1995 års tio bästa filmer

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Oblivion (2013)

Mänskligheten har vunnit det intergalaktiska kriget, men i allt väsentligt förlorat jorden. Större delen av alla de överlevande har fraktats till en av Saturnus månar och kvar finns nu bara teknikerteam som ska övervaka att man kan rädda vad som räddas kan av Tellus sista resurser, främst vatten.

Ett sådant team är Victoria och Jack, ett mycket effektivt team. Hon är kommunikationslänken mellan honom och huvudkvarteret Tet i omloppsbana kring jorden medan han skitar ned händerna på den övergivna jordytan. Framförallt består hans jobb av att reparera och leta rätt på de drönare som ska beskydda vattenbärgningsmaskinerna.

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).