Man får anta att 13-åriga Angela och Katherine båda är ganska hårt hållna av sina föräldrar eftersom de uppenbarligen måste hitta på en elaborerad plan i syfte att smyga iväg efter skolan för att genomföra en i mina ögon oskyldig amatör-seans i skogen. Särskilt Angela vill försöka komma i kontakt med sin mamma Sorenne som dog vid dotterns födelse. Men som vi vet, efter ett helt demonbloggtema, är det riskabelt att försöka tala med varelser på andra sidan. Man vet aldrig vem, eller vad, som svarar…
Flickorna kommer aldrig hem den kvällen och deras föräldrar är utom sig av oro. Utan någon vettig förklaring till bortavaron dyker töserna upp först några dagar senare och då utan något som helst minne av den tid som förlupit. Snart blir det dock tydligt att något inte står rätt till med flickorna och vart ska oroliga föräldrar vända sig, när den västerländska medicinen står handfallen, om inte till religionen?
David Gordon Green och parhästen Danny McBride kan tydligen inte hålla tassarna borta från klassiska skräckfranchises. Först var det Halloween som (med facit i hand) fick en högst tveksam återkomst och nu har alltså turen kommit till The Exorcist. Green, McBride och Scott Teems (som varit med och skrivit manus) lämnar av allt att döma de tidigare uppföljarna därhän och hakar på originalet (även det i likhet med Halloween).
På pappret måste jag säga att The Exorcist: Believer framstår som en rätt ok nyversion på William Friedkins ursprungliga adaption. Jag gillar tanken på en film som utspelas i en värld där det inte finns en författare vid namn William Peter Blatty som skrivit en bok som heter The Exorcist, utan där samma historia berättas av föredetta skådespelaren Chris MacNeil i en självbiografi, betitlad A Mother’s Explanation. Jag tycker också att det funkar med två besatta småflickor istället för en.
Men tyvärr är det något som saknas i utförandet. (Och kanske också i manus, med tanke på att exempelvis Teems ståtar med följande cv: Halloween Kills, Firestarter och senaste Insidious-filmen.) Jag noterar att bägge mina texter om Friedkins original lyfter fram en fin stämning, trots ett tempo som låter berättandet ta tid. När Believer går in på sin andra timme blir det å andra sidan lite segt. Vilket i sig är remarkabelt eftersom det är då själva besatthets-/exorcism-historien kickar igång på allvar. Men här lider filmen eventuellt av den uppsjö med exorcism-filmer som föregått den eftersom jag har svårt att undkomma känslan av “been there, done that” när det ska mässas och hånas och förtvivlas.
Men Believer har fler problem än så. Lite här och var slängs det exempelvis in olycksbådande visuella element, men jag tycker sällan att de går ihop sig till ett rimligt sammanhang. Jag antar att en del av dem ska signalera något mardrömslikt, men intrycket blir mest lösryckt. Detsamma gäller de litterära hänvisningarna till dels Poes The Raven, dels Lewis Carrolls (något mer oväntade) Jabberwocky. När det gäller detta med sammanhang skulle jag också kunna ifrågasätta att Chris MacNeil ska ha medverkat (eller åtminstone varit med om) i hundratals exorcismer världen över men aldrig förrän nu kommit kontakt med demonen som hemsökte hennes egen dotter för 50 år sedan?
Och medan jag kan sympatisera med tanken på att det som förenar människor egentligen inte är tron på högre makter, utan mänsklig gemenskap, blir jag inte klok på filmens avslutande sensmoral (om den nu har någon?). Om meningen med livet (eller hur man ska uttrycka det) är att inte ge upp, att fortsätta tro, riggar filmen två ganska orättvisa förutsättningar för våra rollfigurer. Några av dem har fått betydligt mer att kämpa emot, att bli tillfreds med, än andra. Om de inte kan acceptera hur saker och ting föll ut, är det i slutänden ett aktivt val? Att de får skylla sig själva om de inte kan gå vidare? Eller ska man tolka det som att de blir mer eller mindre straffade och i så fall för vad? Själviskhet? Fel religion? Otillräcklig kärlek till sitt barn?
Believer avslutas också på ett sådant sätt att jag frestas att försöka hitta en term för att benämna den legacy-sjuka som tycks hemsöka dessa moderna uppföljare/remakes/reboots. Det är ett grepp som förvisso gör vad det ska, men som samtidigt är så uppenbart och simpelt att det blir nästintill pinsamt. Eller manipulativt, för den delen. Jag värjer mig för bolagens uppenbara fingrande på min egen nostalgi när jag ser Indiana Jones och Marion Ravenwood tillsammans på sin ålders höst. På samma sätt värjer jag mig mot scenerna med Regan och hennes skuldtyngda mamma.
Nyversionen av The Exorcist startade förhållandevis intressant, men lyckades inte hålla mitt intresse uppe hela vägen. Däremot har filmen tack vare David Wingo (tillsammans med Amman Abbasi) blivit begåvad med ett score som jag tror är bättre än filmen förtjänar.
Rörliga bilder och tryckta ord 