You are currently browsing the tag archive for the ‘Nosferatu’ tag.
I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.
Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »
Annonser
alt. titel: Hyresgästen, The Tenant
Ok, Roman, what’s your deal? Det är farligt att vara ensam, då blir man galen. Det är farligt att bo i lägenhet, då blir man paranoid (och galen – ”They’re all in it together!”). Exakt var hade du egentligen tänkt dig att mänskligheten ska hålla till någonstans? Kanske The Stepford Wives varit något av en myspys-feel good om Roman fått hålla i spakarna, för så mycket mer än det förutsägbara förortslivet tycks inte kvarstå som boendealternativ.
De nyazeeländska filmskaparna och komikerna Taika Waititi och Jemaine Clement vet hur man fyrdubblar ungefär en och en halv miljon investerade filmkronor. Framgångsreceptet stavas, kanske något oväntat, vampyrmockumentär.
Det är i princip alltid otacksamt att vara en krigare (fråga bara Selene). Särskilt när kriget är över; soldater har sällan en naturlig plats i samhället under fredstid. Det är något som både medeltidens korsriddare, 60- och 70-talets Vietnamveteraner och post-kalla krigets spioner fått erfara.
alt. titel: Nosferatu — nattens vampyr, Nosferatu the Vampyre
I slutet av 70-talet hade tyske regissören Werner Herzog kammat hem tillräckligt med vinster och nomineringar vid både Berlin och Cannes filmfestivaler för att kunna välja och vraka bland sina projekt. Enligt Herzog var F. W. Murnaus skräckklassiker Nosferatu det bästa tysk filmindustri producerat och nu skulle det till en slags kombinerad remake och homage till 20-talsfilmen.
alt. titel: Nosferatu: A Symphony of Horror, Nosferatu
Advokat Harker Hutter beordras av sin chef Renfield Knock att åka till Transsylvanien för att bistå greve Dracula Orlok med inköp av fastigheter i London Wisborg. Men Hutters unga maka Mina Ellen är orolig med maken så långt borta, hon känner på sig att något ondskefullt kommer att drabba honom.
Jag önskar att jag hade kunna bjuda på något mer högkvalitativt så här i årets första inlägg, but the blog wants what the blog wants… Ett försök till fredagssågning blev det istället.
***
Mulberry St (2006)
Det är ovanligt varmt i New York och runtomkring i staden börjar folk insjukna efter bett från aggressiva råttor. Katastrofrapporterna på TV och radio pratar om kräkningar och yrsel men tycks glömma bort att nämna den lilla detaljen att offren dessutom blir väldigt sugna på människokött (plus att de riskerar att börja likna greve Orlock). Läs hela inlägget här »
Ett lite annorlunda Filmspanartema den här gången, men fantastiskt underhållande. Var och en fick vi oss tilldelande en person som skulle försöka utmana våra inrutade smaker, testa våra gränser. Kort sagt beordra oss att se en film som man annars sannolikt aldrig skulle ha gett sig på.
Kinden brände av örfilen och handsken var kastad. Utmanaren hade gett sig tillkänna och för mein herr Filmitch var mitt gnäll över demonregissören Werner Herzog (hans Nosferatu var iofs ok, men däremot Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Rescue Dawn…) tillräckligt välkänt för att han skulle tycka att jag borde testa dokumentären Grizzly Man. Självklart hade herr Filmitch själv redan sett och gillat filmen (detsamma gäller Jojjenito, Henke och Movies-Noir).
Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.
Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.
Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att följa upp med något annat verk?!
***
Stackars Lucy Westenra är mycket sjuk. Hon har sömnproblem och är anemisk, så till den grad att hon behöver blodtransfusioner. Inte mindre än fyra stycken, faktiskt. Man får väl räkna det som ett mindre medicinskt mirakel att både fästmannen Arthur Holmwood, Quincey Morris, doktor Seward och doktor Abraham van Helsing lyckades ha samma blodgrupp som den arma patienten så att man inte tog livet av henne genom en allergisk reaktion (förekomsten av blodgrupper upptäcktes först 1901). Ändå blir hon inte bättre och man kan, i likhet med herr Morris, undra: ”What took it out?”.
That’s what HE said!