Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Men Rabbi Löw och hans assistent (utrustad med en för filmtypen avslöjande lömsk blick) tar det säkra före det osäkra och skapar dessutom en beskyddare för det judiska gettot – en Golem. En lerskapelse som får liv tack vare en kapsel på bröstet som innehåller ett magiskt ord. Ordet måste Löw först vränga ur demonen Astaroth, men med sina magiska krafter har han inga större problem med det.

Snart är Golem (Golemen? Goleman?) på benen och Löw bestämmer sig för att visa upp honom för kejsaren vid Rosenfestivalen. Men vilka garantier finns för att den levande leran inte kommer att löpa amok?

Der Golem är sannolikt österrikiske fantastik-författaren Gustav Meyrinks mest kända verk. Romanen gavs ut som serie i Die Weißen Blätter mellan december 1913 och augusti 1914 och som en hel volym ungefär ett år senare, 1915. Det säger sannolikt något om berättelsens popularitet att romanen per omgående snappades upp av den tyska filmindustrin, mer specifikt en av expressionismens föregångsgestalter Paul Wegener. (Vilken absolut inte ska förväxlas med nazistofficeren med samma namn vilken bland annat tjänstgjorde i Norge mellan 1940 och 1942).

Wegener regisserade den delvis förlorade filmen Der Golem redan 1915 och följde upp den 1917 med likaledes förlorade skräckkomedin Der Golem und die Tänzerin. Inget av dessa verk tycks ha särskilt mycket gemensamt med Meyrinks berättelse, där Golem närmast tjänar som en fysisk manifestation av det judiska samhället i Prag-gettot. Därför kom Wegener alltså med denna tredje film – Der Golem, wie er in die Welt kam – 1920. (Wegener spelade för övrigt själv Golem-gestalten i alla tre filmerna.) Jag vet väl inte riktigt hur nära den ligger förlagan heller, men här befinner vi oss i alla fall i någon slags historisk medeltid.

Kulisserna låter ana många gränder och prång, där husen lutar sig lite hipp som happ över gatorna. Filmteamet har också tagit sig tid att bygga en stadsport som är flera meter hög, vilket var väl investerade pengar för ren imponans. Husväggarna skulle kunna vara gjorda av lera, blandad med halm och den kupiga insidan av Rabbi Löws hus påminner mer om en hobbit-kula än något annat. Detta, tillsammans med filmens lätta sepiaton, låter ana en sagostämning av samma art som den samtida Das Cabinet des Dr. Caligari och den två år yngre Nosferatu.

Av denna trojka är dagens film den absolut minst skräckinjagande. Den har en otvetydig charm tack vare sin expressionistiska stil men så mycket mer är det inte. Däremot är det intressant att notera flera gemensamma drag med andra berättelser om mänskligt skapade monster (för att inte tala om ryckiga rörelsemönster), oavsett om skaparen heter Victor Frankenstein eller C.A. Rotwang.

Lermannen är inte ens från början lätt att kontrollera – Löws assistent kommer på den lysande idén att låta ”maskinen” ta över det tunga jobbet med att sköta blåsbälgen. Men med ett par kraftiga ryck håller Golem på att sätta eld på hela huset (en olycksbådande föraning om vad som komma skall). Samtidigt är han känslig för det vackra och poetiska, en blomma eller ett litet barn får honom mild som ett lamm. När det är dags för Rabbi Löw att ”stänga av” sin skapelse eftersom denne uppfyllt sitt syfte med att skydda den judiska befolkningen har Golem fått tillräckligt mycket egen vilja och självmedvetande för att motsätta sig detta.

Der Golem är en film som är mer intressant än bra, men nog är den tillräckligt intressant för att den ska vara värd att spendera knappa 90 minuter av livet på. Särskilt om man kan tänka sig att sitta igenom en bleksiktig kärleksaffär mellan Mirjam och junker Florian som aldrig blir mer avancerad än att de kyskt sitter bredvid varandra och djupandas. Ok, Florian får också känna på Mirjams bultande…hjärta. 20-talets gränslöshet à la Dr. Mabuse har i alla fall inte hittat fram till den här filmen.

Land:
Tyskland

Kulturprägel:
Expressionism och uppspärrade ögon på stumfilmsvis

Annons