You are currently browsing the tag archive for the ‘Frankenstein’ tag.
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
Allra mest känd är förstås Le Fantôme de l’Opéra som filmatiserats ett otal gånger (bland annat 1925, 1943, 1962, 1989 och 1998). Men vem hade kunnat tro att en makaber liten novell om en djävulskt galen vaxkabinettägare (”Mystère du musée de cire”) skulle kunna uppstå i hela fyra olika versioner? Mystery of the Wax Museum från 1933 är pre-code och regisserad av Michael Curtiz medan House of Wax från 1953 bland annat är känd för att den tillhandahåller en av de tidigaste filmrollerna för Charles Buchinsky eller Charles Bronson som han ju senare blev mer känd som. Sedan kom det en slags remake med samma titel 2005 som är mest känd för…att den innehåller Paris Hilton?
Men mellan bägge dessa vaxhus passade alltså Italien på att klämma ur sig The Wax Mask. Från början ska det ha varit ett slags pity-project från Dario Argentos sida (som i och med detta kanske blev inspirerad att göra sin egen version av Le Fantôme…?), riktat till den diabetessjuke Lucio Fulci som dock hann avlida vid 68 års ålder innan filmen var klar.
Argento betalade för kollegans begravning och erbjöd sedan regissörsstolen till effektsnubben Sergio Stivaletti. De hade arbetat tillsammans på både Opera och La sindrome di Standahl. Inom 2018 års Halloween-tema fick vi dessutom stifta bekantskap med Stivalettis arbete i Michele Soavis La chiesa och La setta. Så det är ingen högoddsare att Fulcis stämningsdrivna berättande fick ge vika för ett betydligt större fokus på effekter, masker och make up.
Den unge sprätten Luca frekventerar en minst sagt filosofiskt sinnad bordell. Madame liknar sin inrättning vid ett kloster där ”nunnorna” inte tillber vite krist, men väl sina sängar under utövandet av sitt kall (”Snabbt och väl är vårt motto”). Klienterna argumenterar å sin sida över rädslans natur när de vilar upp sig mellan varven. Luca hävdar kaxigt att en sund själ i en sund kropp inte behöver hysa fruktan. Det blir förstås en öppen inbjudan för den försmädlige Giovanni att slå vad om hela 20 lire att Luca inte kan spendera hela natten på Roms nya spektakel – vaxmuséet (Danza macabra, säg hej till publiken!).
Hur många timmar med den sköna Georgina skulle Luca inte kunna köpa för 20 lire – tanken svindlar! Snart har han alltså brutit sig in i lokalen och bereder sig på en lugn natt. Men nere i muséets källare finner han ett märkligt laboratorium och om morgonen hittas den unge mannen, död i en skräckslagen hjärtinfarkt…
Författaren Leroux byggde sin museihistoria på samma sätt som operaditon. Det vill säga att skurken var en deformerad galning som smyger omkring i slokhatt och långrock. Men i den aktuella The Wax Mask får mördarens offer tjäna ett betydligt mer praktiskt syfte och manuset har dessutom tillsatt en nypa Frankenstein genom att förlita sig på elektricitet för att få hela arrangemanget att fungera.
Handlingen är förlagd till tidigt 1900-tal och jag tänker mig att Stivaletti varit ute efter en slags Hammer/Mario Bava-vibb med generösa mängder röd sammet. Dock har han utökat konceptet med ett par matskedar modern sleaze eftersom det dessutom visas generöst med kvinnobröst, särskilt när de är fastspända i en slags bondagemackapär som ska paralysera offren när de väl hamnat i skurkens laboratorium.
Tyvärr lider The Wax Mask av samma problem som förvisso även behäftar en del av Hammer-produktionerna – den är på det hela taget ganska trist. Den är dessutom helt utan den charm som bara kan erhållas med ålderns rätt. I likhet med en del andra filmer framstår inte journalisten Andrea som romantiskt kärlekskrank utan utstrålar snarare obehagliga stalker-vibbar när han mer eller mindre förföljer den sköna Sonia, ett faktum som givetvis påverkar ”gnistan” i deras förhållande.
Filmen känns dock relativt påkostad och historien är för all del rättframmare än man kanske skulle förvänta sig med tanke på vad jag tröskade igenom i Halloween-temat. Men den bjuder heller inte på vare sig överraskningar (det räcker uppenbarligen att byta namn från Volk Borisoff till Boris Volkoff för att helt försvinna från polisens radar) eller någon större estetik. Av oklar anledning kommer folk till Andrea med upplysningar som bättre borde riktas till polisväsendet och det krävs en hel del förhastade slutsatser för att få det hela att gå ihop. Stivaletti är en effektsnubbe, varken mer eller mindre. Det innebär förstås att en del fysiska effekter är riktigt bra (men långt ifrån alla). Samtidigt har han tagit det dåliga beslutet att besudla sin produkt med (1) undermålig animering och (2) en steampunk-terminator.
Nej, ska jag ha mig ett galet, mordiskt och deformerat Geni vänder jag mig nog även i fortsättningen med förtroende till Vincent Price och House of Wax från 1953. Alternativt försöker hitta ett exemplar av Mystery of the Wax Museum.
Annonser
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”
Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.
***
I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.
Bara för att det nu är ett vampyrtema på bloggen behöver ju inte allt vara tänder och skräck och blodsmitta. Sakta men säkert har vampyrgenren börjat expandera till att handla om fler saker än monstervampyrer i slängkappa som kan förvandla sig till fladdermöss.
Den lilla pittoreska staden Kleinschloss hemsöks av fruktansvärda mord och offren lämnas alltid på samma sätt – tömda på blod och med två hål i halsen. Som om de blivit bitna av något med två sylvassa tänder. Till slut utropar den förbryllade polischefen Karl Breettschneider ”Why would anyone want human blood?! Why?! WHY?!”.
I dagens filmindustri, när effekter ofta bygger på ansträngningarna från en grupp som skulle kunna spela fotbollsmatcher med fulltaliga lag mot varandra varje lunch, är det kanske lätt att glömma en tid när make-upartisten kunde vara en minst lika stor stjärna som skådisarna han fixade till. Mest känd är i dessa sammanhang är sannolikt Universal Studios Jack Pierce som skapade utseendet hos Karloffs Monster och Mumie samt Chaneys Varulv.
Om jag (liksom knappt 20 andra personer i Sverige enligt eniro.se) hette Frankenstein i efternamn skulle jag bli redigt irriterad på denna films huvudperson. Här försöker man leva ett normalt liv med ett allt annat än normalt efternamn eller åtminstone ett efternamn som ger vissa associationer och så kommer professor Frankenstein och förstör alla goda ansatser. Inte nog med att han har krokodiler och ett privat bårhus i källaren, han fortsätter också på sin förfaders inslagna väg.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
That’s what HE said!