Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Vilket i det här fallet innebär att Ann vill bryta könsbarriärer och lära sig att exorcera demoner. Hon vill vara en av Guds utvalda soldater på det århundraden gamla slagfältet om mänsklighetens själar. Vilket i sin tur hänger ihop med en uppväxt där Anns mamma led av psykisk ohälsa och besatthet. Det där sista skulle man i och för sig kunna tänka sig är en dotters försök att hantera det faktum att hennes mamma misshandlade henne, men Prey for the Devil är inte den typen av ambivalent exorcismfilm.

Nej, i den här filmvärlden finns regelrätta exorcism-skolor (rent påhitt såvitt jag kan avgöra) där man också tar hand om och behandlar misstänkta fall. Läraren fader Quinn upplyser sina studenter om att deras profession aldrig behövts så mycket som nu. (Liten rättelse fader Quinn: antalet ansökningar för exorcism växer förvisso, men katolska kyrkans hållning är dock att att regelrätt besatthet är ytterst ovanligt).

Jag skulle dock vilja ifrågasätta både det pedagogiska upplägget och säkerhetsrutinerna på denna skola. Här finns högteknologiska säkerhetsceller för de svåraste fallen. Men när skiten verkligen träffar fläkten väljer man att förlita sig på uråldriga inspärrningar av sönderfallande sten och rostiga metallgaller. Till de högteknologiska (men uppenbarligen mindre säkra än hundra år gamla fängelsehålor) cellerna har samtidigt skolans studenter tillträde. Därmed kan de kan komma och gå som de vill hos patienter, vilka deras lärare bedömt som potentiellt själskorrumperande.

Den pedagogiska riktningen tycks vara någon slags variant av släng-i-barnet-i-vattnet-så-lär-hen-sig-simma-av rent-nödtvång. För när de två unga prästerna Dante och Raymond får uppdraget att exorcera lilla Natalie, tycks de inte bara bli överraskade över uppdraget. Jag får dessutom en klar känsla av att detta är första gången de ställts inför något liknande. En känsla som inte blir mindre av intrycket att deras främsta vapen mot demonen är att stirra i stum skräck så fort ett huvud vrids i 180 grader.

Tysk-amerikanske regissören Daniel Stamm återvänder till exorcism-facket men har med Prey for the Devil tyvärr fått hålla till godo med ett betydligt sämre manus än The Last Exorcism. Det rent tekniska hantverket i sig är det inget större fel på, däremot är det så pass generiskt att detta knappast kommer att skrämma en någorlunda van skräckfilmstittare. Eftersom jag nyligen sett Smile, blev det nästan parodiskt att se ännu en film vilken omedelbart etablerar konceptet “en flickas barndomstrauma med en psykiskt sjuk mor”. Prey for the Devils stora problem ligger dock primärt i uppbyggnad och ren dumhet (eller möjligen slarv).

Det går alldeles för snabbt för tioåriga Natalie (spelad av Posy Taylor) att bli full on Regan O’Neill och börja klättra på väggar. Dessförinnan har det med all önskvärd tydlighet etablerats att Anns minnen av sin besatta mamma är sanna. Jacqueline Byers är ganska sympatisk i sin huvudroll, men omges av allt för olyckliga omständigheter rent filmmässigt sett. Vad gäller rollistan måste också nämnas en kraftigt åldersförändrad Virginia Madsen, det tog ett bra tag innan jag kände igen Helen Lyle från klassikern Candyman.

Den första exorcismen som utförs känns som sagt lite väl ad hoc-artad för att svara mot den till synes rigorösa teknologiska säkerheten. När skiten sedan börjar träffa fläkten och det blir uppenbart att de unga prästerna inte alls är någon match för Natalies demon kliver fader Quinn in. För att därmed lämna celldörren vidöppen ut mot ett helt gäng skrämda studenter.

Och apropås detta med högteknologin… Om det nu är så vanligt med verkliga fall av besatthet som filmen vill göra gällande – borde studenterna så inte kunna konfronteras med bättre och modernare inlärningsmaterial än halvsuddiga stillbilder och knastriga ljudupptagningar? Det går heller inte ihop sig att Ann hittar akter för en massa ”terminal cases” som blivit ”transferred to the Vatican”, vilka synes vara både 30 och 40 år gamla (minst), medan inledningen informerar oss om att det inte funnits några exorcism-skolor utanför Vatikanen innan 2018.

Exorcism-filmer är en lurig skräckgenre där det är alldeles för lätt att gå vilse i allt för bekanta bilder och troper. Det blir också högst tveksamt när man, som i Prey for the Devil, skulle kunna tolka filmens budskap som att besatta personer är så skuld- och skamtyngda att det är de själva som bjudit in demonen. Alltså är det i slutänden bara de själva som måste bestämma sig för att göra rent andligt hus och kasta ut missdådaren. ”It has no power over you that you don’t give it”. Vem hade kunna tro att exorcism-filmer skulle falla över i det tveksamt affirmativa självhjälpsträsket?

Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Rose blir dock snart övertygad om att Laura överfört något till henne. I alla fall börjar hon se samma hemska syner som den unga doktoranden försökte beskriva för henne. Och när Rose gräver vidare visar det sig att en av doktorandens professorer, vilken som av en ren händelse slog ihjäl sig själv med en hammare i Lauras åsyn, såg samma syner.

Parker Finn långfilmsdebuterade med Smile (baserad på den egna kortfilmen ”Laura Hasen’t Slept”) och han kan knappast klaga på genomslaget. Än så länge tycks filmen ha spelat in klart över tio gånger budgeten och Jag upplever att det pratats ganska mycket i termer av ”läskigaste skräckfilmen någonsin”. Är Smile det? Nej, såklart inte. Men den är ändå en hyfsat kompetent gjord skräckfilm, även om en hel del av hoppa-till-överdådet och vändningarna knappast bör överraska en någorlunda härdad skräckfilmstittare.

Jag skulle kunna tänka mig att Finn, efter sin första titt på It Follows, började fundera på det vagt obehagliga i stillastående gestalter och överdimensionerade dito (vilka naturligvis också kliver med tungt ekande steg). Plus hela överförings/förbannelse-temat förstås (som vi ju också känner igen från exempelvis Ringu). Sedan kanske han också noterade hur otroligt läskig den leende familjen i Us var och, voilá: Smile.

Filmen är som sagt var hyfsat kompetent gjord men tar en del genvägar, vilket gör att den inte uppvisar samma fingerfärdiga finess som It Follows ändå gjorde. Rose spelas av Sosie Bacon (dotter till Kevin Bacon och Kyra Sedgwick) och hennes skräckslagna beteende (skakande händer som vrids om varandra eller över likaledes skakande läppar, vinpimplande, flämtanden och hackig inandning) i kombination med en väl påträngande musiksättning gör att det alldeles för snabbt och övertydligt står klart att nu ska detta banne mig vara riktigt, jäkla läskigt.

Hela upplägget med den sjuka modern får både förklara att Rose krackelerar så pass snabbt och varför hennes omgivning ifrågasätter henne när hon beter sig uppenbart labilt. Kanske inte direkt slappt, men som sagt, en välbekant genväg. Detsamma gäller upplösningen. Lite av been-there-done-that.

Smile väcker också frågetecken vad gäller form av datasäkerheten hos såväl sjukhus som polisen. För inte kan det väl ändå vara så här lätt för personal att hemifrån kunna komma åt rimligtvis sekretesskyddat material?! Eller varför det antyds att just Roses bräckliga psyke skulle vara särskilt smaskigt monstermums, när inget av de övriga offren synes ha haft samma problematik. Samtidigt gör Smile i alla fall inte inte misstaget att försöka överförklara sitt monster (det bör Finn också ha lärt sig av David Robert Mitchell). Plötsligt finns det bara där och först när vi blir medvetna om det går det att uttyda mönstret.

Det ska ändå bli lite intressant att se vart Parker Finn tar vägen. Jag ser att en annan regissör som lyckades helt ok med att föra över sin kortfilm till långfilmsformatet – Jacob Chase – än så länge jobbat med TV. Inte helt osannolikt att även Finn fortsätter att vässa klorna i det mediet.

Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Fortsätt läsa ”Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)”

X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Fortsätt läsa ”X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)”

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Fortsätt läsa ”X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)”

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Fortsätt läsa ”The Vigil (2019)”

KoontzKatalepsi #1

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #1”

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.

Fortsätt läsa ”Demon From the Dark (2010)”

Annabelle Comes Home (2019)

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Fortsätt läsa ”Annabelle Comes Home (2019)”

The Hellbound Heart (1986)

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Fortsätt läsa ”The Hellbound Heart (1986)”