Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Vilket i det här fallet innebär att Ann vill bryta könsbarriärer och lära sig att exorcera demoner. Hon vill vara en av Guds utvalda soldater på det århundraden gamla slagfältet om mänsklighetens själar. Vilket i sin tur hänger ihop med en uppväxt där Anns mamma led av psykisk ohälsa och besatthet. Det där sista skulle man i och för sig kunna tänka sig är en dotters försök att hantera det faktum att hennes mamma misshandlade henne, men Prey for the Devil är inte den typen av ambivalent exorcismfilm.

Nej, i den här filmvärlden finns regelrätta exorcism-skolor (rent påhitt såvitt jag kan avgöra) där man också tar hand om och behandlar misstänkta fall. Läraren fader Quinn upplyser sina studenter om att deras profession aldrig behövts så mycket som nu. (Liten rättelse fader Quinn: antalet ansökningar för exorcism växer förvisso, men katolska kyrkans hållning är dock att att regelrätt besatthet är ytterst ovanligt).

Jag skulle dock vilja ifrågasätta både det pedagogiska upplägget och säkerhetsrutinerna på denna skola. Här finns högteknologiska säkerhetsceller för de svåraste fallen. Men när skiten verkligen träffar fläkten väljer man att förlita sig på uråldriga inspärrningar av sönderfallande sten och rostiga metallgaller. Till de högteknologiska (men uppenbarligen mindre säkra än hundra år gamla fängelsehålor) cellerna har samtidigt skolans studenter tillträde. Därmed kan de kan komma och gå som de vill hos patienter, vilka deras lärare bedömt som potentiellt själskorrumperande.

Den pedagogiska riktningen tycks vara någon slags variant av släng-i-barnet-i-vattnet-så-lär-hen-sig-simma-av rent-nödtvång. För när de två unga prästerna Dante och Raymond får uppdraget att exorcera lilla Natalie, tycks de inte bara bli överraskade över uppdraget. Jag får dessutom en klar känsla av att detta är första gången de ställts inför något liknande. En känsla som inte blir mindre av intrycket att deras främsta vapen mot demonen är att stirra i stum skräck så fort ett huvud vrids i 180 grader.

Tysk-amerikanske regissören Daniel Stamm återvänder till exorcism-facket men har med Prey for the Devil tyvärr fått hålla till godo med ett betydligt sämre manus än The Last Exorcism. Det rent tekniska hantverket i sig är det inget större fel på, däremot är det så pass generiskt att detta knappast kommer att skrämma en någorlunda van skräckfilmstittare. Eftersom jag nyligen sett Smile, blev det nästan parodiskt att se ännu en film vilken omedelbart etablerar konceptet “en flickas barndomstrauma med en psykiskt sjuk mor”. Prey for the Devils stora problem ligger dock primärt i uppbyggnad och ren dumhet (eller möjligen slarv).

Det går alldeles för snabbt för tioåriga Natalie (spelad av Posy Taylor) att bli full on Regan O’Neill och börja klättra på väggar. Dessförinnan har det med all önskvärd tydlighet etablerats att Anns minnen av sin besatta mamma är sanna. Jacqueline Byers är ganska sympatisk i sin huvudroll, men omges av allt för olyckliga omständigheter rent filmmässigt sett. Vad gäller rollistan måste också nämnas en kraftigt åldersförändrad Virginia Madsen, det tog ett bra tag innan jag kände igen Helen Lyle från klassikern Candyman.

Den första exorcismen som utförs känns som sagt lite väl ad hoc-artad för att svara mot den till synes rigorösa teknologiska säkerheten. När skiten sedan börjar träffa fläkten och det blir uppenbart att de unga prästerna inte alls är någon match för Natalies demon kliver fader Quinn in. För att därmed lämna celldörren vidöppen ut mot ett helt gäng skrämda studenter.

Och apropås detta med högteknologin… Om det nu är så vanligt med verkliga fall av besatthet som filmen vill göra gällande – borde studenterna så inte kunna konfronteras med bättre och modernare inlärningsmaterial än halvsuddiga stillbilder och knastriga ljudupptagningar? Det går heller inte ihop sig att Ann hittar akter för en massa ”terminal cases” som blivit ”transferred to the Vatican”, vilka synes vara både 30 och 40 år gamla (minst), medan inledningen informerar oss om att det inte funnits några exorcism-skolor utanför Vatikanen innan 2018.

Exorcism-filmer är en lurig skräckgenre där det är alldeles för lätt att gå vilse i allt för bekanta bilder och troper. Det blir också högst tveksamt när man, som i Prey for the Devil, skulle kunna tolka filmens budskap som att besatta personer är så skuld- och skamtyngda att det är de själva som bjudit in demonen. Alltså är det i slutänden bara de själva som måste bestämma sig för att göra rent andligt hus och kasta ut missdådaren. ”It has no power over you that you don’t give it”. Vem hade kunna tro att exorcism-filmer skulle falla över i det tveksamt affirmativa självhjälpsträsket?

The Quiet Ones (2014)

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Fortsätt läsa ”The Quiet Ones (2014)”

Home Movie (2008)

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Fortsätt läsa ”Home Movie (2008)”

The Stone Tape (1972)

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

Fortsätt läsa ”The Stone Tape (1972)”

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Fortsätt läsa ”The Devils (1971)”

The Witch: A New-England Folktale (2015)

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Fortsätt läsa ”The Witch: A New-England Folktale (2015)”

Why do you insist on calling the demons?!

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Fortsätt läsa ”Why do you insist on calling the demons?!”

Deliver Us From Evil (2014)

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Fortsätt läsa ”Deliver Us From Evil (2014)”

Omtitten: The Conjuring (2013)

Filmen fick en text för första gången på bloggen i februari 2015.

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte.

Fortsätt läsa ”Omtitten: The Conjuring (2013)”

The Rite (2011)

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Fortsätt läsa ”The Rite (2011)”