan han förfaller till rena hoppa till-effekter. De många dockskåpen och miniatyrerna speglas på ett snyggt sätt i den ”verkliga” världen och även om de inte fyller någon konkret roll i själva händelseutvecklingen hjälper de till att på en och samma gång internalisera och externalisera det som händer.

Det jag också gillar med Hereditary är att den ändå till slut går nästan all in med någon slags skräckskildring, så att allt inte bara slutar i en halvdan skräck-som-inte-är-skräck. Lite som Midsommar gjorde med andra ord… Tack vare 2017 års Halloween-tema (som fokuserades på demoner) kände jag mig ganska bekväm med upplösningen eftersom den innehöll flera välbekanta element. Att den sedan egentligen inte hänger ihop med filmens övriga betoning på moderskapsskräcken gör mig inte så mycket. Däremot kommer det att krävas något lite extra för att nästa film från Aster ska få luft under vingarna. Att göra samma sak en tredje gång kommer inte att räcka till

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg