The Exorcist (1971)

alt.titel: Exorcisten

Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…

Nå, det är svårt att undkomma The Exorcist, särskilt som författaren William Peter Blatty återkom med uppföljaren Legion som han själv dessutom regisserade under titeln The Exorcist III. Själv hade jag goda minnen av den här boken, i klass med The Godfather i det att jag alltid hävdat att jag tycker bättre om boken än om filmen.

Men vid omläsning fick jag anledning att backa på den principen. Med William Friedkins filmatisering i färskt minne måste jag erkänna att regissören gör ett bättre jobb, både med att skapa en obehaglig stämning och skära bort delar som ärligt talat inte behövs för grundhistorien.

Vilken i likhet med typ varenda exorcismberättelse i mannaminne kan rymmas på en kaffeservett: den besatte måste exorceras för att bli av med sin hemsökande demon eller djävul. I det här fallet är det som bekant skådespelerskan Chris McNeils älskade dotter Regan som genomgår en sällsynt svårartad period av prepubertalt uppror.

Det man som läsare får från Blatty är en (ibland onödigt och övertydligt) detaljerad no nonsense-bok om en sönderstressad mamma som söker alla utvägar för att hjälpa sin dotter och en skeptisk präst. Författaren tar fiktionen till hjälp för att beskriva såväl svarta mässor som själva exorcismbusinessen. Allt annat kan sägas vara mer eller mindre extravaganta tårtdekorationer vilka vi ju alla vet kan vara allt från smaskiga till rent oätliga.

Något som egentligen inte gör någon som helst skillnad för själva historien men som är en intressant avvikelse från filmen är att fader Merrin i princip omgående identifierar demonen som Pazuzu och att det är ett väsen som han mött tidigare.

Fader Damien Karras är inledningsvis inte heller samma plågade själ som vi vant oss vid från filmen och blir därmed en viktig skuldra för Chris att luta sig mot. Det är hans research som lotsar oss genom både forskning om relationen mellan besatthet och psykisk sjukdom samt den katolska kyrkans exorcismritualer. Senare i boken är det också han som får utgöra en anledning för Merrin att lägga ut texten om demonens motiv för att besätta en oskyldig liten flicka som Regan.

Merrins teori (jag vet inte i hur hög utsträckning Blatty här stödjer sig på tidigare katolska teologer) är att demonen använder den besatta personen som ett verktyg för att så gudstvivel i hens omgivning. Dels genom uttalanden som spelar på gömda skuld- och skamkänslor som alla släpar runt på, dels genom att besattheten blir ett tydligt tecken på att Gud inte finns eller är ointresserad av mänskligheten. En god och allsmäktig gud skulle aldrig låta någon lida sådana kval under demonens inflytande.

Att demonen kan spela på Karras skuldkänslor inför den döda modern är väl nästan lika välkänt som det tvetydiga utropet ”Take me! Take me!”. Vad som däremot görs betydligt mer explicit i boken (till och med av demonen själv) är Chris eventuellt saggiga moderskap. Blatty utrustar henne med en redan död son, vilken kanske gett henne så svåra mentala ärr att hon aldrig kunnat knyta an till Regan på samma sätt. Regans pappa Howard stack eftersom han blev sotis både på Chris karriär och hennes relation med dottern. Och som grädde på moset tvingar Regans ”sjukdom” Chris att tacka nej till ett hett efterlängtat regissörsjobb vilket skulle ha varit nästa steg i hennes karriär.

Blattys The Exorcist är ingen dålig bok, den var bara inte lika bra som jag mindes den. Tyvärr lider den förstås också av efterföljande årtionden av exorcismskildringar vilket förtar den eventuella fräschör som den hade där i början av 70-talet. Det den har mot Friedkins film är helt klart en högre äckelfaktor i beskrivningarna av hur den demoniska Regan översköljer de inblandade med alla upptänkliga kroppsvätskor (plus några till). Men bland litterära förlagor vars filmatiseringar blivit ännu mer kända är The Exorcist absolut inte boken man behöver plocka upp allra först.

Demonstatus:
Pazuzu var ingen typ som Blatty hittade på själv, utan han hör hemma i gammal mesopotamisk religion. Han är både en slags demonkung och själv ansvarig för sydvästanvinden, en vind som för med sig såväl torka som gräshoppor. Utseendemässigt är han en blandning mellan människa och olika djur (exempelvis lejon, hund och skorpion).

Här snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).