Una farfalla con le ali insanguinate (1971)

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

Annonser

L’uccello dalle piume di cristallo (1970)

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Självklart blir Sam själv misstänkt och hans pass beslagtaget. Efter utmattande förhör tvingas dock polisen släppa honom men på den nattliga promenaden hem blir Sam själv överfallen av en köttyx-galning. Det finns alltså ganska många anledningar för Sam att börja gräva i fallet med kvinnomördarvettvillingen som hemsöker Rom.

Polisen, när de väl avfört Sam från listan över misstänkta, tycks vara mer än villiga att låta honom i praktiken utföra deras markarbete. Medan kriminaltekniker analyserar bevis i form av hånfulla telefonsamtal från mördaren till den ansvarige kommissarien knallar Sam runt på Roms gator och besöker såväl antikaffärer som fängslade hallickar.

Så, giallo numero due (men ett hyfsat tidsmässigt hopp från 1964 till 1970) och regidebuten från en viss herr Dario Argento. Än så länge har jag ju bara Mario Bavas Blood and Black Lace att jämföra med men visst finns det skillnader som till och med jag tycker mig se.

Bägge regissörerna gillar att arbeta med kameran i form av åkningar och vinklar. Argentos upptakt, med ett rakt-ovanifrån-perspektiv på ett skrivbord i skugga och ett par handskbeklädda händer är lika enkelt som effektivt.

Färgmässigt är emellertid The Bird… betydligt mer av brungrått 70-tal än färgsprakande 60-tal, med ett par notabla undantag. Argento tycks vara närmast barnsligt förtjust i ljusreflektioner i glimmande stål och här har vi en mördare med en förhållandevis bred repertoar i det avseendet. Hen (för i en giallo kan man ju aldrig vara helt säker på mördarens könstillhörighet. Inte heller mördaren själv är alltid riktigt klar på den punkten) svingar såväl knivar och dolkar som köttyxor och rakknivar. Alla givetvis vasseggade och stålblanka.

Det enda som verkar fascinera Argento lika mycket som dödliga lens flares är rött blod mot ljus bakgrund, må det sedan vara ett droppar på ett golv, stänk på en vägg eller en allt större fläck på en kritvit (och naturligtvis synnerligen chic) byxdress. Eller för all del en klängväxt med blodröda blad mot en putsad husfasad.

Till skillnad från Bava arbetar Argento betydligt mer med bildliga referenser än färgsättning. Fåglar förekommer i alla möjliga skepnader. I en särskilt suggestiv scen stödjer sig den störtblödande galleristen Monica mot en installation bestående av en enorm rovfågelfot med hotfullt skarpslipade klor. Det hela blir inte mindre visuellt slående av att galleriets front är ett enda stort panoramafönster, vilket därmed gör hennes dödsvåndor till ett slags konstverk i sig. Det känns inte helt osannolikt att Argento är en stor anhängare av vårt välkända Poe-citat: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Eftersom alla offren är kvinnor är polisen helt inne på teorin om att mördaren i någon mening är “pervers”. I en line up-scen paraderas välkända förövare framför Sam för att se om han känner igen någon av dem. En transvestit som kommit med i hopen viftas däremot bort av kommissarien med argumentet ”Det vet ni väl att ‘Ursula Andress’ är transsexuell, inte pervers!”. I Blood and Black Lace kom sådana funderingar på skam, så icke i The Bird… Molto pazzo, helt enkelt.

Ennio Morricone himself står för fiolerna men jag kan inte tycka att han gör samma skillnad för Argento som han gör för Leone. Scoret är mest en enda röra av Rosemary’s Baby-imitationer och hysterisk improv-jazz.

Ett genomgående tema, som jag inte blir riktigt klok på om det ska vara en slags ironisk poäng eller inte, är att Sam hela tiden är på väg till hemlandet USA men ständigt blir uppehållen av mördarjakten. Eftersom han själv står på mördarens lista betonas det hela tiden hur pass mycket mer stillsamt och ofarligt USA är jämfört med Roms bloddränkta gator och gallerier. Detta i en tid när åtminstone New York bör ha varit välkänt för sitt minst sagt bistra klimat vad gäller strejker, upplopp och brottslighet.

Nå, trots att det dessutom finns en hel del att dra på munnen åt kommer jag ändå på mig själv med att tycka att filmen är riktigt spännande. Argentos brungrå 70-tal må vara mindre tilltalande visuellt än Bavas men har å andra sidan en rätt otrevlig skitighet som vi aldrig kom i närheten av på Christina Cuomos fashionabla modehus.

Däremot vet jag inte riktigt om jag kan förlåta Dario för att hans sällsynta hittepå-fågel (Hornitus nevalis), vilken spelar en avgörande roll för mördarjakten, visar sig vara en vanlig, jäkla grå krontrana (Balearica regulorum).

Danza macabra (1964)

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Klart Foster, i likhet med alla rationellt skeptiska skräckfilmsidioter, ställer upp. Snart är han ohjälpligt indragen i historiska skeenden som bjuder på brinnande kärlek, lidelsefull otrohet, glödande svartsjuka samt ond, bråd död.

Som så ofta i filmbranschen är upptakten till det som skulle bli Danza macabra oerhört prosaisk. Spagettiwesternregissören Sergio Corbucci hade 1963 gjort komedin Il monaco di Monza (The Monk of Monza) och här stod nu en hel medeltidsscenografi och bara skräpade. Skulle man inte kunna vara lite effektiv och återanvända den till något annat?

Såklart kunde man det. Sergio totade ihop ett manus tillsammans med brorsan Bruno samt Gianni Grimaldi. Men när det skulle till att filmas hade han inte tid, utan lejde ut inspelningen till regissörskompisen Antonio Margheriti (dock kallad Anthony Dawson i syfte att lättare sälja in filmen till en icke-italiensk publik).

Margheriti tycks innan Danza macabra inte ha varit särskilt van vid just skräckfilm men hade här god hjälp av den mer erfarna fotografen Riccardo Pallottini (aka Richard Kramer) samt kompositören Riz Ortolani. Och ser man på, som regiassistent hittar vi Ruggero Deodato – kan detta ha varit produktionen som ledde till Ortolani och Deodatos fruktbara samarbete i Cannibal Holocaust?

Visst, ljud och musik är inte vare sig särskilt subtilt eller innovativt men ta mig fasiken om det inte funkar riktigt bra med smällande cymbaler vid hoppa till-effekter och speldosemusik för att markera när något ska vara riktigt läskigt. Fotot är inte heller det remarkabelt på ett sätt som jag kanske börjat vänja mig vid från framförallt Mario Bava, men helt klart både stabilt och snyggt.

Trots att Danza macabra bara är 87 minuter lång känns det ibland som om Margheriti tar (väl) god tid på sig att berätta sin historia men på det hela taget gillar jag ändå att berättelsen får utvecklas i lugn och ro. Särskilt mot slutet, när vi (och Alan Foster) står med flera överlappande tidslinjer eller dimensioner tycker jag att det hela går ihop sig riktigt snyggt. Att den klassiska spökhistorien vid det laget helt oförklarligt övergått till att bli någon slags vampyrdito spelar mindre roll.

I en av rollerna ser vi Barbara Steele, vars speciella utseende gör henne lätt att komma ihåg från Bavas Black Sunday. Det är något med de där smått utstående ögonen och hennes tänder. Det tycker även fransosen Georges Rivière i rollen som Alan, eftersom han med en gång blir betuttad i hennes hävande…sköna ansikte. Det som väl gjorde att italienska produktioner som Danza macabra var kittlande efterlängtade i både Europa och USA är sannolikt det faktum att filmen bjuder på både (för tiden) explicita kärleksscener och mer än en antydan om lesbianism från norska Margarete Robsahm mot Steele.

Det som gjorde Danza macabra ganska rolig var att den historiska plotten egentligen inte är en skräckberättelse, utan snarare något från en Barbara Cartland-roman. Känslorna hos de inblandade är minst sagt himlastormande och mycket dramatiska. Jag var faktiskt till och med tvungen att pausa filmen och skratta klart efter att den vältränade och därmed skjortlöse Giovanni Cianfriglia kommit på Steele och Rivière tillsammans. Vilt stirrande av svartsjuka utropar älskaren ”Elisabeth!!” och kastar sig fram för att sticka kniven i den otrogna, vars enda förmåga till kommunikation tycks vara att flämta ”Mi amore!”.

Klassisk gotik på flera plan alltså, som faktiskt inte bara är underhållande och charmig utan i slutänden till och med lyckas leverera ett par rysningar.

Addendum:
En intressant detalj i sammanhanget (som egentligen inte har den minsta betydelse för filmens historia, men däremot ganska mycket med italiensk skräckfilm och det här Halloweentemat att göra) är att ”Edgar Allan Poe” får möjlighet att förklara sin i skräckfiktionen välkända tes att ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Tesen är att döden är det mest melankoliska av teman och aldrig blir det mer poetiskt än när det melankoliska smälter samman med det sköna. Och vad är mer skönt än en kvinna? Ergo: det mest poetiska ämnet i världen är en skön kvinnas död.

Poe skrev om saken 1846 i essän ”The Philosophy of Composition” (av vissa emellertid ansedd som satir från författarens sida) vilken handlade om hans verk “The Raven”. Det Danza macabra underlåter att nämna är Poes fortsättning på resonemanget: “…the most poetical topic in the world, and equally is it beyond doubt that the lips best suited for such topic are those of a bereaved lover”. Frågan huruvida Poe verkligen menade att sann poesi endast kan uppnås genom att ta kvinnor av daga (eller på andra sätt utplåna kvinnlig skönhet) förblir dock obesvarad.

Benvenuto a Halloween!

Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).

Lucio Fulci hade jag förstås redan kommit i kontakt med, Dario Argento likaså. Men hur var det med Mario Bava, Pupi Avati eller Duccio Tessari – alla de där gubbarna jag hört talas om (bland annat genom utmärkta svenska skräckfilmspoddar som From Beyond och Vacancy) men än så länge aldrig provsmakat?

Jag har försökt att plocka lite här och var, ta in så många olika regissörer som möjligt mellan 1957 och bortom millennieskiftet. Som vanligt är det emellertid främst slumpen som fått råda. Därför blev bland annat en given anhalt den relativt billiga boxen ”Dario Argento-collection” som jag i likhet med många andra köpte på mig för ett antal år sedan. En övervikt av temats filmer är inspelade innan det sena 80-talet. Innan slutet av 50-talet tycks det inte finnas många italienska genrefilmer överhuvudtaget, så jag har börjat vid den naturliga startpunkten: Riccardo Fredas I Vampiri från 1957.

Under dessa tidiga år får vi ett antal filmer med mer eller mindre renodlat gotiskt innehåll, påminnande om de brittiska Hammer-filmerna från samma period. Men sedan börjar det undan för undan dyka upp bidrag från den genre som bör vara en av Italiens mest kända: giallo. Det tillhör väl närmast till allmänbildningen numera att veta att “giallo” kommer från det italienska ordet för ”gult” vilket i sin tur beror på att italienska pulp-deckare gavs ut med gula omslag.

Ursprunget ligger alltså bland deckare, med klassiska författarnamn som exempelvis Edgar Wallace och Raymond Chandler. Det som händer i film-giallon är att deckaren blandas upp med försvarliga element av thriller och skräck (samt en del av den gotiska skräckfilmens betoning på stämning). Dessutom lyfts det in ett fokus på det visuella och scenkonstruktion som gör att filmerna i bästa fall levererar något mer än bara en smaskig historia. Med i alla fall ett par av de mest kompetenta filmmakarna tvingas man inte sällan dra slutsatsen ”nå, men den var ju i alla fall snygg”.

Men smaskigt ska det ju också vara förstås. Generellt sett var de italienska filmerna (åtminstone under, säg, 60-80-talen) mer radikala än brittiska eller amerikanska produkter, mer makabra och mindre moraliska i sin hantering av samvetslösa mördare och hens olyckliga offer. Morden är inte sällan både brutala och grafiska, gärna också sexualiserade på ett eller annat sätt. För vi kommer inom ramen för årets Halloween-tema att få all anledning att återkomma till citatet som tillskrivs Edgar Allan Poe: ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Att de italienska filmkvinnorna är sköna säger sig självt. Det där med poesin kan däremot vara rätt tveksamt ibland.

Temat har dock inte uteslutande fokuserat på giallo-genren, bland annat kommer man ju i kontakt med det som kan kallas ”övernaturliga thrillers/skräckfilmer” bara genom att följa Dario Argentos utveckling. Jag har också plockat med ett par kannibal- och zombierullar som väl kanske inte är det mest upplyftande eller nyskapande som finns att se av tidiga 80-talsskräckisar men som samtidigt känns typiska för landets filmproduktion.

Så vad sägs om en lite dryg månads utflykt med den italienska stöveln på foten? Jag kan inte lova att årets Halloween-filmer alltid kommer att innehålla ett mått av god smak, inte heller skymten av normkritiska perspektiv. Socialrealism samt vettiga relationer mellan män och kvinnor lyser med sin frånvaro. Ingen som helst konsekvens i hur jag själv använder originaltiteln eller engelska (och ibland mer välkända) översättningar. Vad jag däremot kan garantera är ett par riktigt bra filmer, ett par rejäla stolpskott, klumpig dubbning, tuttar, buskiga mustascher samt en uppsjö mer eller mindre välfunna alternativa titlar.

Men innan vi drar igång imorgon är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de italienare som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman, sällan av toppkvalitet) och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner

Seddok, l’erede di Satana/Atom Age Vampire (1960)
Non si sevizia un paperino/Don’t Torture a Duckling (1972)
Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…/Black Magic Rites(1973)
Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (1979)
Paura nella città dei morti viventi/City of the Living Dead (1980)
Zombi Holocaust/Dr. Butcher M.D. (1980)
Cannibal Holocaust (1980)
Virus/Hell of the Living Dead (1980)
Quella villa accanto al cimitero/The House by the Cemetery(1981)
…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà/The Beyond (1981)
Le notti del terrore/Burial Ground (1981)
I nuovi barbari/The New Barbarians (1982)
Phenomena (1985)
Dèmoni/Demons (1985)
Dèmoni 2… l’incubo ritorna/Demons 2 (1986)
Il fantasma dell’opera/Phantom of the Opera (1988)
Killer Crocodile (1989)
Dellamorte Dellamore/Cemetery Man (1994)

Nymphomaniac (2013)

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Nightmares and Dreamscapes (1993)

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

X3: Mumier i midsommar (1932, 1999 och 2017)

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Prestupleniye i nakazaniye (1866)

alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment

Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?

X3: Månfärder (1865, 1870 och 1901)

Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.

X3: Fantastisk litteratur i korthet

Robert W. Chambers: The King in Yellow (1895)
The King in Yellow är en lustig samling berättelser där den illusoriske King in Yellow går igen som ett bärande element i den första delen. Hänvisningar är invävda både som en teaterpjäs (vilken lånat inte så lite inspiration från Poes ”The Masque of Red Death)”, en bok som man gör klokt i att inte studera allt för nära och en fysisk person som man inte heller vill stifta någon närmare bekantskap med.