You are currently browsing the tag archive for the ‘Edgar Allan Poe’ tag.
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Den ensamme ungkarlen Seligman hittar en blåslagen kvinna på gården till sitt nedgångna lägenhetshus. Hon vill inte att han ringer vare sig ambulans eller polis men kan tänka sig en kopp te med mjölk. Iförd Seligmans pyamasjacka och nedkrupen i hans nybäddade säng börjar Joe berätta sitt livs historia.
Och det är klart att Joe (och von Trier) med en gång sätter tonen genom att frankt deklarera ”I discovered my cunt as a two-year-old”. Joe har nämligen bestämt sig för att hon inte bara är nymfoman och fyller sitt liv med män av alla de slag, utan att hon (möjligen på grund av nymfomanin) också är en dålig människa.
Seligman låter sig inte övertalas om detta faktum och Joes berättelse ramas hela tiden in av samtalen hon och Seligman för om allt från flugfiske till ikoner och Edgar Allan Poes död. Genom hela resan vägrar Seligman konsekvent att bli upprörd, chockad eller indignerad över något som Joe har att berätta. Allt är förståeligt eller berättigat i sitt sammanhang, må vara det handlar om ett övergivet barn eller desperata försök att jaga efter Den Förlorade Orgasmen.
Det finns en hel del likheter mellan Nymphomaniac och Ruben Östlunds The Square. Bägge filmerna vräker på med symbolik och diskussionslystnad av såväl högt som lågt. Samtidigt har regissörerna (som ju bägge dessutom skriver sina egna manus) valt att lägga in element som eventuellt ska vara tankeväckande, eventuellt enbart provocerande.
För ja, det är mycket sex (inte den enda, men mesta, provokationen) i Nymphomaniac. Både on och off camera. Det är dessutom en hel del både fram- och bakstjärtar som från gång till annan blir misshandlade å det gruvligaste (det ÄR ju ändå von Trier vi har att göra med här). Ni vet det där cirkeldiagrammet som visar tillgång och efterfrågan på dick picks? Hade det konstruerats under tillkomsten av Nymphomaniac hade efterfrågans-tårtbiten åtminstone synts i förhållande till tillgångs-biten, om vi säger så.
Nymphomaniac är absolut ingen porrfilm men för själva historien är det få (om ens några) av de renodlade sexscenerna som verkligen behövs. Samtidigt är det klart att de skapar en speciell stämning och visuell stil. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att se en fan edit av filmen med alla full frontal-scener bortklippta – hur annorlunda skulle den bli egentligen?
Som tredje del i en depressionstrilogi är Nymphomaniac emellertid lite märklig om det inte är så att von Trier vill säga att Joe är konstant deprimerad på grund av sin nymfomani. Alternativt blir nymfoman på grund av sin konstanta depression.
Däremot blir nymfomanin och sex förstås en fruktbar utgångspunkt för Seligman och Joes samtal om exempelvis religion. Det kan knappast vara en slump att Selig betyder välsignad medan Joe(seph) betyder ”Jehovah ska öka/lägga till”. Vill man dra iväg på tolkningsspåret skulle man kanske kunna tänka sig att det egentligen är Gud och Satan som konverserar om huruvida mänskligheten i grunden är ond eller god. Och eftersom det är von Trier det handlar om kan vi ana vad hans dom ska bli. Kanske mänskligheten är kapabel till både kärlek och empati för att sedan lämpa sådana känslor överbord när det verkligen gäller? Utgör Seligmans fuktskadade lägenhet, som på något outgrundligt sätt ändå lyckas se lite mysig ut, himmelriket eller helvetet?
Mot slutet hamnar samtalet också i samma härad som Antichrist, där jag upplevde att von Trier ville försöka säga något om kvinnors tendens att vända våld inåt, kontra mäns tendens att vända det utåt. Är det så att Joe i slutänden helt och fullt anammar det manliga perspektivet i sitt tilltalsnamn? Och genom att göra det fördömer hon samtidigt sig själv mer oåterkalleligen än hon dittills gjort under hela sitt sedeslösa liv?
Som alltid när det handlar om den danske regissören var Nymphomaniac en intressant filmupplevelse och de där fem timmarna gled in betydligt mer friktionsfritt än jag hade förväntat mig. En så pass lång film blir dock med naturnödvändighet ojämn i tempot och från gång till annan var det rätt skönt att kunna pausa hela schabraket och göra mig en kopp te (utan mjölk).
Annonser
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…
***
Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.
alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment
Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?
Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.
Robert W. Chambers: The King in Yellow (1895)
The King in Yellow är en lustig samling berättelser där den illusoriske King in Yellow går igen som ett bärande element i den första delen. Hänvisningar är invävda både som en teaterpjäs (vilken lånat inte så lite inspiration från Poes ”The Masque of Red Death)”, en bok som man gör klokt i att inte studera allt för nära och en fysisk person som man inte heller vill stifta någon närmare bekantskap med. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Skattkammarön
Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.
Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.
Nej, nu orkar jag inte gå här och rulla tummarna längre, nu kör vi — uppkoppling or no uppkoppling! Det första ”officiella” startinlägget blir den sista SöndagsDrood som kom att hänga lite på trekvarten från sina syskon och som till råga på eländet nu publiceras på en onsdag istället för en söndag. Håll till godo!
***
Djävulen härjar i New York. Men inte i form av statushets och ytlig konsumtionshysteri, utan som en högst fysisk entitet. I alla fall har han vid ett antal dödsfall lämnat sitt bomärke och dödsfallen är av den ovanliga formen spontan självförbränning. Polis Vincent D’Agosta får upp ögonen för dem när en av de döda männen dyker upp i hans annars så semesterlugna Southampton där dagens största spänning består i att be snobbiga New Yorkare att plocka upp efter sina hundar.
That’s what HE said!