You are currently browsing the tag archive for the ‘Exorcism’ tag.

Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Enligt professor Coupland är det paranormala inget annat än fenomen som vi hittills inte kunnat förklara vetenskapligt, men som har fullt logiska orsaker. Det gäller bara att hitta dem. Som i fallet Jane, exempelvis. Oxfordprofessorn hittade sin unga protegé efter att hon kuskat runt i oräkneliga mentalinstitutioner och fosterfamiljer.

Nu är flickan hans ”experiment” och han ämnar bevisa att hon kan kontrollera den negativa energi som manifesterar sig i diverse telekinetiska företeelser. Målet är att hon ska kunna förvisa den från sin kropp och därmed bli frisk från den psykiska ohälsa som jagat henne hela livet. Men för att allt ska gå riktigt och vetenskapligt till måste ju experimentet dokumenteras och därför anställer han den filmintresserade Brian McNeil för att fota hela processen.

The Quiet Ones skryter på omslaget med att den är ”inspired by the terrifying true experiment” men som vanligt är det en sanning som man får ta med en ganska stor portion modifikation. Ja, det förekom experiment i början av 70-talet där en matematiker på något sätt försökte skapa en fiktiv person eller närvaro som man sedan skulle kunna kontakta via en seans. Föga förvånande landade alla ”experimenten” i slutsatsen ”inconclusive”.

Konceptet ”en fiktiv närvaro som man ska kunna kommunicera med och manipulera” har sedan manusförfattaren Tom De Ville kapat åt sig och sprungit iväg med. Ganska långt dessutom, skulle jag säga. Samtidigt är det lite svårt att avgöra eftersom det verkar som om De Villes manus i sin tur bearbetats av ytterligare tre personer, varav en är dagens regissör: John Pogue (vars främsta merit torde vara att han står som manusförfattare till U.S. Marshals).

Nåvälan, det viktiga i kråksången torde vara att någonstans på vägen har 70-talsexperimenten blivit en film som till innehållet inte skiljer sig ett jota från alla andra paranormala filmer som skyller sina oförklarligheter på spöken eller demoner. The Quiet Ones är medveten om detta faktum, så till vida att det hela tiden förekommer en diskussion om det ändå inte är så att Jane är besatt ”på riktigt”. Allt medan Jared Harris Coupland blir mer och mer istadig i sina försök att hitta en ”vetenskaplig” förklaring till som händer (inristade sigill, plötsliga strömavbrott, väggbankningar, blodiga kräkningar, underlig hjärnaktivitet, you name it…).

Bakom The Quiet Ones står det återuppväckta Hammer Film Productions och förutom att slå sig för bröstet som en BOATS dunkar bolaget dessutom på stora The Woman in Black-trumman som ju ändå blev en hyfsad framgång. Och för all del, The Quiet Ones är inte usel (förutom när det gäller den extremt klumpiga planteringen av filmens titel som verkligen kommer från ingenstans och får kvarstå helt okommenterad). Problemet är som sagt bara att den inte kommer med något som helst nytt, vare sig i fråga om innehåll eller skrämseleffekter. Och det blir ju lite klurigt anno 2014 när killar som James Wan, Leigh Whannell och Jason Blum varit igång sedan åtminstone det sena 00-talet.

Förutom Jared Harris tycker jag också att Olivia Cooke förtjänar en klapp på axeln som Jane Harper. Hon gör faktiskt en riktigt bra prestation, där väl The Quiet Ones största bekymmer torde vara att hon samma år också spelade i den betydligt mer uppmärksammade Ouija.

Som ni kanske redan gissat finns det förstås en poäng med att Sam Claflins Brian är filmfotograf – say hello to found footage! Men ju längre The Quiet Ones fortskrider och hela tiden blandar bilder från Brians kamera med det ”vanliga” tredjepersonsperspektivet börjar man alltmer ifrågasätta poängen med greppet. Bortsett från då att det är ett enkelt sätt att motivera halvtaskig belysning samt en överskakig kamera som då och då dessutom kan tappas på golvet eller hamna ur fokus. Och när det aldrig blir mer än så, känns det också bara billigt.

Har man inte sett så mycket skräckfilm kan The Quiet Ones säkert resultera i lite ståpäls. Men med exempelvis både Paranormal Activity– och Insidious-serierna i ryggen blir det inte mycket till rörelse i kroppsbehåringen.

David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.

Läs hela inlägget här »

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Läs hela inlägget här »

Filmen fick en text för första gången på bloggen i februari 2015.

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte.

Läs hela inlägget här »

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Läs hela inlägget här »

Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg