You are currently browsing the tag archive for the ‘Kevin Bacon’ tag.

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Annonser

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Läs hela inlägget här »

X-Men First ClassAtt Cuba-krisen kanske var det närmaste världen kommit till ett tredje världskrig är välkänt. Exakt hur nära är dock inte riktigt lika välkänt, men nu är det dags för sanningen att komma fram i dagsljuset.

Året är 1962 och livet leker för den unge Charles Xavier i Oxford. Inte bara har han föräldrar som är tillräckligt rika för att skicka honom till lärosätet, han får dessutom chans att studera genetik. Ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat eftersom både han själv och hans styvsyster Raven är mutanter.

Läs hela inlägget här »

Death SentenceTitten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.

Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.

Läs hela inlägget här »

Efter att Fiffi uttalat sitt odödliga hat (ok, starka ogillande, då) mot djurfilmer som involverar riktiga fyrbeningar kunde jag inte låta bli att försöka peta hål på den bubblan. Hon var vänlig nog att gå mig till mötes med hund-filmen My Dog Skip. Hur det gick? Jag litar på att du kan lista ut hur du tar reda på det… Läs hela inlägget här »

När man väl börjar tänka på det finns de överallt. Barn. Flickor. Framförallt flickor i tio-elvaårsåldern. Walter har svårt att tänka på något annat hur gärna ha än vill. De stöter ihop med honom på bussen, står framför honom i rulltrappan och mitt över gatan från hans vardagsrumsfönster ligger en skolgård.

Plågsamt medveten om att det han tänker på är fel och att han redan suttit av ett tolvårigt fängelsestraff gör Walter sitt allra bästa för att försöka bli ”normal”, vilket för honom innebär att kunna se en ung flicka utan att tänka på…det där. Eller gör han det? Han säger till sin terapeut att han vill bli normal, undrar hur lång tid det tar, men kanske finns det ändå en del av honom som inte vill ge upp de där känslorna. Han gjorde ju aldrig illa flickorna och eftersom de följde med honom måste de ju ändå, på något sätt, ha velat det själva.

Läs hela inlägget här »

Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Läs hela inlägget här »

Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.

Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser