You are currently browsing the tag archive for the ‘Exorcism’ tag.

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.

Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.

Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.

Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.

De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.

Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.

Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.

Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.

Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.

Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.

Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.

För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.

Annonser

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Läs hela inlägget här »

Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.

Läs hela inlägget här »

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser