You are currently browsing the tag archive for the ‘Edgar Allan Poe’ tag.
Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…
***
Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.
alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment
Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?
Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.
Robert W. Chambers: The King in Yellow (1895)
The King in Yellow är en lustig samling berättelser där den illusoriske King in Yellow går igen som ett bärande element i den första delen. Hänvisningar är invävda både som en teaterpjäs (vilken lånat inte så lite inspiration från Poes ”The Masque of Red Death)”, en bok som man gör klokt i att inte studera allt för nära och en fysisk person som man inte heller vill stifta någon närmare bekantskap med. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Skattkammarön
Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.
Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.
Nej, nu orkar jag inte gå här och rulla tummarna längre, nu kör vi — uppkoppling or no uppkoppling! Det första ”officiella” startinlägget blir den sista SöndagsDrood som kom att hänga lite på trekvarten från sina syskon och som till råga på eländet nu publiceras på en onsdag istället för en söndag. Håll till godo!
***
Djävulen härjar i New York. Men inte i form av statushets och ytlig konsumtionshysteri, utan som en högst fysisk entitet. I alla fall har han vid ett antal dödsfall lämnat sitt bomärke och dödsfallen är av den ovanliga formen spontan självförbränning. Polis Vincent D’Agosta får upp ögonen för dem när en av de döda männen dyker upp i hans annars så semesterlugna Southampton där dagens största spänning består i att be snobbiga New Yorkare att plocka upp efter sina hundar.
That’s what HE said!