You are currently browsing the tag archive for the ‘The Boogeyman’ tag.

alt. titel: Revenge of the Bogey Man, Boogeyman II, The Boogeyman II, Boogeyman 2, The Boogeyman 2

Ok… Titten på Revenge of the Boogeyman kan officiellt vara det absolut märkligaste jag någonsin upplevt. I alla fall när det kommer till mina Halloween-teman och där ska sägas att det absolut inte saknas konstigheter både högt och lågt.

För temats skull inledde jag med en omtitt på Ulli Lommels original, The Boogey Man från 1980. Den var ungefär som jag minns den, en övernaturlig slasher som har en del bra idéer men som fallerar kapitalt när det gäller att hålla ordning på sin interna logik. Är alla speglar farliga eller bara den som finns i syskonen Lacey och Willys barndomshem? Varför har de som flyttat in i syskonens barndomshem behållit en sådan hiskelig pjäs som nämnda spegel? Vad är egentligen spegelns krafter – telekinesi, besatthet att döda, besatthet att mörda eller alla tre på en och samma gång? Och varför känner tjejen som håller en sax en obeveklig lust att först klippa upp sitt linne innan hon sätter samma sax i sin egen hals?

Gott så. Jag sätter mig tillrätta inför Revenge of the Boogeyman och trakteras med en extremt kackig videoupptagning av något som ska föreställa ett filmat polisförhör. En äldre man beskriver hur han blivit uppsökt av en kvinna som berättat historien som utspelas i The Boogey Man, men där händelseutvecklingen verkat spinna helt ur led och historien påverkat nutiden. Eller nåt… Han berättar hur onämnbara hemskheter skedde som i snabbspolningsläge och jag får sedan se exakt det. Det vill säga kladdiga mord med tveksamma specialeffekter. Och snabbspolade.

Sedan klipper filmen till inledningsscenen från The Boogey Man med Willy, Lacey, deras mamma och mammans älskare. Och då menar jag inte att Revenge of the Boogeyman spelar upp ett klipp från inledningen. Nej, här serveras exakt samma scen som jag såg i originalet för mindre än 24 timmar sedan. Dags att trycka på paus och göra lite research.

Efter lite ninjagooglande tvingas jag konstatera att jag sannolikt tittar på vad som kallats för The Boogey Man 2: Redux från 2002. Ulli Lommel gjorde Revenge of the Boogeyman 1983 som är ungefär den film som jag beskrev i början. Alltså ett slags metaprojekt där han utgick från sitt eget original, vilket sedan fick spilla över i uppföljarens ”verklighet”. I denna Redux-version klippte han av oklar anledning dock ned den nya historien till ett minimum. Med konsekvensen att den film jag såg kanske till 75 eller 85% alltså består av scener från The Boogey Man anno 1980, interfolierade av snabbspolningsscener som visar hela andra mord vars koppling till konceptet Boogey Man inte bara är oklara, utan fullkomligt obegripliga.

Men för all del, ett sådan magnifikt magplask som denna så kallade ”Reverenge of the Boogeyman” har jag nog aldrig haft i något Halloween-tema förut och då såg jag ändå tre filmer av Joe D’Amato till 2018-Halloween. Det behöver kanske inte sägas att inga av kategorierna som åtföljer årets tema går att bedöma…

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Icke applicerbart

Vapen: Icke applicerbart

Killer-o-vision: Icke applicerbart

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Jag inser att jag sticker ut hakan en smula genom att ta mig an vad som torde vara en extremt genomforskad genre utan att anstränga mig överhövan för att ta del av någon av denna forskning. Men som jag resonerat under tidigare teman – jag vill hellre se filmerna än att läsa om dem och det är ytterst sällan jag hinner med bådeoch. Så jag hoppas att ni har överseende med att jag oftast bara utgår från tidigare nämnda podd (Evolution of Horror), Wikipedia och mina egna funderingar i inläggen.

Men särskilt mycket mer ambitiös behöver en bloggare ärligt talat inte vara för att i alla fall plocka upp genrens mest utmärkande kännetecken, regler, troper eller vad man nu väljer att kalla dem.

Så vilka är de då? Tja, vill man göra det enkelt för sig är det väl bara att lyssna på Jamie Kennedys Randy i meta-klassikern Scream:

  • You can never have sex.
  • You can never drink or do drugs.
  • Never, ever, ever under any circumstances say, ”I’ll be right back”.

Detta är dock kanske att göra det lite väl enkelt. De allra flesta talar hellre om en något större uppsättning troper:

  • En mindre grupp ungdomar blir i tur och ordning mördade av något slags monster.
  • Monstret kan ta många olika former, verkliga eller övernaturliga, men bör vara utrustat med någon form av skarpslipat och falliskt vapen.
  • Filmens huvudsakliga drama kommer från morden.
  • Morden ska innebära någon form av vedergällning eller straff.
  • Last man standing är en final girl. Hon är ren och jungfrulig och därmed i alla fall till synes säker från vedergällningen. I slutet av filmen har hon ofta tillskansat sig mördarens falliska vapen och därmed blivit maskuliniserad. Det torde vara värt att påpeka att begreppet i sig, ”final girl”, lanserades av Carol J. Clover i Men, Women, and Chainsaws från 1992.

Utifrån de här punkterna har jag i vanlig ordning försökt hitta några kategorier för att underlätta resonemangen kring temafilmerna. I år handlar det om huruvida det finns någon final girl, mördarens historiska eller psykologiska bevekelsegrunder, vilka vapen som används och huruvida det förekommer killer-o-vision (alltså mördar-PoV), ett vanligt visuellt grepp i sammanhanget. Or is it?! Only one way to find out…

De kloke läsaren förstår nog att jag med tanke på kategorierna härmed måste utfärda är stor, fet spoilervarning för i princip alla temats filmer. Jag har inte vinnlagt mig om att avslöja precis allt om alla filmerna, men skriver samtidigt om det som intresserar mig i dem och inte sällan hänger det ihop med upplösningen eller avslutande vändningar.

Så med det i åtanke, återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för hänga med ut och vada i slasher-träsket. Vem vet vad vi kommer att hitta för godbitar, alternativt ruttnande fisklik?

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de slashers (inklusive deras föregångare) som redan förekommit på bloggen och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm

Peeping Tom
Blood and Black Lace
Bird With the Crystal Plumage
Cat O’ Nine Tails
What Have You Done to Solange?
Black Christmas
Profondo Rosso
The Toolbox Murders
Tourist Trap
Dressed to Kill
The Boogey Man
The Burning
The New York Ripper
ANoES – hela serien i ett tema
Scream – hela serien i ett inlägg
I Know What You Did Last Summer & I Still Know What You Did Last Summer
The Toolbox Murders (2004)
Black Christmas (2006)

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

Zombie NationHerr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.

Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg