You are currently browsing the tag archive for the ‘Frankenstein’ tag.
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
Annonser
En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.
***
I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.
Bara för att det nu är ett vampyrtema på bloggen behöver ju inte allt vara tänder och skräck och blodsmitta. Sakta men säkert har vampyrgenren börjat expandera till att handla om fler saker än monstervampyrer i slängkappa som kan förvandla sig till fladdermöss.
Den lilla pittoreska staden Kleinschloss hemsöks av fruktansvärda mord och offren lämnas alltid på samma sätt – tömda på blod och med två hål i halsen. Som om de blivit bitna av något med två sylvassa tänder. Till slut utropar den förbryllade polischefen Karl Breettschneider ”Why would anyone want human blood?! Why?! WHY?!”.
I dagens filmindustri, när effekter ofta bygger på ansträngningarna från en grupp som skulle kunna spela fotbollsmatcher med fulltaliga lag mot varandra varje lunch, är det kanske lätt att glömma en tid när make-upartisten kunde vara en minst lika stor stjärna som skådisarna han fixade till. Mest känd är i dessa sammanhang är sannolikt Universal Studios Jack Pierce som skapade utseendet hos Karloffs Monster och Mumie samt Chaneys Varulv.
Om jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Den unge professorn Jonathan Venkenheim tar hjälp av kompisen och dokumentärfilmaren Vicky för att uppnå sitt livs dröm – att bevisa att Mary Shelleys Frankenstein inte är en påhittad berättelse och att den riktiga Victor Frankenstein egentligen hette Johann Venkenheim.
alt. titel: Transylvanien, var god och dröj!
Mac Turner vill att rubriken ”Frankenstein Lives!” ska pryda hans tabloidblaska The Sensation. Fast med tanke på att han skickar sina journalister Jack och Gil till Transsylvanien kanske han egentligen ville att rubriken skulle vara ”Dracula Lives!”?
Nå, till Transylvaninen kommer cyniske Jack som inte tror på många av de historier som hans arbetsgivare kokar ihop åt sina lättlurade läsare och naive Gil som tror på alla historier han får höra. Jack försöker ta trippen som en betald semester och passar dessutom på att stöta på den likaledes semestrande ensamstående mamman Elizabeth. Gil är däremot full av iver att undersöka alla konstigheter som han rimligtvis kan snoka reda på.
alt titel: Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame
Jämsides med Victor Frankensteins Varelse torde den parisiske ringaren Quaismodo vara ett av litteratur- och filmhistoriens mer välkända Monster. Intressant, men kanske inte så förvånande, är att bägge dessa varelser av sina författare verkligen inte framställs som ensidigt genomonda (till och med Dracula får antydan till medlidande från sin skapare) utan har lager och djup som inte ens delas av deras mer genomsnittliga medmänniskor.
That’s what HE said!