You are currently browsing the tag archive for the ‘Night Shift’ tag.

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Men för all del, Dr. Angelo påpekar gång efter annan att hans virtuella bioteknologi måste användas med vishet om den ska kunna frigöra, och inte förslava, det mänskliga psyket. Vet ni vilka som skiter högaktningsfullt i det? Dr. Angelos chefer, så klart!

Vår huvudperson utför sina experiment på Virtual Space Industries, vilket i sin tur ägs av Department of Scientific Intelligence. Storbossen där (vars grottlika kontor andas mer Don Corleone än high tech) frågar enbart efter projektets möjlighet att skapa soldater. Han är inte ens nödvändigtvis intresserad av att skapa mer effektiva soldater eftersom egenskaper som okontrollerbar ilska viftas bort som petitesser i sammanhanget. Det är nästan så man kan tro att denne departementschef drömmer om en återkomst för flugsvampsdrogade bärsärkar på världens slagfält.

Men den ansvarsfulle (nåja…) forskaren Dr. Angelo delar alltså inte sin arbetsgivares drömmar. Därför fortsätter han sitt experimenterande hemma i källaren tillsammans med trädgårdsarbetaren Jobe Smith. Jobe är inte så snabb i skallen och Dr. Angelo lockar med honom på äventyret genom att lova att det kommer att göra Jobe smartare. Men hans virtuella bioteknologi kommer att påverka Jobe på helt oförutsägbara sätt.

Stephen Kings korta novell från 1975 är en märklig liten sak som faller tillbaka på grekisk mytologi, paganism och grumlig naturmystik. Den har som synes i princip ingenting gemensamt med Brett Leonards film (regissören skrev också manus tillsammans med en Gimel Everett). Jag vet inte om det enbart var detta faktum som låg filmen i fatet redan när den kom eller om detta tidiga exempel på förhållandevis massivt CGI-användande på film inte såg särskilt bra ut ens när det begav sig.

Dr. Angelos virtuella ”verklighet”, som han hellre flyter omkring i än umgås med sin gnatiga hustru, består mest av olikfärgade former som ibland rör sig i något slags malströmsmönster. Men för all del, Pierce Brosnans hårt pressade forskare tycks vara storkonsument av brun sprit vilket kanske ger upplevelsen dess nödvändiga förstärkning?

Eftersom jag faktiskt inte kan minnas om jag blev imponerad eller inte av CGI:n för nästan 30 år sedan nöjer jag mig nu med att konstatera att den förstås gör filmen oerhört daterad. Men inte bara det, det finns heller ingen logik i det vi ser. En virtuell scen kan börja med en PoV-vinkel och vi i publiken ser bara ett par händer (som givetvis enbart utgörs av 16 olika block vardera) men vilken sekund som helst kan kameravinkeln skifta och vi ser hela den digitala figuren som i en ”vanlig” film. När Jobe får allt större krafter är det högst oklart om han kan dra in vanliga människor i sin digitala dimension och där påverka dem eller om han faktiskt kan styra verkligheten som om den vore digital (tänk Matrix-Neo).

Men för all del, nog hade man kunnat köpa lite tafflig datorgrafik (av en marginellt högre nivå än svävande-kromkoner-över-schackrutigt-golv) om resten av The Lawnmower Man varit av toppkvalitet. Det är den inte. Snarare är den av en sådan art att jag blir full i skratt av var och varannan scen. Vi kan väl börja med själva titeln – Jobe kallas förvisso för ”lawnmower man” för att han klipper folks gräsmattor men det är inte en term som ligger särskilt naturligt i folks mun. Han konstruerar dessutom en slags gräsklipparnas Citizen Kane – Big Red – men när den till slut kommer till användning som mordredskap framstår det bara som rätt omständligt och otympligt eftersom Jobe vid det laget har typ Jedi-krafter (som i och för sig är ganska pixliga).

Alla rollprestationer tyder på att skådisarna fått instruktioner att agera som om de är med i ett seriealbum. Det är stereotypt och överdrivet på alla håll och kanter. Pierce Brosnans forskare är intensiv, svettig och uppbragd under minst hälften av speltiden (men vi förstår att han är en cool snubbe eftersom han har örhänge i vänstra örat). Jeff Faheys inledande dumbom spärrar upp ögonen och beter sig som om han vore med i George of the Jungle och inte en sci-fi-high-tech-skräckis. Samtidigt som hans överkropp antyder att han, utöver att klippa folks gräsmattor, måst ägna sig rätt avancerat kroppsbyggande. Medan Dean Norris råbarkade storboss (vem älskar inte Dean Norris?!) inte ens behöver öppna munnen för att vi ska förstå att han är en rutten typ när han stirrar ut sina stackars anställda via videolänk.

Utöver det bör Virtual Space Industries ha fått någon slags superdeal på betong eftersom det ser ut som om till och med kontorsmöblemanget är gjort av detta material. Samtidigt som säkerhetssystemet måste vara ganska risigt eftersom Jobe kan plocka med sig en tjej in i det allra heligaste. Och vi blir med kraft påminda om hur pass långt digitaliseringen ändå kommit när triumffanfaren över födseln av en helt ny, digital entitet ljuder genom alla världens…telefonledningar.

Alltså en film som tacknämligt nog ganska ofta trillar ned i så-dålig-att-den-blir-bra-hålet. Men den har inte ett skit med Stephen King att göra.

Förlaga: ”The Lawnmower Man” (Cavalier 1975, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “The Lawnmower Man”
Detta är i sanning en märklig liten novell. Själva idén är så pass rudimentär att det självklart behövs lite Stephen King-utfyllnad med protagonisten Harold Parkettes tankar kring familjeliv – ångest inför den uppväxande dottern och en relation med frugan som i vanlig ordning är lite skakig.

Jag vågar nog också påstå att novellformatet gör att författaren kommer undan med att inte göra något särskilt elaborerat världsbygge kring det faktum att Pan har startat en trädgårdsfirma men inte vill att någon (utom kunderna) ska veta om det.

Fortfarande läsvärd av tre anledningar: den är föredömligt kort, King visar prov på sedvanligt fängslande berättande som inte har med själva skräckmomenten att göra och den sticker ut på grund av sin idé.

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Dracula, eller Kurt Barlow som han heter i den här versionen (säger man namnet snabbt skulle det nästan lika gärna kunna vara Count Orlok), har med benägen hjälp förflyttat sig från Transsylvanien till Jerusalem’s Lot (’Salem’s Lot i folkmun) i Maine. Men en modern amerikansk småstad hyser ändå vissa likheter med en rumänsk bondby, särskilt med ett kråkslott på en av de omkringliggande kullarna. Över Salem’s Lot ruvar Marsten-huset som torde vara precis så hemsökt som traktens ungar vill göra gällande när det är dags att utmana varandra.

Författaren Ben Mears är beredd att gå längre än så. Efter en omskakande upplevelse i barndomen har han aldrig riktigt kunnat släppa fasan som ruvar i det gamla huset och nu är han tillbaka för att om möjligt kunna skriva av sig sitt trauma. Men Mears har en poäng med konstaterandet ”Evil houses attracts evil men” eftersom Marsten-huset inte längre står tomt. Det har köpts upp av den elegant distingerade Richard Straker och hans (än så länge frånvarande) parter Kurt Barlow som planerar att öppna en antikaffär i Salem’s Lot. Men lika snabbt som affärens lager fylls på, börjar stadens invånarantal att tunnas ut.

Kings roman är en riktigt lyckad blandning av Dracula, The Haunting of Hill House och Invasion of the Body Snatchers. Kan detsamma sägas om adaptionen?

Det var så pass länge sedan jag såg Tobe Hoopers miniserie att jag inte ens kan minnas om jag någonsin sett den i ett sträck. Det ska tydligen ha varit The Texas Chain Saw Massacre som landade honom regissörsjobbet, vilket jag ställer mig något frågande till. Detta eftersom allt det som är bra och funkar med Hoopers debutfilm är sådant som på 70-talet definitivt ansågs för magstarkt för den amerikanska TV-publiken.

Därför är Salem’s Lot fullkomligt blodlös, istället försöker den bygga någon slags stämning. Jag vet inte om det är TV-mediet som jag ska skylla på i detta fall men det hela punkteras ganska rejält av en i mina ögon slarvig eller otajt klippning. Många är de utdragna scener som sannolikt ska bygga denna stämning men som snarare blir märkliga då ingen sådan skapas, samtidigt som kompositören Harry Sukmans musik brölar för fullt och signalerar att ”nu jävlar ska ni bli rädda!” (Men ett par slingor låter så pass välbekanta att jag undrar om inte Wojciech Kilar lät sig inspireras?) Inte heller hjälper det att vissa klipp uppenbart ska agera mini-cliffhangers inför ett reklamavbrott.

Dialogen är stundtals rätt stel och skådespeleriet är inte av den kalibern att deltagarna lyckas förmedla sina Kingska tankebanor. Jag kan exempelvis förstå att David Soul var hot shit efter att ha spelat en av huvudrollerna i Starsky and Hutch i fyra år men jag får knappast intryck av att hans Ben Mears upplever obegriplig fasa bara genom att Soul stirrar intensivt på Marsten-huset och svettas en smula.

Bonnie Bedalia är bättre och hennes Susan Norton är charmig. Däremot förstår jag inte varför manuset bemödat sig att ge henne mer vuxenhet genom ett jobb som lärare när det samtidigt rånar henne på all egen agens, bland annat tack vare att hennes egen far blir en av Bens partners i vampyrjakten (istället för romanens fristående läkare). King ger också sina läsare en betydligt mer psykologiskt rationell anledning till att hon gör det där oförlåtligt korkade draget (som förvisso är standard i skräckfilmer).

Jag blir inte heller särskilt betagen av draget att i princip kopiera Nosferatu-vampyrens gnagar-lika utseende. Det enda jag konstaterar är att greve Orlok uppenbarligen var smurf-blå i hyn när han nu uppträder på färg-film. Svårigheten ligger möjligen i att många av de otäcka bilder som King målar upp med sitt språk är svåra att översätta till filmmediet. Exempelvis att Barlow har en ”rich, powerful voice” och ett ”white, grinning face like something out of a Frazetta painting”.

Nästan det enda som riktigt funkar är Hammer-vibbarna som Marsten-huset utstrålar när våra tappra till slut tar sig in dit. Dödgrävaren Mike Ryersons vampyr utstrålar åtminstone en gnutta farlighet. James Mason klarar oftast av att vara den obehagligt jovialiske kosmopolit som romanens Richard Straker också är och utgör därmed ett bra tillskott till rollbesättningen. Jag förhåller mig mer ambivalent gentemot Fred Willard som mäklaren Larry Crockett; å ena sidan är det roligt att se Willard i en tidig roll, å den andra släpar han tyvärr på ett rejält Christopher Guest-bagage vilket ytterligare naggar bort en bit av den där ”stämningen” som Hooper siktade på.

Det ryktas om en remake från James Wan med It-manusförfattaren Gary Dauberman som regissör. Vete fan om det är något att se fram emot, ens med miniserie-besvikelsen i ryggen.

Förlaga: Salem’s Lot (1975)
Cameo: –

Bonus: ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road” (1975 & 1977, Night Shift 1978)
Förutom själva romanen finns det två noveller som utgör några slags tie-ins skulle man väl kunna kalla dem. ”Jerusalem’s Lot” är dels ett försök till en dokument-novell (berättelsen utgörs av dagboksanteckningar och brev), dels en tidig Lovecraft-ripoff (alltså innan ”Crouch End”). Novellen är inte dålig på något sätt men jag har svårt att se den som något annat än en liten skrivövning (dokument-stilen, Lovecraft-vibbarna och ett ålderdomligt språk).

”One for the Road” är i sin tur en kort sak som utspelas ett par år efter romanen och de som vet att vårda sin hälsa håller sig långt borta från Salem’s Lot. Det vet inte korkade storstadsbor och mot bättre vetande går Booth och Tookey med på att hjälpa Gerard Lumley vars fru och dotter sitter insnöade i en bil mitt i det övergivna Salem’s Lot. Booths röst är rösten från alla dessa äldre King-berättare och den rullar därför på i bekant mak. Inget märkvärdigt, men helt ok.

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg