You are currently browsing the tag archive for the ‘Lars von Trier’ tag.

Sista premiäravbrottet i temat, den här gången för att skriva något som är otäckt på riktigt

***

I min amerikaniserade föreställningsvärld förekommer oftast orden rekonstruktion eller återskapande (”reenactment”) i samband med äldre män som klär ut sig i uniformer från amerikanska inbördeskriget och ägnar en helg åt att smälla blankskott och supa.

Men det finns andra händelser som kräver återbesök. 2011 avrättade Anders Breivik 69 ungdomar och vuxna på norska Utøya. Ungefär 500 personer överlevde emellertid dådet och med dem minnen från den dryga timme som förlöpte innan massmördaren kunde gripas. En introduktion till Rekonstruktion Utøya presenterar frågeställningar som varit ledande vid filmskapandet: Hur minns vi det som har hänt? Hur kan vi prata om det som inte kan artikuleras? Hur kan vi förstå det ofattbara, obegripliga, ogripbara?

Under 2017 samlades ett antal Utøya-överlevare för att bearbeta sina upplevelser och filmskaparen Carl Javér fanns där för att dokumentera processen. Det hela gick ut på att ungdomarna en och en fick möjlighet att låta de andra ”spela upp” det som hände dem själva och slutresultatet har blivit oerhört starkt.

Filmen följer fyra av de medverkande: Rakel, Mohammed, Jenny och Torje när de genom enkla hjälpmedel som tejpremsor på golvet och skiftnycklar mot järnrör (skottljud) försöker återskapa sina upplevelser. Genom att utse någon av de andra som sitt ”jag” får de en möjlighet att se sina egna minnen på distans samtidigt som de måste försöka omsätta dem i någon slags vidrig realitet och praktik – ”han avrättar en lang gutt”, ”jag fastnade på staketet”.

Som tittare blir jag fullkomligt bergtagen av processen att prata och agera runt de egna minnena. Det blir en bearbetning på flera plan. Dels för den som ska försöka förklara och förstå vad som hände, dels för de som kan närma sig händelserna genom någon annans hågkomster. De ögon- och ansiktsuttryck som ungdomarna får i arbetet är försvarslösa och omaskerade, inget jag tror att ens den duktigaste av skådespelare skulle kunna förmedla lika övertygande. Mohammeds blick när han går runt bland de obekymrat skrattande kompisarna innan helvetet bryter loss eller ser sitt ”jag” bereda sig på att dö, gräver sig in under till och med mitt så vanligen svårpenetrerade pansar. Detsamma gäller den nästan förundrade minen när han den här gången kan gå runt och faktiskt väcka alla de ”döda” till liv.

Det helt avgörande för arbetet är sannolikt att gruppen gör det tillsammans och att alla var på plats den där julidagen på Utøya, även om det förstås var på sitt eget sätt och i sin egen unika situation. De kan som ingen annan med självklarhet fråga varandra om de ofta tänker på de som dött eller ifall man kunnat göra något annorlunda. Sprungit en annan väg, hjälpt den ena, hållit ihop med den andre, avväpnat mördaren om man bara vetat att han var ensam.

Det finns flera berättar- eller filmtekniska aspekter att fästa sig vid om man så vill. De skarpt vita tejplinjerna skapar samma sorts illusoriska eller skelettartade verklighet som i Lars von Triers Dogville. Enkla bilder av ”döda” ungdomar iförda tokroligt färgglada strumpor är hjärtskärande i all sin enkelhet. Att det kan vara lika starkt att dela både glädje och sorg. Hur Torje ber att få se samma förlopp flera gånger medan han ser ut som om han nästan försöker bestämma sig där och då för hur han ska förhålla sig till det hela. Och det är intressant att både Mohammed och Torje väljer flickor som sina ”jag”.

För min del blir emellertid grejen med Rekonstruktion Utøya att jag här ser något som är ”på riktigt”, det är verkliga personer som försöker hantera och förstå riktiga känslor. De gör det för sig själva men ser det också som ett sätt att kanske kunna hjälpa andra att både bearbeta och förstå. De uttrycker en önskan om att deras upplevelser ska får människor att vilja ta hand om varandra. Samtidigt känns inte kameran på det minsta sätt påträngande, snokande eller exploaterande. Det är helt enkelt ett privilegium för oss tittare att kunna få ta del av berättelserna, samtalen och processen.

Det finns säkert de som väjer för en film som Rekonstruktion Utøya som allt för tung och något man inte orkar ta in. Jag har full förståelse för det. Själv fick jag en av mina känslomässigt starkaste och mest minnesvärda filmupplevelser någonsin och jag tror att filmen kan bli en personlig vattendelare framöver. Min fråga kommer då inte att bli ”What would Jesus do?” utan ”Känns filmen X ’på riktigt’ på samma sätt som Rekonstruktion Utøya?” Jag gissar att mina framtida filmupplevelser kommer att få ett tufft jobb i det avseendet.

Under Malmö-dagarna var det bara jag och Cecilia som högg tag i rekonstruktionen

Annonser

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Läs hela inlägget här »

Take ShelterFrån Melancholia kändes steget inte särskilt långt till en annan film om hotande psykisk ohälsa, Take Shelter. Att den fått fina omdömen och att jag dessutom blev väldigt förtjust i regissören och manusförfattaren Jeff Nichols Mud gjorde naturligtvis inte nyfikenheten mindre.

Take Shelter är dock i många avseenden mer nedtonad än Melancholia. Kanske i till och med alla avseenden, det är ju ändå Lars von Trier vi snackar om? Inga välbärgade personer utan några klargjorda jobb i ett extravagant svenskt slott i tudorstil. Istället introducerar Nichols oss till familjen LaForche på Ohio-bystan där pappa Curtis är vanlig knegare och mamma Samantha är hemmafru. Det som möjligen gör familjen lite ovanlig är den döva dottern Hannah, men kompisen och kollegan Dewart erkänner villigt att han är avundsjuk på Curtis situation.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

MelancholiaEfter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?

Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.

Läs hela inlägget här »

Breaking the WavesOk, djupt andetag. Det gäller att stålsätta sig inför 2 timmar och 40 minuter av dansk-skotsk misär…

Fast det börjar inte så värst misärigt. Bess måste förvisso be de kyrkoäldste om lov för att få gifta sig med oljeborraren Jan, men hennes pillemariskt sneglande ögonkontakt med kameran antyder att det hela egentligen bara är en formsak. För vad skulle kunna stå mellan hennes och Jans kärlek?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser