Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Rose blir dock snart övertygad om att Laura överfört något till henne. I alla fall börjar hon se samma hemska syner som den unga doktoranden försökte beskriva för henne. Och när Rose gräver vidare visar det sig att en av doktorandens professorer, vilken som av en ren händelse slog ihjäl sig själv med en hammare i Lauras åsyn, såg samma syner.

Parker Finn långfilmsdebuterade med Smile (baserad på den egna kortfilmen ”Laura Hasen’t Slept”) och han kan knappast klaga på genomslaget. Än så länge tycks filmen ha spelat in klart över tio gånger budgeten och Jag upplever att det pratats ganska mycket i termer av ”läskigaste skräckfilmen någonsin”. Är Smile det? Nej, såklart inte. Men den är ändå en hyfsat kompetent gjord skräckfilm, även om en hel del av hoppa-till-överdådet och vändningarna knappast bör överraska en någorlunda härdad skräckfilmstittare.

Jag skulle kunna tänka mig att Finn, efter sin första titt på It Follows, började fundera på det vagt obehagliga i stillastående gestalter och överdimensionerade dito (vilka naturligvis också kliver med tungt ekande steg). Plus hela överförings/förbannelse-temat förstås (som vi ju också känner igen från exempelvis Ringu). Sedan kanske han också noterade hur otroligt läskig den leende familjen i Us var och, voilá: Smile.

Filmen är som sagt var hyfsat kompetent gjord men tar en del genvägar, vilket gör att den inte uppvisar samma fingerfärdiga finess som It Follows ändå gjorde. Rose spelas av Sosie Bacon (dotter till Kevin Bacon och Kyra Sedgwick) och hennes skräckslagna beteende (skakande händer som vrids om varandra eller över likaledes skakande läppar, vinpimplande, flämtanden och hackig inandning) i kombination med en väl påträngande musiksättning gör att det alldeles för snabbt och övertydligt står klart att nu ska detta banne mig vara riktigt, jäkla läskigt.

Hela upplägget med den sjuka modern får både förklara att Rose krackelerar så pass snabbt och varför hennes omgivning ifrågasätter henne när hon beter sig uppenbart labilt. Kanske inte direkt slappt, men som sagt, en välbekant genväg. Detsamma gäller upplösningen. Lite av been-there-done-that.

Smile väcker också frågetecken vad gäller form av datasäkerheten hos såväl sjukhus som polisen. För inte kan det väl ändå vara så här lätt för personal att hemifrån kunna komma åt rimligtvis sekretesskyddat material?! Eller varför det antyds att just Roses bräckliga psyke skulle vara särskilt smaskigt monstermums, när inget av de övriga offren synes ha haft samma problematik. Samtidigt gör Smile i alla fall inte inte misstaget att försöka överförklara sitt monster (det bör Finn också ha lärt sig av David Robert Mitchell). Plötsligt finns det bara där och först när vi blir medvetna om det går det att uttyda mönstret.

Det ska ändå bli lite intressant att se vart Parker Finn tar vägen. Jag ser att en annan regissör som lyckades helt ok med att föra över sin kortfilm till långfilmsformatet – Jacob Chase – än så länge jobbat med TV. Inte helt osannolikt att även Finn fortsätter att vässa klorna i det mediet.

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #1”

Omtitten: Friday the 13th (1980)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Omtitten: Friday the 13th (1980)”

Friday the 13th (1980)

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Friday the 13th (1980)”

Footloose (1984)

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Fortsätt läsa ”Footloose (1984)”

1984 års tio bästa filmer

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Fortsätt läsa ”1984 års tio bästa filmer”

1990 års tio bästa filmer

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Fortsätt läsa ”1990 års tio bästa filmer”

X-Men: First Class (2011)

X-Men First ClassAtt Cuba-krisen kanske var det närmaste världen kommit till ett tredje världskrig är välkänt. Exakt hur nära är dock inte riktigt lika välkänt, men nu är det dags för sanningen att komma fram i dagsljuset.

Året är 1962 och livet leker för den unge Charles Xavier i Oxford. Inte bara har han föräldrar som är tillräckligt rika för att skicka honom till lärosätet, han får dessutom chans att studera genetik. Ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat eftersom både han själv och hans styvsyster Raven är mutanter.

Fortsätt läsa ”X-Men: First Class (2011)”

Death Sentence (2007)

Death SentenceTitten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.

Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.

Fortsätt läsa ”Death Sentence (2007)”