You are currently browsing the tag archive for the ‘Ghostbusters’ tag.

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

I vanliga fall behöver bara tropiska myror frottera sig med Ophiocordyceps unilateralis, vilken penetrerar myrornas exoskelett och sedan sprider sig i deras kroppar. Det hela slutar med att myran tvingats bita sig fast i ett blad medan svampen tränger sig ut ur värdens huvud samtidigt som den sprider nya sporer. För att parafrasera den senaste Ghostbusters-filmen (av alla referenser): “I know God makes no mistakes, but I believe he may have been stoned or severely depressed when he built some parts of nature”.

Och nu är det alltså det mänskliga samhället som desperat måste försöka hitta lösningen på gåtan med “the hungries” – sporinfekterade människor som lagt sig till med kannibalistiska vanor och som dessutom kan föra smittan eller infektionen vidare. I allt väsentligt: zombies.

Filmen The Girl With All the Gifts blev en av 2016 års mest positiva överraskningar för min del och jag har egentligen inte någon bra anledning till varför det tog mig så här pass lång tid att läsa boken som ligger i botten. Eller gör den det? Såvitt jag kan bedöma tycks både bok och manus ha utvecklats högst organiskt i samarbete mellan författaren Mike R. Carey och bland andra regissören Colm McCarthy (även om historien allra först kom i form av en novell, ”Iphigenia In Aulis”).

Det här gör förstås att även om text och film är två olika medier känns de i fallet The Girl… ovanligt närliggande. En skillnad är dock (möjligen för att hela boken börjar med att påkalla uppmärksamhet till detta faktum) att huvudpersonen Melanie är ljushyllt och blond i boken men mörk i filmen. Något som i förlängningen naturligtvis inte gör någon som helst skillnad för själva berättelsen. Däremot är det ett grepp som jag upplever att Carey använder för att betona hur konfliktfyllt det blir för de osmittade vuxna i mötet med den väna barnzombien.

Medan filmen tydligt överlämnade Melanie till oss tittare som historiens huvudperson intar boken flera olika ståndpunkter. Känslosamma psykologen Helen Justineau får nojja betydligt mer än dr. Caldwell över både sin egen relation till Melanie och mänsklighetens utveckling när man levt med döden i vitögat så länge. Karriärslystna vetenskapskvinnan Caroline Caldwell är i sin tur betydligt mer intresserad av att lösa gåtan med Ophiocordyceps, kosta vad det kosta vill. Att ändamålen helgar medlen skulle man nog kunna säga är lite av ett livsmotto för den gode doktorn.

Och så har vi då Melanie. Att berätta en tung och sorglig historia ur ett barns ögon kan vara ett effektivt berättargrepp om det används på rätt sätt (som exempelvis John Boyne i sin The Boy in the Striped Pyjamas) och det tycker jag att Carey har lyckats med. Zombieflickan är smart som få men kan samtidigt inte relatera till så mycket annat än uppväxten hon fått på militärbasen. Känner man med en gång igen grenar och blommor bara för att man läst om dem i en bok? Carey förmedlar oerhört fint Melanies utveckling som är både språklig (när hon måste försöka beskriva känslor hon aldrig haft förut med referenser till Enid Blytons Fem-böcker) och känslomässig (första gången hon inser vad en ”hungry” egentligen är).

Mycket av boken handlar om identitet. Melanies identitet som en ”hungry” men ändå inte. Kan hon låta bli att vara en ”hungry” om hon inte vill, bekämpa kroppens egna signaler? Och så den identitet som man väl också skulle kunna kalla för mänsklighet. Vad innebär den? Räcker det med ren överlevnad eller är det så futtigt att man lika gärna skulle kunna vara en ”hungry” (eller ännu hellre ta livet av sig innan dess)? Och hur mycket medel kan helga ändamålen innan det inte finns mycket till mänsklighet kvar att tala om?

Zombiemässigt är Careys historia lika djävulskt smart och underhållande som jag tyckte att filmen var. Fortfarande en smartare uppdatering av I Am Legend än (dare I say it…?) Romeros Night of the Living Dead. Fortfarande ett både klurigt och tankeväckande användandet av Pandora-myten. Lord of the Flies-barngänget funkade betydligt bättre i skriven form när man kunde tänka bort Road Warrior-vibbarna. Då blev de till och med riktigt jäkla otrevliga. Samtidigt fanns det en del element och tankar i boken som jag tyckte framfördes mer subtilt i filmen (Lex ”Show, don’t tell”).

Så inte lika olika upplevelser mellan bok och film som exempelvis i fallet A Clockwork Orange men ändå med lite varierande styrkor och svagheter. Det måste erkännas att jag inte blev golvad på samma sätt av boken som av filmen, men det var kanske är orättvist att förvänta sig det.

Omtitt
Som genom en Guds gåva till filmtittaren dök The Girl… upp på C More i rättan tid – klart det var guldläge för en omtitt (vad jag tyckte efter första visningen har jag skrivit om här). Hade jag läst boken först hade jag kanske tyckt att filmen var lite väl avskalad, för Carey har kastat så väl mänsklighetsfunderingar som opportunistgängen ”Junkers” överbord. Intressant nog har särskilt Caroline Caldwell fått andra bevekelsegrunder till varför hon gör som hon gör – nu är enda anledningen till att hon vill skära upp små barn sökandet efter ett vaccin mot svampsmittan.

Men fortfarande älskar jag själva grundhistorien mer än de olika rollfigurerna och den är ju intakt även i filmen. En film som tack vare fina skådisinsatser ändå lyckas få fram osannolikt många nyanser och känslor genom korta meningsutbyten.

Tyvärr är fortfarande barngänget så fjantigt att de hindrar The Girl… från att bli en helgjuten fullpoängare. Men annars finns ingen som helst anledning att inte kolla in 2016 års bästa zombiefilm. Särskilt som C More bjuder på en gratismånad och allt.

Annonser

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Till en början är det lätt att anta att den ”romans” som undertiteln talar om är den som synes existera mellan Tiphany och den undersköne Adam, världens mest kände skådespelare, när hon gör sig i ordning för att ta emot stjärnan i sin våning i Londons Canary Wharf. I likhet med Tipper samlar nämligen Tiphany på troféer – Tiphany är Tippers fynd och Adam är Tiphanys. Allt i enlighet med devisen katten-på-råttan-råttan-på-repet, ett talesätt vilket har större aktualitet i den här berättelsen än vad man kanske skulle kunna tro, Vad Adam, i sann Faust-anda, har betalat för sin berömmelse återstår att upptäcka, men det är i alla fall betydligt mer än två supar (annars en återkommande valuta i boken).

Men när sista bladet är vänt undrar jag om inte romansen snarare syftar på förhållandet mellan gudinna och protegé (eller prästinna om man hellre vill det). Det hela synes för min del gå ut på att Tipper och Tiphany ska hitta tillbaka till varandra i en relation som det börjat gå en smula slentrian i. För ärligt talat, blir det inte efter ett tag ohyggligt långtråkigt att leva för evigt?

Om man utifrån den här beskrivningen antar att För gudinnan är en rätlinjig historia från A till Ö, utan avstickare, tar man dock gruvligt miste. Detta är istället en frenetisk tripp som bara med nöd och näppe låter sig tyglas tillräckligt mycket för att rymmas på sidorna.

Boken är indelad i tre delar, var och en döpta efter klassiskt retoriska termer och det är inte utan att romanen i vissa avseenden känns som ett retoriskt experiment. Författaren hinner sätta upp bopålar i denna sin nya värld, ta ut några mått och påbörja en grund, men det finns fortfarande mycket kvar innan vi har ett färdigt bygge. Resultatet blir därmed något splittrat och fragmentariskt. Det finns tusen olika trådar, spår och uppslag att följa med näsan i backen. Emellertid hinner de aldrig skapa mer än den här planritningen över något som säkerligen blir magnifikt när det är klart. Om det någonsin kan sägas bli klart. Fager är inte en författare som ger läsarna betryggande löften om väntade upplösningar.

Det finns egentligen ingen direkt historia att sätta tänderna i, fokus ligger som sagt istället på Tiphany, Tipper och deras relation. De två följer förvisso en slags kronologisk tidsaxel men det är en axel som kastar sig hej vilt i alla tänkbara riktningar. Den kanske till och med har gått sönder? Resultatet blir en totalt kollaps mellan tid och rum, här existerar både historisk och samtidig tid. I London står exempelvis krigardrottningen Boudica skuldra mot skuldra med Winston Churchill, vilken i sin tur gnuggar näsa (och kanske mer än så) med Emma, Lady Hamilton. Det hela påminner om de medeltida avbildningarna av döden som tråder sin dans med de stackars människorna i en evinnerlig ringlek.

Resultatet är ett sinnrikt lapptäcke där Staden, Metropolis, måhända är en illusion men en illusion som icke desto mindre måste upprätthållas. I detta fokus på Staden tycker jag mig känna igen både China Miéville och Neil Gaiman men Fager vore inte Fager om han inte gjorde det här greppet till sitt alldeles eget. För gudinnan borrar sig betydligt djupare ned i klaffset, smutsen, gyttjan och köttet än de tidigare nämnda författarna. Där de beskriver Staden som en organism eller kropp i sig målar Fager upp en bild av det överflöd av mer eller mindre torterade och plågade kroppar som utgör dess mångfacetterade liv.

Miéville och Gaiman är långtifrån de enda referensrutorna i lapptäcket. Själv tycker jag mig hitta igen allt från Hellboy och Rosemary’s Baby till Querelle och Ghostbusters. I ett avslutande åskfyrverkeri repriseras Frankensteins livgivande gnista på ett sätt som knappast kan misstolkas. Att vi skymtar en viss H.P. Lovecraft både här och där torde vara självskrivet. Och då snackar vi ändå bara popkultur.

Föga förvånande gav lapptäcket upphov till många olika tankar och funderingar. Är det en slags balans mellan motsatta krafter, vilka upprätthåller illusionen som är Metropolis? Tiphereth är nämligen också ett kabbalistiskt begrepp som bland annat associeras med balans och sammansmältning. Vid ett par tillfällen förekommer dessutom ett par sydamerikanska tvillingar vid namn Ariconte och Tamendonare vilka enligt mytologin har samma moder men däremot en mänsklig och en gudomlig fader.

Annars ligger det nära till hands att tänka sig att Metropolis illusion byggs upp av ett intrikat nätverk, eller varför inte till och med ett reellt nät? Tipper tycks leva i den mellanmänskliga kommunikationen eller åtminstone i mellanmänskliga kommunikationskanaler (trots det tycks hon vara rätt risig på att förstå mänskliga beteenden och irrationalitet). Från pergament, till brev, till telegraf, till telefoner, till den världsvida webben. I likhet med ett spindelnät är WWW något efemärt men samtidigt närmast onaturligt starkt. Vackert men samtidigt farligt om du fastnar. Och i mitten av nätet residerar Tipper.

Tipper är en gudinna med en faiblesse för att plocka upp unga och utsatta flickor. Hon lockar in dem i sitt nät genom att uppmuntra dem att ta makten över sitt eget liv, gärna medelst gruvliga våldsamheter. När de sedan tacksamt går med på att tjäna henne försvinner förstås samtidigt den där makten. Men kanske är det bättre att tjäna i någon slags himmel än att kräla runt i helvetet och inbilla sig att man är sin egen herre? Mänskligheten i Tipper och Tiphanys värld har nämligen all tänkbar potential för storverk men gör sällan eller aldrig bruk av den. Byter bort långsiktig uppenbarelse (Tiphany=Epiphany?) mot kortsiktig njutning. Every. Fucking. Time. ”Alla kan välja. En gång”.

I min kortsiktiga läsnjutning blev dock För gudinnan tyvärr inte samma uppenbarelse som Samlade svenska kulter. Jag, som är en historiknarkare, upplever att Fagers senaste bok förvisso är både intrikat och komplex, men att den till viss del är det på bekostnad av en mustig berättelse. Samlade svenska kulter skapar en annorlunda komplexitet av överlappande och sammanvävda berättelser som tilltalar mig mer.

Förlaget Fria ligan kallar boken för ”en spektakulär skräckroman” men för min del blev berättelsen endast smått obehaglig eller obekväm från gång till annan. Att jag inte blev rädd ska emellertid absolut inte tolkas som att För gudinnan inte är bra eller tankeväckande. Jag blir fortfarande oerhört nyfiken på Fagers värld. Jag känner mig bara inte lika trakterad av dess dekadenta och de Sade-inspirerade uttryck som av beskrivningarna från en dansbana på svenska landsbygden eller ett sällan skådat performance-konstverk.

Jag vill tacka Anders Fager och Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med sitt fantastiskt snygga omslag. Är du sugen på mer Anders Fager kan jag med fördel rekommendera de intressanta samtal som går att ta del via poddarna Vargtimmen samt Göthic Thrill.

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

Fright Nightalt. titel: Skräcknatten

Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!

Läs hela inlägget här »

Lost in TranslationJag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt uttråkad blev jag faktiskt inte.

Läs hela inlägget här »

1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg