You are currently browsing the tag archive for the ‘Frankenstein’ tag.
alt. titel: Sex Maniac
Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.
Well…not quite… Vi börjar i vad som skulle kunna ses som en version av Frankenstein, alternativt The Body Snatcher, för att gå över till en mer generell mad scientist-historia, vilken temporärt hoppar tillbaka till Frankenstein-historien för att därefter bli en utpressnings-thriller som avslutas med en uppenbar adaption av Edgar Allan Poes välkända novell ”The Black Cat”. Och eftersom Maniac är en film om Galenskap har Esper dels lagt in ett antal textskyltar vilka förklarar farligt sjukliga tillstånd som exempelvis paranoia, dels illustrerat detta farliga tillstånd (som förstås drabbar filmens huvudperson, Don Maxwell) genom att snatta flera segment från Benjamin Christensens stumfilm Häxan från 1922.
Frankenstein-biten rör Dr. Meirschultz experiment som syftar till att återuppväcka de döda. Men när han inte får tag på tillräckligt färska lik från bårhuset beordrar han sin assistent, Maxwell, att ta livet av sig. Maxwell tycker av förklarliga skäl inte att det är en toppenidé och skjuter därför istället sin arbetsgivare. För att dölja sitt brott låtsas han vara Meirschultz men blir samtidigt galen på kuppen (”Not only do I look like Meirschultz, I am Meirschultz!”).
Tyvärr är Maxwell inte särskilt duktig på att vara fejkdoktor utan råkar injicera ”super-adrenalin” i patienten Mr. Buckley som därmed blir ännu galnare än han var innan (”DARTS OF FIRE IN MY BRAIN!”). Han kidnappar, våldtar och mördar en okänd kvinna som Meirschultz återupplivat tidigare i filmen genom sina experiment. Mrs. Buckley verkar emellertid inte vara särskilt bekymrad över sin makes mentala tillstånd. Hon bryr sig mer om mordoffret som hon hittar på golvet i laboratoriet och som hon använder för att utpressa Maxwell. Vilken i sin tur hanterar sin ångest genom att döda en katt och äta upp dess öga.
Maxwell hinner också bli uppsökt av sin showgirl-hustru som blivit intresserad av sin make igen efter att en rik onkel lämnat honom ett stort arv. I ett ovanligt rationellt drag lyckas Maxwell övertyga bägge kvinnorna om att de utgör ett hot för varandra, varför de raskt börjar slåss när han stänger in dem i en källare (där han tidigare murat in den döde Meirschultz i väggen).
Men polisen har varit honom på spåren och bryter sig in i källaren i tid för att rädda kvinnorna från både Maxwell och varandra. På plats hör de också ett hemskt tjut inifrån väggen eftersom det visar sig att Maxwell lyckats mura in en svart katt tillsammans med liket. The End.
Det är alltså ganska mycket som hinner hända i Maniac, särskilt med tanke på att filmen bara är 50 minuter lång. Tyvärr var titeln inte tillräckligt kittlande för dåtidens publik, trots det saftiga innehållet, varför Esper döpte om spektaklet till Sex Maniac. De text-baserade beskrivningarna handlar dock inte så mycket om sex, men desto mer om hur farliga personer som lider av psykisk ohälsa är. En inledande skylt vet exempelvis att berätta att man i Chicagos fängelser undersökt 40 000 fångar som alla visade sig lida av sinnessjukdom. Maniac är alltså knappast en film som lägger sig vinn om att skapa förståelse för vare sig psykisk ohälsa eller läkarna som behandlar det.
Alltså, det går förstås inte med bästa vilja i världen att påstå att Maniac är en bra film. Berättandet är så lösryckt att historien gränsar till det obegripliga, skådespeleriet är antingen bisarrt överdrivet eller superstelt och det ser tyvärr ut som om ett antal katter blev ganska hårdhänt behandlade under inspelningen. Trots det levererar den den faktiskt 50 ganska underhållande minutrar – det finns helt enkelt mycket att skratta åt i Maniac. Och eftersom den omfattas av public domain är det inga större problem att få tag på den. Varför spendera cirkus 75 minuter på YouTube så hinner du klippa Luis Buñuel och Salvador Dalis surrealismklassiker Un chien andalou också.
Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.
Even before Dracula…there was…Frankenstein!
Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior
Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”
Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
That’s what HE said!