You are currently browsing the tag archive for the ‘Frankenstein’ tag.
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
Annonser
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”
Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.
***
I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.
Bara för att det nu är ett vampyrtema på bloggen behöver ju inte allt vara tänder och skräck och blodsmitta. Sakta men säkert har vampyrgenren börjat expandera till att handla om fler saker än monstervampyrer i slängkappa som kan förvandla sig till fladdermöss.
Den lilla pittoreska staden Kleinschloss hemsöks av fruktansvärda mord och offren lämnas alltid på samma sätt – tömda på blod och med två hål i halsen. Som om de blivit bitna av något med två sylvassa tänder. Till slut utropar den förbryllade polischefen Karl Breettschneider ”Why would anyone want human blood?! Why?! WHY?!”.
I dagens filmindustri, när effekter ofta bygger på ansträngningarna från en grupp som skulle kunna spela fotbollsmatcher med fulltaliga lag mot varandra varje lunch, är det kanske lätt att glömma en tid när make-upartisten kunde vara en minst lika stor stjärna som skådisarna han fixade till. Mest känd är i dessa sammanhang är sannolikt Universal Studios Jack Pierce som skapade utseendet hos Karloffs Monster och Mumie samt Chaneys Varulv.
Om jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
That’s what HE said!