You are currently browsing the tag archive for the ‘Edgar Allan Poe’ tag.
alt. titel: Sex Maniac
Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.
Well…not quite… Vi börjar i vad som skulle kunna ses som en version av Frankenstein, alternativt The Body Snatcher, för att gå över till en mer generell mad scientist-historia, vilken temporärt hoppar tillbaka till Frankenstein-historien för att därefter bli en utpressnings-thriller som avslutas med en uppenbar adaption av Edgar Allan Poes välkända novell ”The Black Cat”. Och eftersom Maniac är en film om Galenskap har Esper dels lagt in ett antal textskyltar vilka förklarar farligt sjukliga tillstånd som exempelvis paranoia, dels illustrerat detta farliga tillstånd (som förstås drabbar filmens huvudperson, Don Maxwell) genom att snatta flera segment från Benjamin Christensens stumfilm Häxan från 1922.
Frankenstein-biten rör Dr. Meirschultz experiment som syftar till att återuppväcka de döda. Men när han inte får tag på tillräckligt färska lik från bårhuset beordrar han sin assistent, Maxwell, att ta livet av sig. Maxwell tycker av förklarliga skäl inte att det är en toppenidé och skjuter därför istället sin arbetsgivare. För att dölja sitt brott låtsas han vara Meirschultz men blir samtidigt galen på kuppen (”Not only do I look like Meirschultz, I am Meirschultz!”).
Tyvärr är Maxwell inte särskilt duktig på att vara fejkdoktor utan råkar injicera ”super-adrenalin” i patienten Mr. Buckley som därmed blir ännu galnare än han var innan (”DARTS OF FIRE IN MY BRAIN!”). Han kidnappar, våldtar och mördar en okänd kvinna som Meirschultz återupplivat tidigare i filmen genom sina experiment. Mrs. Buckley verkar emellertid inte vara särskilt bekymrad över sin makes mentala tillstånd. Hon bryr sig mer om mordoffret som hon hittar på golvet i laboratoriet och som hon använder för att utpressa Maxwell. Vilken i sin tur hanterar sin ångest genom att döda en katt och äta upp dess öga.
Maxwell hinner också bli uppsökt av sin showgirl-hustru som blivit intresserad av sin make igen efter att en rik onkel lämnat honom ett stort arv. I ett ovanligt rationellt drag lyckas Maxwell övertyga bägge kvinnorna om att de utgör ett hot för varandra, varför de raskt börjar slåss när han stänger in dem i en källare (där han tidigare murat in den döde Meirschultz i väggen).
Men polisen har varit honom på spåren och bryter sig in i källaren i tid för att rädda kvinnorna från både Maxwell och varandra. På plats hör de också ett hemskt tjut inifrån väggen eftersom det visar sig att Maxwell lyckats mura in en svart katt tillsammans med liket. The End.
Det är alltså ganska mycket som hinner hända i Maniac, särskilt med tanke på att filmen bara är 50 minuter lång. Tyvärr var titeln inte tillräckligt kittlande för dåtidens publik, trots det saftiga innehållet, varför Esper döpte om spektaklet till Sex Maniac. De text-baserade beskrivningarna handlar dock inte så mycket om sex, men desto mer om hur farliga personer som lider av psykisk ohälsa är. En inledande skylt vet exempelvis att berätta att man i Chicagos fängelser undersökt 40 000 fångar som alla visade sig lida av sinnessjukdom. Maniac är alltså knappast en film som lägger sig vinn om att skapa förståelse för vare sig psykisk ohälsa eller läkarna som behandlar det.
Alltså, det går förstås inte med bästa vilja i världen att påstå att Maniac är en bra film. Berättandet är så lösryckt att historien gränsar till det obegripliga, skådespeleriet är antingen bisarrt överdrivet eller superstelt och det ser tyvärr ut som om ett antal katter blev ganska hårdhänt behandlade under inspelningen. Trots det levererar den den faktiskt 50 ganska underhållande minutrar – det finns helt enkelt mycket att skratta åt i Maniac. Och eftersom den omfattas av public domain är det inga större problem att få tag på den. Varför spendera cirkus 75 minuter på YouTube så hinner du klippa Luis Buñuel och Salvador Dalis surrealismklassiker Un chien andalou också.
alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror
Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.
alt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck
Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
alt. titel: The Bloodstained Butterfly
Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?
alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage
Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.
alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
That’s what HE said!